Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skrädning och sovring är tillräcklig. Icke sällan
tillkommer då — om strukturen är tillräckligt grov
— att ökade kvantiteter sylta även innebära ökade
kostnader för syltans behandling. Skrädnings-,
sovrings- och anrikningskostnaderna samt kostnaderna
för produkternas tillvaratagande växa som bekant
i stort sett i omvänd proportion till kornstorleken
hos det material, som skall behandlas. I dessa fall
gäller det inte endast att välja en brytningsmetod,
som ger minsta möjliga procent sylta, man måste
även söka ordna transporterna så, att malmen på väg
från brytningsrummen och upp ur gruvan utsättes
för så få omlastningar och sönderslagningar i
störtschakt etc. som möjligt. Höga brytningsetager,
om-tappningar och skipuppfordring öka mullprocenten.
De malmer det här gäller är framförallt
högvärdiga järnmalmer. Men även för ett flertal andra
malmer kan det önskemålet uppställas, att
syltaprocenten bör hållas låg.
För malmer, som måste anrikas, borde det å andra
sidan vara en fördel, att malmen är finkornig, kan
man tycka. Härigenom sparas ju krossningsarbete.
Det är nu i själva verket inte så mycket man i
allmänhet sparar härigenom, men trots detta kan alltför
hög syltaprocent även för sådana malmer vara av
ondo för den efterföljande behandlingen. Det är för
malmer från vattensjuka och våta gruvor. Syltan
och framförallt mullen samlar upp och kvarhåller
det vatten, som rinner igenom den brutna malmen i
brytningsrum och störtschakt, vilket medför att hög
syltaprocent ofta även medför hög fuktighet hos den
brutna malmen. Hög fuktighet hos den ingående
malmen — och speciellt vid vissa
mineralkombinationer — gör malmen klibbig, vilket kan försvåra
grov- och finkrossningen och t. o. m. nästan
omöjliggöra torrsiktning.
I allmänhet är det så, att val av krossmaskineri
får anpassa sig efter malmens beskaffenhet. Blir
malmen mycket våt och klibbig, måste maskiner som
ha tendens att sätta igen sig i största möjliga
utsträckning undvikas. Ibland kunna dock fördelarna
med exempelvis en torrsiktningsprocedur vara så
stora, att man, om svårigheter på grund av klibbning
inträffar, måste undersöka om icke sådana åtgärder
äro möjliga att vidtaga redan i gruvan, som minska
malmens finlek och fuktighet.
Slutligen är det så, att vid den krossning, som sker
i gruvan därigenom att berget handskas ovarsamt,
blir det nog i allmänhet proportionsvis mer s. k.
död-malning än vid rationellt ordnade krossnings- och
malningsoperationer. Det allt för finmalda godset,
slammet, är som bekant en av anrikningens stora
stötestenar. Detta gäller såväl våtanrikning som
flotationsanrikning.
2. Inblandning av gråberg från sidoberget eller
från inlagrade gråbergspartier är en mycket vanlig
företeelse vid vissa brytningsmetoder. I de flesta
fall kan man nog säga, att i gruvan inblandat
gråberg är utan teknisk betydelse för
anrikningsförloppen. Däremot kan en onödig inblandning av gråberg
bli av stor ekonomisk betydelse. Det är inte nog
med att man måste kosta på transporter och
uppfordring för det inblandade gråberget. Hela
efter-behandlingen med krossning, sovring och anrikning
och avfallsutfrakt blir dyrare ju mer gråberg, som
inblandas, dvs. ju mer gråberg, som måste hanteras.
På samma sätt som det för varje malm, som saknar
skarpa malmgränser och som mer eller mindre
im-pregnationsartat övergår i sidostenen, på samma sätt
som det för varje sådan malm är nödvändigt att
från fall till fall med hänsyn till förändringar i
malmpriserna, anrikningsresultaten samt brytnings- och
anrikningskostnaderna räkna sig till den malmgräns
som är den rätta, dvs. den metallhalt, som utgör
brytvärdhetsgränsen, på samma sätt måste man
beträffande inblandning av rent gråberg avväga så,
att den vinst för gruvbrytningen uträknad per ton
uppfordrad malm, som en billig, gråbergsinblandande
brytningsmetod eventuellt lämnar, icke uppätes av
de merkostnader, som den på grund av
gråbergsinblandningen ökade berguppfordringen och den
efterföljande anrikningen medför.
Jag nämnde nyss, att ur teknisk synpunkt
gråbergsinblandningen vanligen icke har så stor
betydelse. Det finns emellertid viktiga undantag. Det
är, när det inblandade gråberget har särskilda
egenskaper, som försvåra anrikningen. Vid
flotationsanrikning är t. e. närvaron av talkiga mineral eller
grafit ofta besvärande och det i sådan grad, att
anrikningsresultaten ibland icke kunna bliva fullt
tillfredsställande eller kanske helt omintetgöras. I
andra fall kan man kanske med en fördyrad
anrikning bemästra problemet. Om talken härstammar
från en tydligt markerad sköl i fyndighetens
liggvägg eller om grafiten uppträder i sidoberget,
exempelvis som en grafithaltig skiffer, kan det emellertid
vara genomförbart och kanske även ändamålsenligt
att redan i gruvan nedlägga särskild omsorg på att
undvika dylik gråbergsinblandning, även om själva
brytningspriset härigenom kan komma att stiga.
3. Sammanblandning av olika malmkvaliteter i
större eller mindre grad är en ofrånkomlig följd av
många av de vanligaste brytningsmetoderna.
Inblandning av gråberg samt sammanblandning av olika
malmkvaliteter följas för övrigt ofta åt.
För malmer av enhetlig karaktär kan det ju inte
bli fråga om någon sammanblandning av olika
kvaliteter. Många av våra järnmalmer äro ur
brytnings-och anrikningssynpunkt så enhetliga, att man
lyckligtvis inte behöver tänka på den saken. För
sulfid-malmer ställer sig emellertid saken icke sällan
annorlunda. De komplexa sulfidmalmerna äro ofta inom
samma fyndighet, ja t. o. m. inom samma malmkropp,
av mycket växlande karaktär.
Yi ha exempelvis den vanliga kombinationen
svavelkis med kopparkis, zinkblende och blyglans, där vissa
partier inom samma malm äro exempelvis
kopparrika men zinkfattiga, andra äro zink- eller blyrika
men praktiskt taget kopparfria osv. Inom
Skellefte-fältet finnas många exempel på detta. Ibland äro
växlingarna mellan olika malmkvaliteter så täta, att
någon uppdelning dem emellan ej är möjlig, i andra
fall är differentieringen av de olika sulfidmineralen
så utpräglad, att man redan i gruvan mycket väl kan
genomföra en kvalitetsuppdelning, som kan vara av
betydelse för den efterföljande behandlingen.
Jag skall som exempel i grova drag redogöra för
Boliden-malmens anrikningsfråga, som nästan kan
betraktas som det klassiska exemplet på betydelsen
av att anrikningssynpunkter bliva vederbörligen
beaktade vid val av brytningsmetod.
Boliden-malmen är som bekant till övervägande
78
11 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
