Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
standardiserade systemet, vilket grundats av Lee de
Forest. En ca 3 mm bred remsa vid filmens ena kant
har reserverats för ljudet. Vid avspelningen passerar
filmen först — ryckvis — bildprojektorn och någon
sekund senare — med kontinuerlig hastighet —
ljudprojektorn. Den fastställda tidsförskjutningen mellan dessa
båda apparater kompenseras i förväg vid filmens
hopkopiering från bild- och ljudnegativen, vilka som regel
upptagas var för sig.
I ljudprojektorn slappes en ljusstråle från en ytterst
smal spalt genom ljudremsan och fram till en fotocell,
vari ljusvariationerna förvandlas till elektriska sådana,
vilka efter erforderlig förstärkning tillföras högtalaren.
Ljusspaltens bredd är endast 0,oi mm vid inspelning och
0,025 mm vid avspelning. Att en avsevärt bredare spalt
icke kan användas inser man därav, att en frekvens av
exempelvis 8 000. Hz motsvarar en våglängd på
ljudremsan av blott 0,057 mm vid den normala
filmhastigheten 456 mm/s (motsvarande 24 bilder i sekunden).
Tal. behandlade även spaltproblemet teoretiskt genom
att härleda ett uttryck för exponeringen såsom funktion
av spaltbredd, frekvens, modulationsgrad (belysningens)
m. m. Av formeln framgick, att någon icke-linjär
distorsion ej behöver befaras på grund av att spaltbredden
icke kan göras oändligt liten; frekvenskarakteristiken
däremot påverkas vid de högre frekvenserna. Vid
8 000 Hz och 0,oi mm spaltbredd erhålles sålunda en
"modulationsförlust" av ca 5 %.
Ljuduppteckningen kan ske enligt flera olika system.
Vid intensitetsmetoden, där ljudremsans hela bredd
belyses med ljus, vars intensitet varieras med ljudets,
utövar sambandet mellan å ena sidan svärtningen och å
den andra belysning och framkallning stort inflytande
på ljudåtergivningen. En del brister vid uppteckningen
kunna visserligen motverkas vid kopieringen, men
metoden kräver en fortlöpande och strikt kontroll av
filmmaterialet; den tillämpas numera endast av ett av de
större företagen, Western Electric.
De problem, som sammanhänga med filmbruset
innebära väsentliga svårigheter, detta trots att
ljudreproduktion på fotoelektrisk väg torde vara den i detta
hänseende bästa av hittills kända metoder. En nära till
hands liggande och redan tidigt tillämpad metod att
sänka brusnivån är att arbeta med reducerad
ljudbandsbredd vid låg ljudstyrka. Metoden, som kallas noiseless,
går vid transversalförfarandet ut på, att ljudbandets
bredd vid inspelningen automatiskt maskas av på
mekanisk väg i omvänd proportion till ljudstyrkan. Vid
intensitetsförfarandet varieras i stället ljudremsans
me-delsvärtning, varvid dock en viss linjär distorsion kan
uppträda om ej svärtningskurvan är fullt rak.
Kompensation härav kan dock genomföras vid kopieringen.
Liksom inom grammofon- och rundradiotekniken har
man vid ljudfilmen sökt använda systemet kompression—
expansion för att utan avkall på styrkeregistrets
omfång kunna hålla brusnivån nere. Principen härför är
den, att ljudstyrkevariationerna vid inspelningen
reduceras — ljudet komprimeras — för att vid avspelningen
åter givas sitt ursprungliga omfång — ljudet
expanderas. Härtill användas speciella kompressions- resp.
expansionsförstärkare, för vilka tal. föreslog det
gemensamma namnet gradationsförstärkare. På filmen kunna
endast ljud med ett omfång eller en dynamik av högst
35—40 dB upptecknas utan att bruset blir störande.
Användes en kompressionsförstärkare med gradationen 1:2
skulle ett register om 70—80 dB kunna upptagas.
Grada-tionsprincipen tillämpas emellertid ännu ej i sin fulla
omfattning på grund av att en del problem ännu återstå
att lösa innan metoden kan anses tillräckligt fulländad.
