Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
man en utomordentligt god temperaturkonstans för
kapaciteten hos dessa isolatorer. Dessutom
tillkommer för dessa massor en teoretiskt synnerligen
intressant egenskap. De dielektriska förlusterna äro
ytterligt små, i synnerhet vid höga frekvenser.
För användning vid mycket höga temperaturer får
man tillgripa andra material än nu nämnda.
Fordringarna på hög eldfasthet uppfyllas huvudsakligen av
en del rena oxider, under det att de flesta kemiska
föreningar mellan samma oxider ha lägre
smältpunkter. Exempel på dylika ämnen äro ALj03, Si02,
BeO, MgO, Zr02 och Th02. Det är tydligt, att de
keramiska isolatorer, som framställas på basis av
dessa material icke på vanligt sätt kunna plasticeras
med lera o. d. Härigenom skulle kravet på hög
renhet hos den färdiga isolatorn omöjliggöras.
Framställningen av denna typ av isolatorer blir därför
svårare än vanligt, och alltför invecklade
konstruktioner kunna icke utföras. Man får hjälpa sig med
långt gående finfördelning och tillsatser av
motsvarande klorider. Den senare tillsatsen ger sannolikt
upphov till hudar av oxidklorider på de oplastiska
oxidkornen, vilket förbättrar plasticiteten. Dessutom
kunna vissa organiska plasticeringsmedel tillföras. —
De rena oxidernas isolationsegenskaper äro vid höga
temperaturer mycket goda, då de icke innehålla några
jonbildande ämnen. Temperaturväxelbeständigheten
hos vissa av isolatorerna är god, i synnerhet gäller
detta isolatorer av A1203 och BeO. De mekaniska
egenskaperna äro i allmänhet höga och vissa av
oxiderna utmärka sig för utomordentlig hårdhet. De
användningsområden, som i detta sammanhang
intressera för dessa isolatorer, är som katodbärare i
elektronrör, som hållare för trådlindningar i elektriska
motståndsugnar för höga temperaturer samt som
skyddsrör för pyrometrar.
En särställning bland de keramiska materialen för
elektrovärmeindustrien intaga de s. k.
inbäddnings-massorna så tillvida, som de icke levereras till
konsumenten i färdigformat tillstånd utan i form av pulver.
Formgivningen består i att massan bakas in runt
värmetrådarna. Bränningen sker vid en temperatur,
som icke är så hög, då i annat fall värmetrådarna
skulle skadas. Eventuellt kan bränningen ske genom
i värmetrådarna själva alstrat värme. Tydligt är att
icke så höga temperaturer kunna nås som vid
separat bränning av isolationsmaterialet. Några mer
avsevärda mekaniska egenskaper kunna naturligtvis
icke fås på detta sätt. Hydrauliska bindemedel å
andra sidan kunna icke användas, då de sönderfalla
vid de temperaturer, som uppstå kring
värmetrådarna. — Huvudfordringarna på
inbäddningsmassor-na äro god elektrisk isolationsförmåga i värme, hög
värmeledningsförmåga samt sådan sammansättning,
att värmetrådarna icke angripas. De vanligaste
beståndsdelarna utgöras av alkalifri plastisk lera,
magnesia, korund eller magnesiumsilikat i lämpliga
kornklasser. En kraftig hoppressning av massan jämte
användandet av minsta möjliga mängd vatten vid
plasticeringen är fördelaktig, då därigenom
krympningen minskas och därmed sprickbildningsrisken.
Samtidigt minskar porositeten, vilket ökar
värmeledningsförmågan. — Naturligtvis bli dessa massör icke
så beständiga mot yttre inflytanden, i synnerhet
mekanisk påfrestning. Dessutom kan motståndsförmågan
mot fukt icke bli så stor i dessa lågbrända massor.
Fig. 6. Grafisk framställning av spänningen mellan glasyr
och skärva hos porslin. Enl. W. Stegerio.
Glaseringen och dess inverkan på de keramiska
isolatorerna.
Glasering av keramiska detaljer sker för att skydda
dem mot försmutsning och ge dem en glatt yta. Äro
isolatorerna porösa, har naturligtvis glasyren även
den funktionen att hindra inträngning av fukt i
isolatorn. Det må dock framhållas, att det är mycket
svårt att få en hel täckande glasyryta över en
isolator. Dels måste den del av isolatorn, på vilken den
vilar under bränningen vara oglaserad, dels är det
ytterst svårt att undvika porer i glasyren, som ibland
gå ända in till isolatorns skärva. Glasyren
består vanligen av en smälta, som innehåller fältspat,
lera, jordalkalier m. m. För glasyrer, som smälta vid
lägre temperaturer, tillkomma bly och borsyra som
flussmedel. Den mekaniska och kemiska
motståndsförmågan hos glasyrerna beror såväl av deras
sammansättning som av den temperatur, vid vilken den
brännes ut på den keramiska skärvan. För vissa
lågbrända glasyrer kan man konstatera rätt stor
löslighet i rent vatten. Det är tydligt, att de vattenhudar,
som bildas på sådana glasyrytor, äro orsak till att
ytledningsförmågan hos, med sådana glasyrer
försedda isolatorer kan bli avsevärd. Den normala
glasyren framställes på det sättet, att
glasyringredienserna finmalas i vatten till en fin välling och
anbringas som ett tunt skikt utanpå isolatorskärvan.
Vid bränningen smälter glasyren ut till ett jämnt
sammanhängande skikt. Utom denna glasyrtyp
finnes s. k. mikrokristallina glasyrer, vilka bestå av ett
otal småkristaller så tätt intill varandra, att de verka
som ett sammanhängande glasyrskikt. Detta kan
man nå endera genom att välja en sådan
sammansättning hos glasyren, att den vid avsvalningen i ugnen
kristalliserar eller också genom att glasyren bildas
genom utsvettning av relativt lättsmälta ämnen ur
massan under bränningen. På detta eller liknande
sätt har man möjlighet erhålla glasyr liknande
täckskikt just på de ovan nämnda massor, som normalt
icke kunna glaseras.
Vid normalglasering skall massan ha en
utvidgningskoefficient, som är större ä.n glasyrens, dvs. vid
vanlig temperatur skall massan trycka ihop glasyren.
Fig. 6 visar tryckförhållandena mellan skärva och
2 maj 1942
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
