Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK
beräknades bärigheten med ledning av
slagnings-resultatet och efter professor Kreügers formel: P —
QhlAQ + q)
= 4(e+l)(Q + g)’ där ? = pal6nS Vikt 1 kg’ Q =
r= hejarens vikt i kg, h — hejarens fallhöjd i cm,
e — pålens sjunkning i cm.
För pålning i lera eller flytsand ger emellertid
slagningsarbetet inget tillförlitligt värde för pålens
bärighet, då bärigheten ökar i hög grad, sedan pålen
fått suga sig fast i leran. Som jämförelse mellan
pålar av samma sort på olika ställen inom
pålnings-området ge dock de beräknade belastningarna
värdefulla upplysningar, då det gäller att avgöra, om
provpålen haft normalt, för stort eller för litet motstånd
vid nedslagningen i jämförelse med likvärdiga pålar
på andra ställen i grunden.
Provtryckning bör ej ske omedelbart efter
slagningen, utan pålen bör lämnas i fred för att få suga
sig fast. Här verkställdes provtryckning två gånger,
efter resp. 1 och 2 månader efter slagningen och vid
andra provningen kunde konstateras en ökning i
bärighet med ca 10—30 %. Här uppnåddes betydligt
högre provningsvärden än som tidigare varit brukligt,
under det att förankringen av provningsapparaten
skedde på tidigare brukligt sätt. Det visade sig
därför, att förankringarna icke voro tillräckligt starka,
varför i vissa fall förankringskramlorna släppte eller
i andra fall den skarvade avhållspålen drogs sönder
i skarven. Den skarvade provpålen kunde därför
icke bringas att sjunka, varför något slutvärde för
dess bärförmåga icke uppnåddes. De erhållna
provningsresultaten för denna påle visa dock med
önskvärd tydlighet pålens ökade bärförmåga, då den
nedföres till så stort djup. Tab. 1 visar en
sammanställning av de olika pålarnas bärighet per m2 av pålens
mantelyta en månad efter nedslagningen.
Tab. 1
pållängd k , a
m ö/
15 ............ 2 500
17,5 ............ 2 500 (vid omprovning 3 100)
20 ............ 3 000 ( „ „ 3 900)
För den skarvade pålen 4 050 kg/m2 (utan att
sjunkning inträdde).
Vid skarvade pålar bör överpålen vändas med
toppen uppåt, så att pålarna skarvas rot mot rot.
Därigenom förlorar man en viss del av överpålens
bärförmåga, då friktionen på en upp- och nedvänd påle
är betydligt mindre än en rättvänd, men å andra sidan
är risken för sönderslagning av överpålen betydligt
större, om toppen vändes nedåt och om överpålen
slås sönder, är givetvis hela paret förlorat. Om
däremot överpålen slås sönder, då toppen vändes uppåt,
kan pålen renskäras och förses med nytt skarvstycke,
varigenom pålen kan nedföras till erforderligt djup.
Friktionsmotståndet kan givetvis mätas på hela
mantelytan, alltså på den sammanlagda mantelytan för
över- och underpålen, och vissa konstruktörer
till-lämpa denna metod, men jag anser, att leran icke
hunnit ordentligt inpressas emot provpålen vid tiden
för provningen, varför denna står relativt fri i det
större hål, som underpålens rot utpressat vid
nedslagningen, och följaktligen är friktionsmotståndet för
överpålen ganska obetydligt, åtminstone vid tiden
för provtryckningen. Jag anser därför riktigast att
räkna med att endast underpålen är bärande och att
följaktligen friktionsmotståndet beräknas endast för
denna påle.
Den nu relaterade undersökningen visade så goda
resultat beträffande skarvade pålar, att skarvade
friktionspålar sedermera ha blivit allt vanligare och nya
undersökningar ha bekräftat, att bärförmågan hos
skarvade pålar avsevärt ökar i förhållande till enkla
pålar.
Fördelarna med skarvpålar äro bl a:
1. Att den bärande pålen kommer ned i djupare
lager, där vibrationerna från trafiken på angränsande
gator icke gör sig på långt när så gällande som för
enkla pålar.
2. Yid all pålning uppstår en viss jäsning i
marklagren, beroende på att pålvolymen undantränger en
lika stor volym lera och denna lera måste skaffa sig
utrymme, dels genom uppjäsning i schaktgropen, dels
tränger leran in under gator och angränsande
byggnader och orsakar där en viss åverkan. Denna
jäsning blir avsevärt mindre vid dubbelpålning än vid
motsvarande enkelpålning.
3. Om pålningen verkställes i närheten av kajer
och hamnar, orsakas ofta en förskjutning av kajerna
eller en uppjäsning av hamnbottnen. Även denna
åverkan blir avsevärt mindre vid dubbel- än vid
enkelpålning, varjämte givetvis bärigheten i detta
fall blir avsevärt större, om den bärande pålen
kommer ned under hamnens botten än om den bärande
delen av pålen ligger ovanför samma yta.
4. Då pålbelastningen kan anses ökad till dubbla
värdet mot enkelpålning, blir antalet pålar i plan
endast hälften så stort. Därigenom kan pålningen
sammanföras till en mindre yta och en avsevärd
reducering av grundplattan erhålles. Kostnaden för
betonggrundläggningen samt grundbelastningen
reduceras alltså.
5. Erfarenheterna ha också visat, att sjunkningen
för skarvpålarna blir avsevärt mycket mindre än för
enkelpålarna. Man skulle kunna tro, att om
säkerhetsgraden sättes till 3,5, skulle någon sjunkning i
pålningen icke inträda. Detta är emellertid icke
fallet, utan en viss sjunkning måste ändå
förutsättas ske, åtminstone där undergrunden utgöres av
lera. Denna sjunkning är störst under tiden närmast
efter sedan pålen fått sin fulla belastning och avtager
därefter så småningom efter en kurva, som synes vara
identisk med parabeln, om tiden sättes som abskissa
och sjunkningen som ordinata. Exempel finnes dock
på sjunkningar, som fortgått med oförminskad
hastighet ända till dess grundförstärkning verkställts.
Sjunkningen kan givetvis uppgå till olika värden. Det
har konstaterats, att sjunkningar på 1,5 m kunnat
uppmätas på en 50 år gammal byggnad, vilande på
enkel pålning. Hur stor pålbelastningen är i detta
fall är emellertid icke utrönt. Om säkerhetsgraden
för skarvade pålar sättes till 3,5, synes
sjunkningen icke uppgå till mer än ca 10—15 cm, men
detta värde bör man räkna med.
Tab. 2 visar ett annat exempel på jämförelse mellan
enkla och dubbla pålars bärighet. Bärpålarna ha här
en längd av ca 17,0—17,5 m, en toppdiam. av 12—13
cm och en mantelyta av 12—13,7 m2. Överpålarna
ha en längd av 9,0—11,0 m. Friktionskoefficienten
för enkla pålar uppgår här till 1 320—1 390 kg/m2
27 sept. 1941
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
