Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
handlas av SEK. Styrelsen hade för sin del tillstyrkt
kommitténs upplösning, sedan det framgått, att de
uppgifter, som ännu återstodo i kommitténs
ursprungliga uppdrag, nu förlorat sin aktualitet.
Efter någon diskussion beslöt föreningen förklara
kommittén upplöst och uttrycka sin tacksamhet för
det arbete, som nedlagts inom kommittén.
Härefter hölls ett föredrag av dr phil. Gösta
Silje-holm med titeln "Teknisk ljusalstring medelst
luminiscens".
Ljusteknikens mål, sade tal., brukar anses vara att
åstadkomma ett ljus, som till sina egenskaper närmar
sig dagsljuset, den strålning, för vilken våra ögon
äro konstruerade. Solens fotosfär har emellertid en
temperatur av ca 6 500 °K, medan vanliga glödlampor
för innerbelysning icke ha högre temperatur än 2 500
—2 600"K, varför karaktären på detta ljus väsentligt
avviker från solljusets. Våra ögon äro så
konstruerade, att de i bästa fall tillgodogöra sig 14 % av
den instrålade energien för seende. Om all
strålningsenergi från en svart kropp kunde avges vid den
våglängd, som svarar mot ögats maximala känslighet,
skulle man få ett högsta ljusutbyte av 620—650 lumen
per watt, medan man vid vanliga glödlampor endast
får räkna med 10—15 lumen per watt. Man
tillgodogör sig här alltså endast omkring 2 % av det
teoretiskt möjliga ljusutbytet, varför det är i hög grad
motiverat att söka nya vägar för ljusalstring.
En sådan har man sedan länge känt i
luminiscensstrålningen hos gaser. Avgörande för ljusekonomien
hos denna strålning är gastrycket och i viss mån även
spänningen mellan katoderna. Vid en höjning av
trycket hos t. e. en kvicksilverlampa erhålles utom
de karakteristiska linjerna en kontinuerlig bakgrund
i spektrum, och själva linjerna bli bredare och
ljusstarkare. Tal. demonstrerade detta mycket
övertygande på en lampa, där trycket ökades till över 100
atmosfärer. Temperaturen mitt inne i röret blir
därvid så hög, att strålningen i viss mån närmar sig den
fasta kroppens. Katodfallet, som t. e. är 150 V vid
kall katod, kan nedbringas till storleksordningen 10 V
genom användning av glödande oxidkatoder.
Energiförlusten går härigenom ned till en tiondel. Särskilt
vid likström vill man ofta ha separat upphettade
ka-toder för att undvika att den aktiva massan slås
sönder av jonbombardemanget, vilket är större vid
likström än vid växelström. Speciella självupphettande
katoder, användbara även för likström, finnas dock
numera.
Gasurladdningslamporna, t. e. Na- och Hg-lampor,
ge synligt ljus med god verkningsgrad, men även den
del av energien, som faller inom det ultravioletta
området, kan nyttiggöras. Tal. visade flera exempel hur
metallsalter luminiscera efter bestrålning och
därigenom lätt kunna skiljas från varandra, vilket
användes vid analyser. Vidare visades en batteridriven
gruvlampa för enbart ultraviolett ljus, som t. e.
användes för att lokalisera volframförande malm,
schee-lit, vilken lyser starkt blått i det osynliga ljuset.
En viktig användning ha dessa fluorescerande
ämnen, luminoforer, fått för att ytterligare öka
ljusutbytet i gasurladdningslampor och för att ändra
deras färg. Tal. gick här närmare in på
lumino-forernas fysik och kemi och påvisade, hur man genom
blandning av olika luminoforer kunde få nära nog
vilken önskad färgtemperatur som helst, så att man
nu för första gången med god verkningsgrad kan
framställa färgtemperaturer, svarande mot solens eller
dagsljusets.
Som luminoforer användes t. e. zinksulfid eller
kad-miumsulfid, vilka aktiviseras med små mängder av
t. e. koppar eller silver eller mangan, vilka
åstadkomma störningar i ytan och mer eller mindre byggas in
i kristallgittret. I de nu aktuella
luminiscenslamporna användes för den gröna komponenten
zinksilikat, för den röda kadmiumborat och för den blå
mag-nesiumvolframat.
