Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 1. Kälsvetsspricka.
synnerhet som de visat sig utmärkta i de hittills
använda stålkvaliteterna. Mer än en, som prövade dem
i St. 52, gjorde nog den reflexionen, att de
tjockbelagda elektroderna icke vore mera värda än de
tunn-belagda, om de icke kunde ge sprickfria kälsvetsar i
detta material, trots de utmärkta
hållfasthetsegenskaperna hos deras svetsgods. Då visste man nämligen
icke, att grundmaterialet på grund av sin fastställda
sammansättning vid sammansmältning med
svetsgod-set vid stelningen gav upphov till vissa defekter, vilka
under avsvalningen resulterade i nämnda
kälsvets-sprickor, till vilka svetsgodsets
hållfasthetsegenskaper icke kunde ge någon förklaring. Följden blev
alltså, att St. 52 kom att betraktas som ett för
svetsning mindre lämpligt material.
I Tyskland hade man gjort samma erfarenheter.
Där hade man emellertid samtidigt särskilda
svårigheter på grund av att beteckningen St. 52 icke
representerade en stålklass med något så när enhetlig
sammansättning utan omfattade flera typer, av vilka
speciellt en med hög kiselhalt (cirka 1 %) var
synnerligen besvärlig vid svetsning. Sedda efteråt förefalla
dessa svårigheter tämligen självklara. De elektroder
som då funnos, hade ju icke utexperimenterats för
stål som St. 52 utan för mjukare sådana, i hållfasthet
ungefär motsvarande St. 37.
Vid de undersökningar man företog för att komma
underfund med orsakerna till kälsvetssprickorna,
visade sig, att de icke, såsom man först misstänkt, kunde
bero på rödskörhet hos svetsgodset. Vid försök med
tjockbeklädda, färskande elektroder, vilka lämna
svetsgods med mycket låga halter av legeringsämnen,
m. a. o. rödskört sådant, erhöllos nämligen sprickfria
kälsvetsar. Man föreslog då, att man vid kälsvetsar
mellan liv och fläns vid balksvetsning skulle lägga
den första strängen i fogen med en färskande elektrod
av klen dimension och sedan svetsa till fullt a-mått
med en högvärdig elektrod. Härigenom skulle man
först och.främst undgå kälsvetssprickor och för det
andra nå de hållfastheter man önskade utan att
behöva överdriva a-måttet.
Man tvivlade emellertid icke på möjligheten att få
fram elektroder, med vilka sprickfria kälsvetsar
kunde läggas i St. 52, och elektrodfabrikanterna satte
därför i gång med ett intensivt forskningsarbete, som
också gav resultat. Men de första av dessa
förbättrade elektroder fick man sprickfritt svetsgods med
hållfastheter på cirka 50 kg/mm2 och motsvarande
goda hållfasthetsegenskaper i övrigt (2); vid högre
hållfastheter däremot ville sprickor gärna uppkomma.
Så småningom rättades emellertid även detta till, så
att svetsgodset med bibehållen spricksäkerhet fick en
brotthållfasthet, som ej understeg det för stålklassen
fordrade minimivärdet.
När detta problem hade lösts, visade det sig
emellertid, att nya svårigheter förelågo. Vid
sammansvetsning av olika balkar på montageplatsen, vilket
måste utföras i vertikalläge, fick man nämligen ofta
sprickor i svetsarna, om man icke följde ett särskilt
svetsningsschema. Man kunde t e icke börja vid
skarvens undre ände och svetsa uppefter hela fogen
i lager efter lager utan måste fylla fogen stegvis.
Trots detta kunde det, om man icke var försiktig,
ändå inträffa, att sprickor uppstodo, som måste
mejslas upp och svetsas igen.
Dessa motgångar vid montagesvetsningen voro
naturligtvis till stort förfång för svetsningen. Man
sökte därför utforska, huruvida alla tjockbelagda
elektroder förhöllo sig på samma sätt i detta
avseende. Man sökte därför efter ett
provningsförfarande, varmed de olika elektrodernas benägenhet
för sprickbildning i styva konstruktioner skulle kunna
påvisas. Framlidne civilingenjören Olof Poreli, som
då var anställd hos Stockholms hamnstyrelse,
föreslog ett prov, som i Tyskland utexperimenterats för
annat ändamål, men som lämpade sig utmärkt även
för dessa undersökningar. Provet bestod av en plåt
av givna dimensioner med ett cirkelrunt hål av 150
mm diameter, i vilket en rund lapp av samma
diameter svetsades in medelst vertikalsvetsning, vilket
åstadkoms genom att plåten fick rotera hela tiden
svetsningen pågick. Plåtar av olika tjocklek, med
såväl V- som X-fogar, begagnades vid försöken.
Det visade sig därvid, vilket ju i praktiken redan
konstaterats, att elektroder, som gåvo kälsvetsar
utan sprickor, mycket väl kunde spricka vid
insvets-ningen av en sådan lapp. En ljnspunkt var
emellertid, att ett par typer av tjockbelagda elektroder
klarade dessa prov mycket bra och dessutom gåvo
sprickfria kälsvetsar. Då påkänningarna vid
lappprovet äro mycket större än i en kälsvets, kunde man
med säkerhet vänta sig, att de elektroder, som
klarade lapprovet, även skulle ge hela kälsvetsar.
Sålunda lyckades man fastställa, att det verkligen fanns
elektroder, som voro spricksäkra i St. 52. Samtidigt
härmed utmärktes dessa elektroder av ett svetsgods
med de bästa tänkbara hållfasthetsegenskaper. I
nedsmält elektrodmaterial fick man vid en brottgräns
av 65 kg/mm2 en förlängning på uppemot 35 % på
mätlängden 5 X d och en kontraktion på 70 à 75 %.
Slagprover gåvo en slagseghet på 13—15 kgm/cm2
(modifierad charpystav). Att ett förband, som
framställts med sådana elektroder, har en mycket god
deformationsförmåga, säger sig självt.
Sedan dessa särskilt sprickfria elektroder
utprovats, har tillsatsmaterialfrågan kommit i ett mycket
gynnsammare läge vid svetsning av starkare stål, och
valet av tillsatsmaterial för sådana stål bereder inga
svårigheter i detta hänseende.
Så inträffade emellertid händelser, som gjorde, att
uppfattningen om St. 52 som ett material med god
svetsbarhet på allvar rubbades. År 1936 upptäcktes
nämligen sprickor i vissa av balkarna till en bro, som
höll på att byggas över Hardenbergerstrasse vid
Bahnhof Zoo i Berlin. År 1938 observerade man
liknande sprickbildningar i bron vid Rüdersdorf utanför
Berlin. Sprickorna hade i båda fallen utgått från
halssvetsarna mellan fläns- och livplåtarna. Utan
186
27 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
