Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
denna idé sä att lian 1926 kunde söka patentskydd på
motståndslegeringar, bestående av i första liand järn
med tillsats av aluminium. Sedan Kantzow anställts vid
Bultfabriks A.-B. i Hallstahammar följde ett intensivt
forskningsarbete och därvid utexperimenterades
ytterligare kvalitetsförbättrande tillsatser av krom och
kobolt, som höjde motståndsmaterialets egenskaper och
värde. I samarbete med bergsingenjör Gunnar
Nordström, vilken år 1928 anställdes inom forskningsarbetet,
fullföljdes undersökningarna mycket snabbt och redan
1931 kunde experimentstadiet anses helt övervunnet.
Detta år bildades Aktiebolaget Kanthal, som med
Bultfabriks Aktiebolaget i Hallstahammar träffade
överenskommelse om övertagandet av tillverkningen.
Ytterligare forskningsarbeten och utvidgningar av
manufak-tureringsprogrammet hava sedan utförts, och under den
korta tiden av 10 år upporganiserades en industri med
en hela världen omspännande försäljningsorganisation.
De legeringar, man framställer, bearbetas till rör,
stänger, plåt, band, tråd m. m. och användas
huvudsakligen såsom element i elektriska motståndsugnar och
apparater upp till temperaturer av cirka 1 350 °C, och
under vissa omständigheter kunna ännu högre
temperaturer uppnås utan att motståndsmaterialet förstöres.
Boken visar en serie förnämliga bilder, olika steg för
tillverkningen av materialet, provning av detsamma samt
olika användningsområden. Kanthal är ytterligare ett
exempel på hur en mänskligt att döma ytterst obetydlig
uppfinning genom målmedvetet forskningsarbete och
överlägsen organisation bildat en världsomfattande
industri, som torde kunna inräknas bland de tidigare
svenska storverken av denna art.
E. R—s.
Föreningsmeddelanden
Svenska teknologföreningens avdelning för Kemi
och bergsvetenskap sammanträdde den 13 februari på
föreningens lokal under professor B. Kallings
ordförandeskap.
Civilingenjör B. Berndtsson, disponent Per G.
Ekman samt bergsingenjörerna Bertil Stade och Gustaf
Tamm inträdde härefter i avdelningen efter anmälan.
Efter inval inträdde samtidigt professor Gustaf
Ljunggren och fil. lic. Georg Menzinsky.
Ordförandens och sekreterarens berättelse över
avdelningens verksamhet under år 1941 föredrogs och
godkändes.
Som föredragshållare hade avdelningen inbjudit
professor Robert Durrer från Institut für
Eisenhütten-kunde der Technischen Hochschule Berlin, vilken
välvilligt ställt sig till förfogande för att tala över ämnet
"Oed-anken iiber der Verhüttung von Eisenerzen". Efter
att först på oklanderlig svenska ha uttryckt sin glädje
över att åter få gästa Sverige och återknyta
bekantskapen med de svenska ingenjörsvännerna övergick
föredragshållaren till kvällens ämne, varvid han
inledningsvis framhöll, att under begreppet "järnmalm"
endast falla sådana järnförande bergarter, ur vilka
järnet medelst nuvarande tekniska metoder kan
ekonomiskt framställas. Världens tillgångar av dylika
järnmalmer uppskattas till 250 • 109 t, motsvarande ett
l<’e-innehåll av ca 100 • 10° t, och dessa skulle vid en
genomsnittsförbrukning av 100 • 10ö t per år räcka i
1 000 år och vid en årsförbrukning av 500 • 10a t i
200 år. Inom ramen av mänsklighetens historia måste
järnmalmstillgångarna således anses vara begränsade.
Inom vissa delar av världen gör sig redan nu en viss
brist på goda järnmalmer märkbar. Det är därför av
stor betydelse för framtiden att försöka utvidga
gränserna för begreppet "järnmalm" och därmed öka
järnmalmstillgångarna. Detta måste ske genom
utarbetande av nya metoder, som möjliggöra ekonomisk
framställning av järn ur relativt fattiga malmer.
Den idag brukliga järnframställningen i masugn
har det grundfelet, att den arbetar med atmosfärisk
luft och sålunda belastas av stora mängder kväve, som
uteslutande utgör onyttig ballast.
Vid elektrisk järnframställning bortfaller denna
nackdel, men endast relativt sällan är det ekonomiskt
lönande att använda elektrisk energi i stället för kol
till upphettningen.
Vid järnframställning i blästermasugnar ha försök
redan gjorts med syrerikare luft, men anrikningen
blev endast obetydlig. De grundläggande fördelarna
komma att inställa sig först när man arbetar med
praktiskt taget enbart syre. Härför erfordras blott
en låg ugn, som möjliggör användandet av ett bränsle,
som är mindervärdigt i jämförelse med det bränsle,
som måste användas i höga schaktugnar.
Föredragshållaren redogjorde i detalj för ett sådant arbetssätt,
i vilket han såg en betydelsefull framtidsutveckling.
Professor Durrers intressanta och elegant framförda
föredrag kommer senare att publiceras i Teknisk
tidskrift, avd. Bergsvetenskap.
Efter föredragets slut öppnades diskussionen av
professor M. Wiberg, som frågade om det på grund
av den höga förbränningstemperaturen kunde
uppkomma svårigheter i driften, när man driver ugnar
med syrgas. I anledning härav meddelade professor
Durrer att om ugnen får arbeta riktigt och
reaktionerna fä förlöpa rätt sådana svårigheter torde kunna
undvikas. Direktör Fr. Carlsson interpellerade
föredragshållaren om dennes erfarenheter från roterugnar
enligt Krupp—Rennverfahren vid smältning av
lågprocentiga järnmalmer. Professor Durrer meddelade att
man funnit att lågprocentig malm, som ej gått att
förhytta i masugn gått bra att reducera enligt
Krupp-metoden. Japanerna använda även denna ugnstyp för
smältning av lågprocentiga titanjärnmalmer, och
talaren ansåg även att sådana malmer som t. e.
Tabergs-malmen skulle kunna passa för denna metod.
Mellan överingenjör M. Tigershiöld, bergsingenjör
T. Haglund och föredragshållaren utspann sig härefter
en kortare diskussion, varunder föredragshållaren bl. a.
meddelade, att hans erfarenhet visade att
energiåtgången, som är den huvudsakliga kostnadsposten, vid
framställning av syre respektive kväve uppgår till
0,5 respektive 0,8 kWh per m3 framställd gas.
Efter föredraget samlades ett åttiotal medlemmar
till supé och eftersits, varunder kvällens
föredragshållare i tal och sång fick mottaga flera bevis på den
uppskattning han rönt hos de svenska bergsmännen
för det omfattande arbete han nedlagt på
järnmetallurgiens utveckling.
S. P.
32
11 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
