Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ritual, och vi skulle väl inte vara sanna svenskar, om
vi inte tog vara på ett möjligt jubileum.
Som emellertid en ganska stor del av de närvarande
icke voro med på festen ifråga, kan en kort förklaring
vara på sin plats. Den första ordensceremonien
framfördes utan föregående varning av tvenne medlemmar,
av vilka en är nu här närvarande. Till dekorationer
använde de vanliga kotiljongsmärken.
Uppslaget vann allas bifall, varför vi diskuterade
möjligheten av ceremoniens utveckling från ett
improviserat skämtnummer till en mer eller mindre
fastställd ritual. Frågan var bara hur vi skulle kunna få
de lätt fiirstörda pappersstjärnorna ersatta av ett
märke, som kunde bevaras år från år. Tack vare
medverkan av en välvillig artist och en hygglig mecenat såg
vårt nuvarande Lucia-märke dagen.
De fyra i sköldens hörn stående bokstäverna
"S. L. M. S." översättas med: Sankta Lucia Mekanisternas
S kyd dspatronessa.
Sedan dess har årligen några — vanligen två till
fyra — avdelningsmedlemmar erhållit Riddartecknet
av Lucia-orden. Anmärkas bör likväl, att — även om
ceremonien tagits i skämtsam form — har dock valet
av årets Riddare alltid varit föremål för noggrant
övervägande.
Ingen har erhållit detta tecken, såvida han ej gjort
sig väl förtjänt därav. Antingen för framstående
prestationer i det allmännas tjänst, eller för ett uppskattat
arbete inom avdelningen.
Här kunde egentligen företalet vara slut, men som
aftonens program är av en särskild art, torde
detsamma tarva sin egen lilla förklaring. Annars kunde någon
råka ut för samma malör, som lär ha varit kronisk hos
en på sin tid ryktbar tenor. Det berättades att om lian
hörde en rolig historia då han passerade Gustaf Adolfs
torg, så började han inte gapskratta förr än i närheten
av Slussen. Detta väckte sensation hos
gatutrafikan-terna och förstämning hos berättaren, som redan
hunnit glömma sin historia.
Ett jubileum bör ju behandla någon tidigare period,
och därför grubblade jag i veckor över ett uppslag, som
dels innebar något nytt för den större delen av de
närvarande, dels kunde belysa hur vi såg saken i den
gamla goda tiden, som frasen lyder.
Jag tror att jag bäst jämför min tankes flykt med
ett fordom vanligt missöde på en cykel i en skarp
utförsbacke. Jag åsyftar den ingalunda trevliga
situationen, då bromsen befinnes vara ur funktion och man
rakar i väg hejdlöst förbi åkande och gående, som
yttra sig mindre välvilligt om olämpliga körmetoder.
Nåja, kanske ha Ni svårt att fatta meningen, ty dels
är måhända cyklarna bättre, dels har våra vägherrar
nu snart hyvlat bort alla landsvägsbackar så att vår
terräng mest påminner om Hamburg, där stadens
högsta platå ligger sex tum över medelplanet.
Vare därmed huru som helst så kvarstår det faktum,
att på min tid fanns det backar, så minnet kan skena
bara jag tänker på dem. Alltså är det fastslaget att
fantasien skenade vilt och ohejdat. Jag passerade både
första och andra tjuguårsmärket och närmade mig det
tredje, dvs. åtti’ talet innan farten började bli normal.
Jag såg mig omkring med en alltmer växande
förundran, ty även om bilden var så innerligt väl bekant,
så var den å andra sidan så häpnadsväckande olika.
Där fanns ljusskimrande guldkrogar på de platser där
man nu ser bara gråa, fängelseliknande bankpalats.
Utanför guldkrogarna flanerade glada skaror, utanför
bankerna lufsar jäktade nutidsindivider.
Inga spårvagnar skramlade på gatorna och inget
spårvägsbolag försökte skoja åt sig 25 öre för
längdmeter av åkt vägsträcka. Nej, då gick man gladeligen
från Hasselbacken ut till Liljeholmen, och tyckte det
var naturligt. Ordet "telefon" var väl just uppfunnet,
men ingen hade någon sådan, och om man hade en, så
var den alltid oduglig.
