Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
ELEKTROTEKNIK
HÄFTE 6 REDAKTÖR: JULIUS KÖRNER 6 JUNI 1942
INNEHÅLL: Pejling i vatten med elektroakustiska metoder, av I. I:son Svedberg. — Gasurladdningar vid
mycket höga frekvenser, av Hannes Älfven. — Några erfarenheter av elbildriften, av J. Körner. — Notiser
— Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Pejling i vatten med elektroakustiska metoder.
Av I. I :SON SVEDBERG.1
I kriget mellan u-båtar och
övervat-tensfartyg spela i våra dagar
lyssnarapparater en mycket stor roll både vid anfall
och vid försvar. I det följande lämnas en
sammanfattning av tillgängliga uppgifter
om de principer som användas för
riktnings- och avståndsbestämning under
vatten medelst akustiska metoder.
Att ljud kan fortplanta sig i vatten mycket stora
sträckor, torde man ha känt till mycket länge.
Sålunda lär Lionardo da Vinci i sina skrifter ge
anvisning på huru man skall kunna höra skepp som fara
i fjärran genom att avlyssna dem med ett par i
vattnet nedstuckna hörlurar. Det första vetenskapliga
försöket att bestämma ljudutbredningen under vatten
genomfördes år 1826 av I. D. Colladon och ,T. K. F.
Sturm. Vid experiment, som gingo ut på att
fastställa ljudhastigheten i vatten, använde de en 65 kg
tung kyrkklocka, som anslogs under vatten och
avlyssnades med en i vattnet nedsänkt tratt. De kunde
härvid konstatera, att ljudet på detta sätt kunde
uppfattas på ett avstånd av 14 km. Sedermera
upprepades försöken 1841 med en större klocka (vikt 500 kg),
varvid en räckvidd av 35 km uppnåddes. Härmed
var bevisat att ljudutbredningen skedde med så ringa
dämpning, att man kunde vänta sig en praktisk
användning av undervattensignalering. Dämpning för
en ljudvåg i vatten är i själva verket praktiskt taget
tusendelen av dämpningen för ljud av samma
frekvens i luft.
Hydrofoner.
De första praktiska försöken med apparater för
lyssning i vatten, hydrofoner, kommo igång i början
på 1900-talet och voro inriktade på att finna
hjälpmedel vid navigering i mörker och dimma. Man
önskade på något sätt bli i stånd att från ett fartyg
bestämma riktningen till en karakteristisk ljudkälla,
en undervattensfyr. Dylika anordningar användas
alltjämt.
Man bygger in elektriska mikrofoner på ömse sidor
om stäven på ett fartyg och lyssnar växelvis på ena
och andra sidan. Höres ljudet härvid lika starkt på
båda sidorna, måste ljudkällan befinna sig rakt förut.
1 Föredrag- vid Svenska elektroingrenjörsföreningens
sammanträde den 6 febr. 1942.
Skulle ljudet komma från endera sidan, höres det
väsentligt starkare i den mikrofon som är vänd mot
ljudkällan än i den andra, vilken skuggas av
fartygskroppen. Man girar därför fartyget åt det håll, där
man hör ljudet starkast och finner lätt, när man får
ljudet rakt förifrån.
Man måste alltså för att bestämma riktningen
manövrera med hela fartyget. Numera har man frångått
denna metod för bestämning av riktningen till
under-vattensfyren ocli ersatt den med radiopejl.
Under-vattensignalerna användas emellertid därvid som
hjälpmedel för att bestämma avståndet till fyren.
Denna ger då radiosignaler och undervattensignaler
samtidigt i viss teckenföljd. Man har endast att
bestämma tidsintervallet mellan ankomsten av ett
radiotecken till fartyget och motsvarande
undervatten-signal för att med kännedom om ljudhastigheten i
vatten kunna bestämma distansen. Genom lämpligt
val av tecken och teckenhastighet kan man ordna så,
att det antal radiotecken man hör av en
teckenserie, innan motsvarande ljudimpuls hinner fram
direkt anger den sökta distansen i t. e. distansminuter.
För pejling i vatten började man ganska tidigt
använda binauralmetoden, dvs. samma metod som
allmänt användes för lyssning vid luftvärn. Från
vardera av två ljudmottagare, placerade på lämpligt av
stånd från varandra i vattnet, föres ljudet till
lyssnarens vänstra resp. högra öra. Lyssnaren har alltså
öronen så att säga placerade på skaft och får en
bestämd känsla av den riktning i vilken en ljudkälla
befinner sig. Speciellt kan han ganska noga
fastställa, om den ligger "rakt fram", dvs. på
mittnor-malen till förbindelselinjen mellan mottagarna.
Intrycket av en bestämd riktning till bullerkällan
bestämmes av fasskillnaden mellan ljudimpulserna vid
den ena och den andra mottagaren. Med hänsyn till
vattenmotståndet kan man icke utföra den ganska
skrymmande mottagaranordningen vridbar utan måste
även i detta fall manövrera med hela fartyget för
att noggrant kunna finna riktningen till en ljudkälla.
Ett steg i utvecklingen togs, då man införde
kompensationsmetoden vid lyssningen. Liksom förut
använde man två mottagare, men i stället för att vrida
dessa så, att den pejlande kunde bestämma riktningen
rakt fram, insköt man nu en akustisk
fördröjningsanordning i ledningarna till mottagarna så, att man
med hjälp av denna kunde på konstlad väg åstad-
6 juni 1942
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
