Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
På ett 6 kV nät skulle alltså direkt
handmanövrering av brytare behöva frångås, så snart nätets
kortslutningseffekt uppgår till 40 à 50 MVA, som
motsvarar en momentan strömstöt av ca 10 000 A vid
inkoppling på kortslutning. Denna fordran kan,
speciellt då det gäller anslutningsföremål av mindre
effekt, t. e. 50 à 100 kVA transformatorer, bli
ekonomiskt rätt betungande. Även om fjädertillslagnirig
av brytaren tillgripes i sådana fall kan kostnaden för
brytareutrustningen utfalla till synes
oproportionerligt hög i jämförelse med transformatorpriset. Vid
sådana tillfällen kan det vara en god utväg att i
stället för den automatiska brytaren installera
högeffekt-säkerhetsapparater i seiie med en handmanövrerad
högeffektfrånskiljare, med vilken den normala
till-och frånslagningen utföres. Dessa apparater ha ju
under de senare åren utvecklats till en allt högre
fulländning och driftsäkerhet. Vid
högeffektsäkerhets-apparater för en normal ström av upp till några tiotal
ampere, är tidskonstanten sådan, att
kortslutnings-strömmen brytes på uppgåendet, innan den nått den
farliga gränsen 10 000 A. varigenom faran för den
manövrerande vid inkoppling på kortslutning
undan-röjes.
Beträffande kraftkälla för själva manöverrörelsen
har, hand i hand med införandet av framför allt
tryckluftbrytare, en övergång ägt rum från
elektricitet till tryckluft. Att tryckluftkolven är en för
manövrering av såväl brytare som frånskiljare
lämpligare apparat än elektromagneten är en sedan
länge känd sak. Tryckluftmanövrering har ockiå,
fastän mera sporadiskt, kommit till användning långt
tidigare, men impulsen till en allmännare övergång
till tryckluftmanöver gavs säkerligen av de oljelösa
brytarna, som ju i regel arbeta med tryckluft såsom
släckningsmedium för ljusbågen. Då man för själva
ljusbågsbrytningen hade tryckluft till sitt förfogande,
låg det ju nära till hands att använda den även såsom
kraftkälla för manövreringen.
Vare sig man använder elektrisk ström eller
tryckluft för själva manöverns utförande sker dock,
åtminstone på de större anläggningarna, överförandet av
själva kommandot i regel på elektrisk väg. Genom
införandet av tryckluftmanöver har man alltså ej
frigjort sig från de elektriska manöverledningarna.
Likströmmen såsom lågspänd fördelningsspänning på
nätet har ju blivit allt ovanligare, och därmed ha ock
de stora ackumulatorbatterierna,
"kapacitetsbatterierna", efter hand försvunnit från arenan. Den
behövliga energien för överförande av
manöverkommando, ställningsindikering, signaler etc. hämtas
därför numera vanligtvis från ett för ändamålet särskilt
avsett s. k. manöverbatteri med en spänning av i
regel 110 eller 220 V. Denna anordning med
separata manöverbatterier har ju i viss utsträckning
tidigare kommit till användning t. o. m. inom
anläggningar med kapacitetsbatterier, enär den erbjuder ökad
garanti för att energi till manövreringsändamål
ständigt står till förfogande. Vissa svårigheter kunna
uppstå vid anläggningar med polariserade reläer, som
bl. a. stundom komma till användning vid
fjärrmanövrering och -indikering mellan stationer. Härvid
fordras möjlighet till omkastning av strömriktningen,
varför det för 3-ledaresystemet med O-punkt i mitten
anordnade batteriet är det tjänligaste. Detta medför
dock en avsevärd fördyring av ej blott själva batte-
riet utan även av utrustningen för kontinuerlig
laddning, där sådan användes. Man kan ju ej vara säker
på att de båda batterihalvorna följa varandra i fråga
om laddningstillstånd. Svårigheten kan ju kringgås
därigenom att man matar de polariserade reläerna
från helt separata likriktare, vilka dock träda ur
funktion vid avbrott i växelströmstillförseln, varför
anordningen ej är oangripbar ur
driftsäkerhetssynpunkt. Manöverbatteriets kapacitet är naturligen
beroende av den effekt det har att avge. Det utfaller
därför större i anläggningar med solenoidmanövrerade
brytare än vid trycklufts- eller motormanöver.
Såsom god regel gäller nog att i alla händelser taga
till batterieffekten så att säga "i överkant". Allt
uttag från manöverbatteriet bör ske med dess fulla
spänning, så att alla celler befinna sig i samma
laddningstillstånd. Detta är också praktiskt taget
nödvändigt vid underhållsladdning med konstant
spänning från torrlikriktare, en anordning som, om den
håller vad som utlovats, bör i hög grad underlätta
skötseln av batterierna. Ställes den fordran på dessa
laddningsanordningar, att de även skola kunna
användas för fullständig uppladdning av batterierna
eller såsom full reserv för dem, stiger deras effekt
och följaktligen även pris avsevärt, och det kan
därför ifrågasättas, om det ej kan vara förmånligare
att dimensionera likriktarna huvudsakligen blott för
underhållsladdningen och dessutom uppsätta en
omformare såsom reserv för batteriet och för
fullständig uppladdning efter större urladdningar.
Transformatorer m. m.
Den förut omnämnda rädslan för oljebrand har
medfört, att sådana apparater, som måste innehålla
olja, såsom transformatorer och vissa reaktorer, om
möjligt placeras utomhus, i annat fall inomhus i fullt
slutna kammare. Man sörjer för att olja, som vid
skada på dessa apparater kan komma ut och
eventuellt råka i brand, fortast möjligt bortledes genom
ett eldsläckande lager av singel eller dylikt till ett
under singelbädden anordnat uppsamlingsrum eller
genom grova rörledningar avledes till någon för an
läggningen gemensam uppsamlingscistern.
Säkerligen ha de numera allmänt brukliga’Bucliholzreläerna
i hög grad bidragit till minskning av oljebrandfaran,
och från vissa håll göres ock gällande, att man genom
att installera sådana reläer och anordna en effektiv
bortledning av oljan gjort allt som behöves i detta
avseende. Detta hindrar dock ej, att ofta nog
ytterligare åtgärder i samma syfte vidtagas, t. e.
vatten-begjutning eller kolsyreeldsläckning, eventuellt båda
dessa metoder i förening. Hur långt man skall gå i
fråga om dylika skyddsåtgärder sammanhänger
naturligen med de lokala förhållandena, anläggningens
värde och betydelsen av driftens kontinuerliga
upprätthållande.
Ventilation.
Ventilationen inom ställverkets olika delar är också
ett problem, som numera ägnas större
uppmärksamhet än förr. Detta gäller naturligen framför allt
sådana lokaler, där värme utvecklas, såsom celler för
transformatorer och reaktorer. I sådana lokaler kan
ju vid feltillfällen oljerök bildas, och man måste
därför vid ventilationssystemets planering ha
uppmärksamheten fästad därpå, att ventilationsvägarna för de
3 jan. 1942
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
