Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 6. Cirkulär droppbädd, omgiven endast av ett
ståltrådsnät (Stoughton, Wisc.).
lingstrumman ersättas med en periferiskt gående
samlingsränna.
Den biologiska verksamheten i droppbäddar är,
såsom tidigare framhållits, aerob, dvs den sker i
närvaro av syre, och en effektiv luftning av bädden
är fördenskull av grundläggande betydelse. Att
åstadkomma en verksam luftning är en viktig
uppgift för konstruktören.
Droppbäddens luftning hör till de spörsmål som
särskilt studerats och utforskats under senare tid. För
möjliggörande av luftning fordras i första hand en
tillräckligt lucker bädd, så att luften överhuvud
förmår att tränga in i den. Vidare måste en tillräcklig
mängd ny luft ständigt tillföras, dvs det måste vara
drag genom bädden. Fördenskull behöves såsom
tidigare nämnts, dels att den omgivande konstruktionen
är tät så att skorstensverkan erhålles, dels att
bäddbottnen medger fullgod in- eller utsläppning av luften.
I väl utförda droppbäddar uppkommer ett naturligt
drag, vilket, enligt vad undersökningar visat,
framkallas huvudsakligen genom skillnaden mellan luftens
och avloppsvattnets temperaturer. Är luften kallare
än avloppsvattnet, såsom fallet i regel är under
vintern och ofta om nätterna under sommaren,
uppvärmes luften inuti bädden, och ett uppåtriktat drag
uppstår. Är däremot luften varmare än avloppsvattnet,
såsom fallet vanligen är åtminstone om dagarna
under sommaren, avkyles luften i bädden och ett
nedåt-riktat drag framkallas. Det har visat sig att endast
någon grads temperaturskillnad ger tillräcklig
luftcirkulation i ett välbyggt filter av måttlig höjd. En
mindre temperaturskillnad än en eller annan grad
kan till följd av lufttemperaturens ständiga växlingar
knappast ha längre varaktighet, än att det i bädden
befintliga luftförrådet räcker för att därunder täcka
syrebehovet. Och så länge det överhuvudtaget finns
något syre kvar i luften inuti bädden, förbli
förhållandena aeroba. Åtskilliga undersökningar ge belägg
för att konstgjord luftning — t. e. medelst en i
samlingstrumman uppställd fläkt — ej behöver tillgripas
vid öppna bäddar, i varje fall icke så länge
bäddhöjden understiger 2,5—3 m. Låga bäddar underlätta
givetvis luftningen. Vid täckta bäddar måste dock
konstgjord luftning anordnas.
För att bäddbottnen skall kunna medgiva
tillräcklig luftning, få rännorna eller kanalerna icke fyllas
av det avrinnande avloppsvattnet. Sålunda
föreskrives exempelvis i bestämmelser för staten Wisconsin,
att dessa rännor vid maximibeskickning få vara fyllda
till endast 1/3 av sin höjd samt att summan för
samtliga rännor av den återstående tvärsnittsytan skall
utgöra minst 5 % av droppbäddens planyta. Dessa
bestämmelser torde dock, trots att de gälla för
hög-belastade filter, innebära en avsevärd
säkerhetsmarginal. Enligt en beräkning av Imhoff böra slitsarna
i bäddbottnen uppgå till ca 0,5 % av hela planytan.
Fig. 3 visar en mindre vanlig
droppbäddskonstruk-tion. Utanför droppbäddens yttermur har förlagts
ännu en mur, varigenom en omslutande gång bildas,
med vilken samlingskanalerna stå i öppen förbindelse.
Gången fördyrar konstruktionen men underlättar
effektivt luftning och tillsyn.
Av ovanstående framgår att det viktigaste —
förutom en riktig dimensionering, vilken nedan närmast
kommer att behandlas — som en konstruktör av
droppbäddar har att iakttaga, är att anordningarna
för avloppsvattnets fördelning, luftning och
uppsamling bli riktigt utförda. Försummelse i något av dessa
avseenden för ofelbart med sig ett försämrat
drift-resultat, som icke eller endast med svårighet kan
upphjälpas genom en noggrann skötsel. Om man är
tvungen att spara, är det fördenskull bättre att göra
det genom att minska hela droppbäddens storlek
hellre än att vidtaga sådana förenklingar som kunna
försvåra eller försämra en effektiv fördelning,
luftning och uppsamling av avloppsvattnet. Särskilt
under droppbäddarnas första tid var den
omständigheten, att dessa tre grundläggande faktorer ej voro
vederbörligen tillgodosedda, anledning till stora
driftbesvär.
Belastning och drift
Avloppsvattenrening utgör en angelägenhet av stor
ekonomisk betydelse. Den innebär en direkt
belastning av samhällenas och industriernas
omkostnadskonto och mötes fördenskull ofta av motstånd och
ovilja. Det kan ofta vara svårt att se någon direkt
nytta för ett enskilt samhälle eller en industri av
avloppsvattnets rening. Endast om man betraktar
erforderliga åtgärder ur tillräckligt perspektiv i rum
och tid, kan man skönja någon ekonomisk fördel.
Renhållningen av våra vattendrag har nämligen
direkt och indirekt den största betydelse för
folkhälsan. Avloppsvattenreningens karaktär av omkostnad
kvarstår dock, och detta gör varje förbilligande av
proceduren välkommet, icke minst för att göra
reningen mera populär.
Den viktigaste faktorn för droppbäddens ekonomi
är dess största tillåtliga belastning, dvs
den största mängd avloppsvatten (av viss
föroreningsgrad) som kan renas per volymenhet av bädden. Ty ju
mindre den egentliga bäddens volym är, desto mindre
blir kostnaden icke blott för själva bädden utan även
för den omgivande konstruktionen samt förf
ördelnings-och uppsamlingsanordningarna. Just på denna punkt
ha den senare tidens forskningar fört droppbäddarna
ett stort steg framåt — och därmed i väsentlig mån
bidragit till hela avloppsreningsteknikens
framåtskridande — emedan de visat att droppbäddarna kunna
belastas väsentligt högre än vad hittills varit
brukligt. Skenbart kan det visserligen förefalla, som om
96
27 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
