Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK
de framställa kraven på förbättrad fördelning,
luftning och uppsamling, vilka medföra ökad
anläggningskostnad per kubikmeter av bäddens volym,
skulle innebära en fördyring. Men minskningen av
den erforderliga bäddvolymen blir samtidigt så
avsevärd, att totala anläggningskostnaden i hög grad
reduceras.
För att tillfredsställande kunna behandla frågan om
dimensionering av droppbäddar är det nödvändigt
dels att reda ut vissa grundläggande begrepp, dels att
göra en återblick på tidigare brukliga
beräkningsgrunder och driftförhållanden, dels att i korthet
redogöra för en del av de nyare forskningsresultaten.
Droppbäddarna utgöra, såsom tidigare nämnts, en
konstgjord efterbildning av ängsbevattningen, och
det var därför naturligt att man från början använde
bäddens yta som mått på den avloppsvattenmängd
som kunde tillföras t. e. per dygn. Detta
beräknings-sätt har sedan dess haft en envis förmåga att hålla sig
kvar, trots att det innebär uppenbara felaktigheter.
För det första sker reningen i hela droppbädden, om
denna är välbyggd, och beräkningen bör därför
grundas på bäddens volym. För det andra är det icke
mängden avloppsvatten som är utslagsgivande, utan
mängden föroreningar, vilken lämpligast uttryckes
som biokemiskt syrebehov (BS). Den tillåtliga b
e-lastningen bör därför uttryckas som mängd
biokemiskt syrebehov per kubikmeter bäddmaterial per
timme eller dygn (t. e.: gBS/m3.d). Mängden
avloppsvatten per ytenhet utgör
beskickningshastigheten och angiver endast den intensitet
med vilken avloppsvattentillförseln sker (jfr i det
följande om spolning). Den uttryckes vanligen i
kubikmeter per kvadratmeter och dygn (m3/m2.d), vilket
dock, åtminstone vid tal om spolning, bör förkortas
till meter per dygn eller timme (m/d resp. m/h).
Endast om alla avloppsvatten vore likadana och alla
droppbäddar lika höga, kunde man använda detta
mått på belastningen. Men så är icke fallet.
Dimensionering av droppbäddar har emellertid
tidigare som nämnt huvudsakligen grundats på ett dylikt
felaktigt betraktelsesätt. Endast undantagsvis har man
tillämpat riktigare beräkningsgrunder. I Amerika har
det varit praxis att dimensionera droppbäddar för en
tillförd avlopps vattenmängd av 1—4 m3/m2.d. Vid de
anläggningar av denna typ som jag besökte uppgick
denna mängd till 2—3 m3/m2.d. Mellan dessa senare
gränser torde för övrigt värdena för de flesta icke
alldeles nya amerikanska anläggningar ligga. Den
på verklig belastning grundade beräkningsuppgift av
något äldre datum som angavs i Amerika var 5,75 lbs
tillfört biokemiskt syrebehov per 1 000 kubikfot
bäddmaterial per dygn, motsvarande 92 g BS/m3.d eller
omvänt 11 m3 bäddmaterial per kg B S/d.
Driften av dessa droppbäddar skedde alltid
intermittent, i det man lät några minuters
"beskickningsperiod" omväxla med några minuters
"luftnings-period". Förfarandet är likartat med det som
användes vid ängsbevattningen och kontaktbäddarna och
har ansetts nödvändigt för mikroorganismernas skull,
Dessutom har det betingats av det förut beskrivna
sättet för fördelningen av avloppsvattnet över
droppbädden.
Ha t. v ok son, Jenks m. fi. ha emellertid visat att
den intermittenta driften icke är nödvändig. Bak-
terierna behöva inga vilopauser, och om bara
överbelastning undvikes arbeta de bäst med en
någorlunda jämn arbetsbörda. Korta vilopauser äro
visserligen icke till direkt skada för driften, men emedan
de äro onödiga, innebära de ett slöseri. Slutsatsen
härav är att droppbäddarnas belastning bör kunna
ökas minst så mycket som svarar mot
luftningspe-rioderna, dvs i allmänhet 2—3 ggr.
Härvid bortser man emellertid ifrån en oftast
obeaktad intermittens i driften, nämligen den som
uppkommer därigenom att varje liten del av filtret
begjutes endast under det ögonblick då spridararmen
passerar över den, för att sedan vara obegjuten tills
samma läge återigen inträffar. Halvorson tog
emellertid steget fullt ut och eliminerade även dessa
uppehåll genom att införa mångarmade roterande spridare
eller hel dusch (jfr i det föregående om spridning).
Han lyckades på så sätt höja belastningen ca 10 ggr
den tidigare brukliga, dock icke med fullt lika gott
reningsresultat.
Vid Halvorsons undersökningar framkom
emellertid ytterligare ett viktigt förhållande, nämligen s p o
1-ningens betydelse för dropp bäddarnas drift. Det
visade sig nämligen att det vid den höga belastningen
var nödvändigt att låta beskickningshastigheten
överstiga ett visst värde, ungefär 10 m/d, för att bädden
icke skulle igentäppas och bli driftoduglig.
Förklaringen härtill är följande. I droppbäddar med
måttlig belastning sker i de undre lagren alltid en viss
avsättning av siam, som kvarligger där och multnar.
Under denna nedbrytning avtar slammets volym. När
förmultningen nått en viss gräns, lossnar slammet
lättare och medföljer avloppsvattnet, vanligen stötvis
med långa tidsmellanrum samt särskilt kraftigt vid
övergång från kall till varm årstid och tvärtom. I
allmänhet uppkommer på så sätt ett visst
jämviktstillstånd. Ökas emellertid beskickningshastigheten
(och belastningen) över en viss gräns, ca 6—7 m/d,
hinner slammets omvandling ej äga rum, utan filtret
igentäppes efter någon tid. Ökas emellertid
beskickningshastigheten ytterligare, uppnås småningom en
ny gräns, vid vilken spolningen av bäddmaterialet blir
så stark, att några slamavlagringar överhuvud icke
kunna uppstå. Vid hög belastning måste man därför
tillse att beskickningshastigheten hålles över denna
gräns.
Man bör sålunda skilja mellan 2 olika slag av
dropp-bäddar, vilka lämpligen böra kallas lågbelastade
och hög belastade. Förutom ifråga om tillåtlig
belastning föreligger mellan dem en tydlig skillnad i
reningsverkan. Under det att vid lågbelastade
droppbäddar oxidationen torde vara det primära,
dominerar vid högbelastade droppbäddar den biologiska
flockningen. I förra fallet utgör den biologiska
beläggningen en tämligen tjock påväxt, i senare fallet
däremot till följd av den kraftiga spolningen en
jämförelsevis tunn hinna. De båda droppbäddstypernas
olikartade verkan yttrar sig, såsom av det följande
ytterligare framgår, i sämre reningseffekt och
slam-beskaffenhet hos de högbelastade än hos de
lågbelastade bäddarna.
Lågbelastade droppbäddar kunna enligt nutida
amerikanska uppgifter beräknas för en
belastning av ca 200 g BS/m3.d. Omvänt erfordras ca
5 m3 bäddmaterial per kg BS/d. Beskickningen bör
26 juli 1941
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