På kvällen stegade man in på en varieté och vek ett
bord och bad vaktisen ställa fram så många halva
punsch som man var individer i sällskapet. Punschen
var då lika självklar för den vuxne, som diflaskan för
ungen i vaggan. Men hur kunde det vara så? frågar
någon av Er. Jo, därför att ordet "restriktioner"
ännu ej var uppfunnet.
Restriktionernas fader, den sedermera så innerligt
avskydda doktor Ivan B. låg då ännu i vaggan, och om
han över huvud taget skulle ha grubblat på några
restriktioner av våtvaror, så torde de ha rört sig om
sängklädernas bevarande från olämpligt inflytande. Så
långt var alltså allting frid och fröjd.
På tribunen stod en glad sångare och lärde oss att
sjunga i "korus", som förvanskningen var av det
grekiska ordet "choros", som betydde sånglekar med dans.
På det sättet fick jag lara "kopparslagarmarschen",
som vi nu ska ta närmare i betraktande. Den blev
genast ytterligt populär, och ledde till vidare
utvecklingar.
Här måste jag skjuta in en episod för dagen, som
visar, att det inte finns något nytt under solen. Vi
sågo härom dagen en temperamentsfull insändare från
musikdirektör Ralf, vari han hävdar att vi ha sjuttio
olika sångböcker i skolorna, och de äro alla med olika
musik till samma text. Han påstår att om han tar sex
pojkar från lika många skolor, så sjunger dom var och
en på sin egen behagliga melodi. Nota bene, medger
han, med undantag av "Du gamla, Du fria . . .".
Samma iakttagelse hade en av åttiotalets
teaterdirektörer, en fröjdpappa vid namn Mallander också
gjort, men av andra orsaker. Han ansåg det vara ett
upprörande oskick att solister skulle envisas med att
sjunga på olika melodier, när det gick lika bra att
hålla på med samma melodi hela tiden. Ja, han gick
ett steg längre och ville visa att högtidliga
deklamationsnummer, såsom exempelvis Topelii Vintergatan,
som det inte fanns någon musik till, kunde göras
mycket mera njutbara, om man sjöng dem unisont.
Naturligtvis också på samma melodi.
Att "Malle" hade dagens stora schlager
Kopparslagarmarschen i åtanke, kan Ni lätt föreställa Er, och
han visade praktiskt hur väl den lämpade sig till litet
av varje. Den unge hjältetenoren, vackra Hagman,
den skönaste Paris vi haft på svensk scen, var med
bland Malles män.
Han kunde hålla ut sitt "höga C" så länge, att Malle
till sist fick lägga sin hand över Hagmans mun, för att
få honom att sluta. Inom parentes må nämnas, att
Kalle Hagman senare for över till Petersburg, och där
gifte han sig till flera millioner. Med för aftonen voro
bl. a. Victor Holmquist, Gardt, Rundquist samt ej att
förglömma: Åbjörnson — den smalaste Filéas Fogg
som presterats i Jorden Runt.
Programmet var omväxlande, men beklagligen har
jag ej kunnat erinra mig alla sånger som föredrogos,
och i åtminstone ett fall har jag ej varit människa till
att leta fram melodien till en sång, som jag kan texten
till. Även om kvällen var s. k. oförglömmelig, så är
det ursäktligt om jag tappat bort litet pä den här tiden.
För att vi ska få det rätta greppet på
grundmelodien, har jag på ett av bladen tryckt första versen av
grundtexten till kvällens tema: Kopparslagarmarschen.
Sedan vännen Erling spelat igenom förspel och melodi,
börjar han om melodien, och då klämmer ni i av alla
krafter.
Jag ber Er allvarligt att sjunga ut texten klart och
rent, och inte sjunga la, la, la . . . eller hm, hm . . .,
ty sådant kan leda till svåra förvecklingar. Till bevis
därpå ska’ jag berätta vad som hände i Uppsala vid
samma tidpunkt. Stockholms nation spelade ett spex,
18
15 febr. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
