Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
metern hos de grova trådarna tangera varandra.
Härvid måste dock försiktighet iakttagas, så att ej
yttertrådarna tränga varandra, då ej den goda
anliggningen mot det inre skiktet erhålles. Därför är
ett litet spelrum mellan yttertrådarna att föredraga.
Yttertrådarnas diameter är även beroende av
trådarnas antal på så sätt, att den är större i förhållande
till diametern för trådarna i det inre skiktet ju
mindre trådantalet är. Om d1 är diametern för trådarna
i det inre skiktet och d2 motsvarande mått för
trådarna i det yttre skiktet, så är, om 13 trådar förekomma
i båda skikten, d21.5 dx. Är trådantalet i båda
skikten 9, blir d2 ~ 1,8 dv Det kan nu tyckas, att
antingen trådarna i inre skiktet få för liten diameter
eller att trådarna i det yttre få för stor. Båda dessa
fall äro ej önskvärda. För att ej skillnaden i
diameter skall bli för stor, tages därför antalet trådar
pr skikt ej lägre än 9. Vill man undvika att
använda den grova kärntråden, kan denna ersättas med
tre eller fyra motsvarande tunnare trådar, som
tvinnas på normalt sätt, alltså med kortare slaglängd än
som gäller för de yttre skikten. Yttertrådarna givas
hos Seale-konstruktionen något större diameter än
vid normala linkonstruktioner, därför att trådarna i
inre skiktet ej skola bli för tunna.
Vad beträffar Warringtonkonstruktionen ha alla
trådarna i inre och en del trådar i yttre skikten
samma tråddiameter, och dessa yttertrådar ligga i
fördjupningarna mellan trådarna i inre skiktet.
Mellanrummen mellan yttertrådarna fyllas med passande
klenare trådar, så att en någorlunda jämn yttre yta
erhålles på linparten.
En vanlig typ av lina med fyllnadstrådar framgår
av fig. 30. Sex trådar i inre skiktet och tolv i yttre
skiktet ha samma diameter. För att yttertrådarna
vid parallellslagning med innertrådarna skola få ett
gott underlag, äro fördjupningarna mellan
innertrådarna utfyllda av trådar med klenare diameter.
Diametern hos yttertrådarna väljes nu så, att de alltid
väl passa in i de fördjupningar, som bildas av
inner-och fyllnadstrådar.
De parallellslagna linorna framställdes först i
Förenta staterna. Ursprungliga anledningen till deras
användning var en förenklad linslagning. Genom att
de olika skikten hade samma slaglängd kunde de
samtidigt tvinnas i en enda maskin, vilket varit
omöjligt vid olika slaglängder. Hos de
parallellslagna linorna påverkas trådarna från de inre skikten
starkare än trådarna i ytterskiktet, beroende på
olika slagningsvinkel. Trots denna nackdel visade
dessa linor en överraskande stor livslängd tack vare
att trådarna i desamma ej korsa varandra.
Böjnings-påkänningarna minska således i hög grad, och de
därigenom samtidigt uppkomna punktformiga starka
tryckpåkänningarna undvikas helt.
Trots att Seale- och Warringtonkonstruktionen
uppfunnits i Förenta staterna, ha de där ej fått stor
spridning inom gruvhanteringen. I England
däremot ha de använts i en viss utsträckning sedan
1890-talet, men användningen av dem har ökats
starkt efter förra världskriget. Där hade dessa typer
så stor betydelse, att de standardiserades genom
British Standard Specification nr 621 år 1935. I
Tyskland har som resultat av linforskningen
Seale-konstruktionen under de senaste åren vunnit terräng.
Man varnar dock för risken, att korrosivt schakt-
vatten kan tränga in till de klenare trådarna i det
inre skiktet och förorsaka rostangrepp. Därför
tillrådes i detta fall en god galvanisering. Dessa
lintyper äro ännu ej standardiserade i Tyskland. Vad
beträffar Sverige ha två lintillverkare utgivit
engelskspråkiga linkataloger, i vilka konstruktioner med
parallellslagna trådar upptagits. Tidigare voro de
ej i bruk i Sverige, och av de uppgifter jag hittills
inhämtat, tycks de ännu ej erhållit någon större
användning, trots de goda resultat med dem, som
erhållits både i England och Tyskland.
Då Reuleaux’ ekvation ej på något sätt kan
fullständigt redogöra för böjningspåkänningarna, har
man under de sista åren sökt nya möjligheter för att
erhålla ett mått på dessa. Böjningspåkänningarna
giva sig tillkänna dels genom böjningsmotståndet och
dels genom den inre friktion som uppstår i linan, då
trådarna vid linans gån g över en skiva intaga nya
lägen för att efter linans passage över densamma
återgå till sina ursprungliga lägen. Dr-ing. Hecker
utgick i sin disputation "Ueber den Biegewiederstand
von Drahtseilen" (Hannover 1933) från det faktum att
alla faktorer, som minska en linas styvhet, bidraga
till större livslängd. Arbetet att böja en lina måste
uträttas genom en extra kraft S, som under kort tid
kan mätas med hög noggrannhet. Av försök kunde
han sluta till att
pxp
S = »kg
vari C1, P0 och D0 äro olika för olika linor och
beroende av konstruktion, friktionen mellan trådar och
parter och av trycket mellan de olika trådarna.
P0 motsvarar den vid tvinningen av linan
uppkomna förspänningen i trådarna beroende av
spolarna och deras arbete i linslagningsmaskinen. Varje
tillverkare har beroende av trådarnas antal, diameter
och styvhet samt tvinningens hårdhet olika värden
på P0.
ü0 tager hänsyn till inställningen mellan linans
neutrala axel och trådarna i ett tvärsnitt och den vid
de senares förändring inträdande friktionen. Då linan
böjs över en skiva, måste en sådan förändring alltid
inträda, enär linbanan i skivan alltid måste göras
något större än linans omkrets. En enstaka tråd
som teoretiskt först kommer att ligga som stöd i lin-
/2 P \
banan kan ej ensam överföra lintrycket I — kg/mm21
på skivan. Den tryckes in bland de andra trådarna
i linan, tills trycket fördelas även på andra trådar.
Denna förändring i tvärsnittet blir större ju större
’linbanans krökningsradie är i förhållande till linans
radie. Inom försöksgränserna (5 = 0,7 —1,4 mm och
d
för en radie hos linbanan r = -~-\- 1 mm är
u
P0 = 200 -f i(53 kg och
D0 = 100 (d —-0,3) mm
För normala linor med vanlig tvinning enligt DIN
Berg 1251 är
för A-linor C1 = 1,8,
„ B-linor C1— 2,6,
„ C-linor C1 — 3,9.
För langslagna linor äro C1-värdena 15 till 25 %
mindre och för galvaniserade linor 15 till 30 % större
14 nov. 1942
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