Tal. uppehöll sig i fortsättningen vid de fysiologiska
faktorer, som göra att ljudåtergivningen, trots allt som
gjorts på det rent tekniska området, ändock ej blir fullt
naturtrogen. Först erinrades man om den oregelbundna
känslighet hos örat, som kommit till uttryck i
Fletcher—Munsons empiriskt upptagna hörseldiagram. Detta
visar exempelvis, att ett och samma medelmåttiga
ljudtryck vid successivt, från mellanregistret minskad
frekvens, uppfattas med allt lägre ljudstyrka. Motsvarar
ljudtrycket en ljudstyrka av 40 dB vid 1 000 Hz, så
finner man, att vid frekvensen 90 Hz ljudstyrkan har
sjunkit ända till 0 dB, motsvarande en knappt hörbar
ton. Om nu en upptagning, som har nyssnämnda
medelljudtryck, vid återgivningen förstärkes så mycket, att
ljudstyrkan 60 dB erhålles för 1 000 Hz, så kommer —
om förstärkningen är frekvensoberoende — även 90 Hz
att förstärkas i samma mån, dvs. till ljudstyrkan 20 dB.
Den låga 90-tonen, som vid upptagningen låg på
hör-barhetsgränsen, har alltså nu nått avsevärt över
densamma, vilket måste innebära en onaturlighet i
återgivningen. En viss kompensering härav göres dock
som regel genom basavskärning i
upptagningsförstärkarna, särskilt vid talscener, där ju de låga
frekvenserna äro mera dominerande än vid musik.
örat eller rättare den hörselapparat, som bildas av
båda öronen och hjärnan, uppvisar även andra egenheter,
som äro svåra att komma till rätta med. Sålunda
inverkar skillnad i ljudstyrka och fas de båda öronen
emellan samt efterklangen. Ifråga om den sistnämnda
har man numera frångått de tidigare starkt dämpade
salongerna och i stället sökt få fram en viss efterklang
genom lämplig utformning av lokalerna.
Inspelningsateljéerna äro å andra sidan starkt dämpade; för
speciella scener ordnas emellertid ibland utpräglad
efterklang vid en omspelning av ljudremsan, varvid
efterklangen tillsättes på rent elektrisk väg eller medelst ett
särskilt efterklangsrum.
Slutligen berörde tal. den stereofoniska
ljudåtergivningen, varmed man söker efterbilda de naturliga
förutsättningarna för riktningsbestämning medelst hörseln.
Försök, dels i mycket stor skala, ha gjorts, vilka visa
betydelsen härav. Man uppställer exempelvis två
inspelningsmikrofoner, den ena till höger och den andra
till vänster på inspelningsscenen, ansluter dem till skilda
förstärkare och upptecknar två skilda ljudband på
filmremsan. Dessa avspeglas sedan i skilda ljudprojektorer,
åtföljda av separata förstärkare och separata högtalare,
vilkas placering motsvarar mikrofonernas vid
inspelningen. Man ernår då en akustisk gruppering av
orkestern, ett tal, som höres följa den talande osv. Det
stereofoniska ljudet har dock ännu ej blivit representerat
i de vanliga filmerna, men vi ha att vänta det i
exceptionell form med Disney-filmen "Fantasia", där tre
ljudband och ett fjärde band för ljudstyrkekontroll äro
upptagna på en särskild film, som köres vid sidan av
och synkront med bildfilmen i en speciell ljudprojektor.
Tal. förevisade som avslutning ett antal provstycken
ur ljudfilmer, varvid projektorn tillfälligt ändrats så,
att även ljudbandet blev synligt. Olika
uppteckningsmetoder exemplifierades, däribland den vid Aga-Baltic
utvecklade transversala krympskriften.
Härefter följde en kortare diskussion med inlägg av
hrr Gustrin, Lenning, Rusck, Berlin, Sven Hedberg och
Wendt, varefter ordföranden framförde de närvarandes
tack till föredragshållaren för hans givande
framställning.
Sedan ett just inkommet meddelande från prof. Sten
Velander om en kurs vid KTH rörande
överspänningsteknik, med början den 16 mars, refererats av
ordföranden, slöts själva sammanträdet, varpå man —
omkring 50 till antalet — gick till supé med efterföljande
samkväm. Härunder förevisade föredragshållaren en
amerikansk undervisningsfilm, belysande de akustiska
grundbegreppen —- sedan han försiktigtvis hemställt att
valet av densamma icke skulle missförstås. g.
64
4 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
