Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK
och materialets inre egenskaper inverka på resultatet.
Samtidigt framgick den betydelse, som
svetsnings-betingelserna hade.
Fig. 6 visar grafiskt, hur hårdheten i
övergångs-zonen påverkar bockvinkelns storlek. På basis av
dessa resultat framkastades, att den största hårdhet,
som skulle kunna tolereras i övergångszonen, vore
250 vickersenheter, emedan större hårdheter ge
sprickor vid mycket små formförändringar (7).
Sådana hårdhetsvärden äro emellertid svåra att
undvika i St. 52, och detta påstående skulle därför
innebära ett direkt underkännande av ifrågavarande
material.
Man sysselsatte sig emellertid även med de
verkningar, som provstyckets tvärsnittsdimensioner (7),
materialegenskaperna (8) och svetsningsbetingelserna
(9) kunnat ha på påsvetsbockprovet. Härvid visade,
det sig, sannolikt ganska oväntat, att provstyckets
tvärsnittsdimensioner hade ett utslagsgivande
inflytande på resultatet. Fig. 7, som grafiskt återger
resultatet av en stor mängd prover, utförda av K.
Schönrock, visar med all önskvärd tydlighet, vilket
inflytande framförallt provstyckets tjocklek har på
resultatet.
Formförändringsförmågan faller, som synes, med
ökande plåttjocklek. Detta gäller såväl den först
synliga sprickan som slutsprickan. I mycket tjocka
plåtar förefaller det, som om slutsprickan skulle
följa omedelbart efter ansatssprickan. Prover med
bortarbetad svetsråge ge något bättre resultat än
sådana med rågen kvarstående. Att märka är, att prov i
St. 37 ge i princip samma resultat, vilket tydligt visar,
att andra faktorer än hårdheten i övergångszonen
spelat in. Då det gäller St. 37 kan man ju icke tala
om några större hårdhetsstegringar vid svetsning.
Här må som en anmärkning inskjutas, att olika
undersökningar beträffande påsvetsbockprovet givit vid
handen, att det vid plåttjocklekar upp till 30 mm ger
ungefär samma resultat som det stumsvetsade
bockprovet, varför det vid sådana tjocklekar är likgiltigt,
vilken av de båda provtyperna som användes. Vid
plåttjocklekar över 30 mm göra sig emellertid de
faktorer gällande, vilka kunna anses vara att hänföra
till grundmaterial, och påsvetsbockprovet får därför
först då egentligt intresse.
Tabell 1. Provbreddens inflytande på resultaten vid
påsvetsningsförsök med 25 mm tjocka prover i St. 52
(enligt E. H. Schulz).
Provbredd i mm vid svetsning vid provning Bockvinkel vid brott Grader Brinellhårdhet i övergångszonen Medelvärde
125 125 52 202
100 100 52, 61 222
75 75 148, 160 232
50 50 > 180 222
25 25 > 180 204
Breddens inflytande på formförändringsförmågan
är även stor. Särskilt små bockvinklar erhållas, som
undersökningar visa, om provstyckets bredd
överstiger 200 mm. Därunder stiger
formförändringsförmågan (särskilt kraftigt vid 125 mm) (tab.). Vid
75 mm provbredd uppnås mycket stora vinklar.
Andra försök, vilka företagits i och för komplettering
på så sätt, att svetsningen utförts på 200 mm breda
stycken, som före bockningen nedhyvlats till mindre
bredder, ha givit likartade resultat.
Man hade emellertid, som redan nämnts, lagt märke
till, att icke alla material reagera lika inför de först
uppkommande småsprickorna i övergångszonen. I
vissa material gåvo dessa sprickor vid fortsatt
bock-riing upphov till ett häftigt, slagartat sprödbrott, i
andra återigen fortsatte de endast långsamt genom
materialet. Detta slags brott ansågs representera
god svetsbarhet och befanns därför önskvärt att
erhålla, då man menade, att ett segt material skulle
förmå fånga och oskadliggöra småsprickor, så att
totalt brott därigenom skulle kunna undvikas. Att
brottet kunde utbildas på olika sätt, ansåg man
vara ett bevis på att stålets egenskaper hade ganska
stort inflytande på påsvetsbockprovets resultat. Man
provade därför stål, som framställts och behandlats
på olika sätt, för att därigenom kunna klarlägga, vilka
faktorer som åstadkomma det ena eller andra slagets
brott, och därigenom få veta, hur ett stål St. 52 med
god svetsbarhet skulle framställas. Vid dessa
undersökningar visade det sig, att ett stål med fint /-korn
gav segt brott, och på samma sätt förhöll sig ett stål,
som genom normalisering bibringats fint a-korn.
Dessa resultat kunde emellertid icke föras tillbaka till
skillnader i hårdheten i övergångszonen, vilket
framgår därav, att i olika provade stål oberoende av
framställning och behandling den maximala hårdheten i
denna zon var densamma (280—305 brinellhårdheten
(8). Genom dessa undersökningar har alltså stålets
reaktion inför de först uppkomna småsprickorna
kunnat utrönas, men någon egentlig förklaring på
småsprickornas uppkomst hade man dock icke fått.
Teoretiskt kan deras uppkomst emellertid förklaras
på följande sätt (9). Om man lägger en sträng på
ett plåtstycke, uppkommer i detta ett fleraxligt
spänningstillstånd, som i strängen och dess omgivningar
skapar starka dragpåkänningar, vilkas storlek beror
av förhållandet mellan strängens massa och
plåtstyckets. Detta fleraxliga spänningstillstånd
nedsätter materialets förmåga att genom plastiska
formförändringar utjämna uppkommande påkänningar. I
starkare stål får man samtidigt en mer eller mindre
kraftig upphärdning av övergångszonen, störst
alldeles intill övergången svets—grundmaterial. Denna
upphärdning nedsätter även formförändringsförmågan
hos övergångszonen, i allt högre grad ju starkare den
blir. Den ökar tillsammans med det nyssnämnda
spänningstillståndet tendenserna till sprödbrott, och
vid formförändringar, exempelvis en bockning, får
man redan vid mycket små bockvinklar sprickor i
övergångszonen. Detta är alltså förklaringen till att
de första sprickorna uppkomma redan vid 2—10°
bockvinkel. Det är även i spänningstillståndets
utbildning, som man får söka förklaringen till
tvärsnittsdimensionernas starka inflytande på resultatet
av påsvetsbockprovet, och även till att St. 37 och
St. 52 ge de likartade resultat, som komma till synes
i fig- 7 (7).
Om det nu vore möjligt att anpassa
svetsningsbetingelserna, så att man kunde hålla
spänningsspetsarna nere, borde i enlighet med vad förut nämnts
de första sprickorna visa sig först vid större
deformation. Ett medel att uppnå detta har man i
förvärmning av arbetsstycket. Fig. 8 visar, hur en sådan
behandling inverkar på resultatet av påsvetsbockprovet.
27 sept. 1941
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
