Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
längre är fenolgrupperna, utan i stället
sulfonsyra-grupperna, som äro funktionella.
Enligt en förra året publicerad amerikansk uppsats
(8) befanns lignin framställt ur majskolvar, vara
mycket effektivt för avlägsnande av järn, som
förekommer i naturligt eller i med järnsalter försatt vatten
av vanligen förekommande aciditeter. Ligninets
kapacitet som katjonväxlare för järnjoner befanns
dessutom vara avgjort större än för en viss oorganisk
zeolit, då den senares verkan som basutbytare
minskade högst avsevärt redan efter sex gångers användning
med mellanliggande regeneration, medan ligninet
visade oförändrad effektivitet efter tio gångers
användning under liknande betingelser.
En något olika väg än Burrell (7) ha Furness och
Anderson (9) följt, ävenledes vid utnyttjande av
sul-fitcellulosaavfallslutar. Det har förut föreslagits, att
göra sulfitavfallslutens lignosulfonsyror svårlösliga
eller olösliga i vatten genom att utföra
syrabehandling av avfallsluten under upphettning och eventuellt
under tryck. Ett studium av de förändringar som
inträda vid behandlingen av avfallsluten med
mineralsyra under varierande betingelser, ledde till
tanken, att olösliggörandet beror på en
polymeriserings-reaktion, ehuru det är möjligt, att kondensation och
andra reaktioner också inträda. Vilken än den
verkliga naturen av reaktionen må vara, tolkas
"polymerisation" såsom betydande omvandling av
ligno-sulfonsyrorna genom behandling med mineralsyra med
eller utan tillhjälp av värme till ett olösligt material
med jonutbytande egenskaper. Lignosulfonsyrorna- i
sulfitavfallsluten frigöras genom behandling med en
stark, icke oxiderande mineralsyra.
Lignosulfonsyrorna polymeriseras genom behandling med syra eller
genom värmebehandling till en olöslig produkt, vilken
senare hårdgöres genom dehydratisering. I det fall
då mineralsyran utgöres av koncentrerad svavelsyra
kan mängden syra väljas så att lignosulfonsyrornas
frigörande, polymerisationen och hårdgörandet sker i
ett enda steg. Efter tvättning av produkten, torkas
densamma och granuleras.
Ett annat förfaringssätt för sulfitavfallslutens
nyttiggörande, som dock är mera direkt anknutet till
sul-fitcellulosaframställningen har nyligen offentliggjorts
(10). I huvudsak förfares sålunda. Avfallsluten
befrias från sitt innehåll av baser, kalcium, magnesium
osv. med en katjonväxlare, som utbyter lutens
närvarande bas eller baser mot väte, varefter luten
indunstas till torrhet och upphettas till 105—110°C
under fyra till sex timmar. Den erhållna massan
sönder-males till lämplig kornstorlek och befrias från
vattenlösliga beståndsdelar genom läkning med varmt
vatten. Den så erhållna organoliten har den viktiga
egenskapen, att kunna utbyta sina vätejoner mot
andra kat joner och sedermera avgiva de upptagna
katjonerna till syror, t. e. en vattenlösning av
svaveldioxid. Denna egenskap gör denna organolit lämplig
för behandling av sulfitavfallslut genom att beröva
denna dess halt av baser med ty åtföljande
regeneration av organoliten med S02-lösning för samtidig
framställning av ny koksyra.
Förekomsten i sulfatcellulosaavfallslut ("svartlut")
av vattenavhärdande produkter har varit känd
ganska tidigt, ehuru endast mera antydningsvis omnämnt
i litteraturen (11). Utvinning sker genom att svartlut
torkas vid möjligast låg temperatur i tunna skikt och
eventuellt i vakuum för att ej förstöra den organiska
substansen i luten. Stabiliteten hos torrsubstansen
ökas genom det fria alkalits bindning med kolsyra.
Litteraturförteckning.
(1) Tyskt patent nr 197.111.
(2) Franskt patent nr 784.348. Australiskt patent nr 21.851
av år 1935.
(3) Amerikanskt patent nr 2.069.564.
(4) J. Soc. Chem. Ind. 51,, Träns. 1, 1934. Engelskt patent
nr 450.308 och 450.309.
(5) Angew. Chemie, 52, 215, 1939.
(6) Ueber clas Ionenbindungsvermögen fester Stoffe. Diss.,
Stockholm 1938.
(7) Ind. Eng. Chem. SO, 358, 1938, jfr engelska patentet
nr 506.807 och franska patentet nr 851.905.
(8) Paper Trade J. 108, Tappi 117, 1939, Pappers- och
trii-varutidskrift för Finland, 22, 92, 1940.
(9) Svenskt patent nr 100.174, engelskt patent nr 492.032
och franskt patent nr 833.113.
(10) Norskt patent nr 62.146.
(11) Engelskt patent nr 9867 av år 1913.
Litteratur
Kolning i ugn, av Hilding Bergström, tredje
upplagan, 110 sid., 55 fig., en färglagd plansch, pris kr.
3: —.
Kolning i mila — Skorstensmilor, av Hilding
Buro-ström, sjunde upplagan, 115 sid., 41 fig., en färglagd
plansch, pris kr. 1: 75.
I förstnämnda bok har i föreliggande upplaga bl. a.
tillkommit uppgifter om olika cirkulationsprinciper för
kolugnar, utökade uppgifter om biprodukternas
tillvaratagande samt ett överskådligt diagram utvisande
kol-ningstemperaturens inverkan på träkolets egenskaper.
Därjämte har även införts en del analysmetoder samt
diverse statistiska uppgifter m. m. I den senare boken
ha bl. a. tillkommit nya figurer rörande
skorstensmilans anordnande, milkolets kvalitet, kolning i grop
och kolning av grenar och ris. I bilagorna ha
tillkommit uppgifter rörande redskap vid milkolning,
exempel på kontrakt av olika slag, kolets mätning i
järnvägsvagn, diverse produktionsuppgifter samt lagar
och förordningar rörande denna hantering. De bägge
böckerna finnas även sammanförda i ett band under
titeln "Handbok för kolare".
Med den stora betydelse som träkolningsfrågan f. n.
fått såväl i avseende på åstadkommandet av
gengaskol som tjäror och oljor för diverse
ersättningsändamål, äga ovanstående böcker ett alldeles särskilt
värde. Författarens koncisa och på den största
sakkunskap vilande uppgifter göra dessa böcker till en
oumbärlig hjälpreda för alla i ifrågavarande hantering
sysselsatta personer, såväl den praktiskt arbetande
träkolaren som förbrukaren av träkol och
trädestillationsprodukter. F. H. 8.
Einführung in die technische Chemie, av dr-ing.
Kurt W. Geisler, Wien 1941, 68 sid., pris RM 1: 50.
Denna lilla bok lämpar sig förträffligt för det tekniska
gymnasiestadiet. Den innehåller en mängd aktuella
uppgifter rörande tillverkning av konstmassor och
syntetiska produkter, såsom bunagummi, bensin etc.,
och kan även med nöje läsas av var och en som önskar
en populär framställning i korta drag av den moderna
industriella kemien. F. H. 8.
52
14 juni 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