Slutligen demonstrerade talaren olika lysämnesrör
av amerikansk och svensk tillverkning för
dagsljusfärg och för en färg, som kan karakteriseras som
konstgjort glödlampsljus, ehuru
belysningsverkningsgraden blir 4 à 5 gånger större än vid detta. Tal.
påvisade även det intressanta faktum, att ögat fordrar
en högre belysningsstyrka med ljus av
dagsljuskaraktär än med motsvarande glödlampsljus. Talaren
rekommenderade som ett ofta lämpligt arbetsljus
användning av ett gulvitt ljus med en färgtemperatur
av ca 3 500 °K, vilket lätt och med god verkningsgrad
kan framställas i lysämneslampor.
Efter föredraget, som åhörts av ca 150 personer,
följde supé och kamratlig samvaro. Sedan
vikarierande ceremonimästaren bedömt föredragarens
prestationer ur sin egen något specifika synpunkt, följde en
mera allvarlig diskussion med inlägg av hrr
Nord-feldt, Stenkvist, Sterky, Schönander, Elmkvist,
Ahlström, Pauli, ordföranden och föredragshållaren.
Under denna diskussion framkom bl. a., att en av
de viktigaste fabrikationssvårigheterna ligger i de
stora fordringarna på absolut renhet hos
luminoforer-na, vilken är möjlig endast om man arbetar med
tillräckligt stora mängder. Rörens livslängd brukar
anges till 2 000 à 2 500 timmar, efter vilken tid
ljusutbytet sjunkit till 80 % beroende dels på
förstoff-ning från katoden, dels på förstörelse av själva
lys-ämnet på grund av bombardemang från snabba
elektroner och inträngning av gasatomer i gittret. Som
en olägenhet hos lysämneslamporna anfördes deras
låga effektfaktor, vilken dock kan kompenseras med
kondensatorer till ungefär 90 %. På grund av den
egendomliga formfaktorn kan kompensationen
knappast drivas längre. En annan nackdel är
uppträdandet av radiostörningar, men även dessa kunna lätt
upphävas med kondensatorer. Intressant ur
fysiologisk synpunkt är att ögat trots sin stora
adaptions-förmåga, kanske 1—10 000, dock fordrar så stor
intensitet på ljus av dagsljusfärg. Den färg, som ger
bästa förhållandet mellan avbildningen på näthinnan
och pupillens öppning, ansågs ligga inom det gröna
området vid 5 400 A, varför detta ljus tröttar minst.
Ur ekonomisk synpunkt framhölls, att
dagsljuslampornas goda ekonomi blir illusorisk, om man måste
använda så mycket större belysningsstyrkor för att
tillfredsställa ögat. Häremot invändes att om man
vill ha dagsljuskvalitet på ljuset från glödlampor,
måste avsevärt mycket större energimängder
uppoffras, enär filtreringen kan sluka 90 % av ljusmängden.
Lysämneslampan kommer alltså härvid ännu bättre
till sin rätt. Mm.
Svenska elektroingenjörsföreningen sammanträdde
på föreningens lokal den 6 mars 1942 kl. 19,30. I
närvaro av drygt 100 medlemmar öppnade v. ordföranden,
direktören H. V. Alexawdebsson, sammanträdet och
hälsade därvid välkomna ett antal representanter för
ljud-filmsindustrien, vilka beretts tillfälle närvara för att
åhöra aftonens föredrag.
Till att jämte ordföranden justera protokollet utsågos
civilingenjören Torsten A. Lundell samt kanslichefen
Harald Romanus.
Ordföranden anmälde, att civilingenjörerna Gustaf M.
Tidholm, Erik J. Lindström och Göte Håkansson genom
egen anmälan inträtt i föreningen.
Civilingenjören Steixan Dahlstedt höll föredrag över
ämnet "Ljudupptagning på film — ett
tekniskt-fysiologiskt problem,".
Tal. gav först en översikt av det för ljudupptagningen
4 april 1942
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
