Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
ELEKTROTEKNIK
HÄFTE 7
REDAKTÖR: JULIUS KÖRNER
4 JULI 1942
INNEHÅLL: Några fysikaliska och fysiologiska problem vid upptagning av ljud på film, av Stellan
Dahlstedt. — Beräkning av shuntar och förkopplingsmotstånd till instrument med torrlikriktare, av dr-ing.
V. Hoffman. — Litteratur. — Notiser.
Några fysikaliska och fysiologiska problem vid
upptagning av ljud på film.
Av STELLAN DAHLSTEDT.1
Principen för ljudupptagning på film torde numera
vara så allmänt känd, att det här endast är
motiverat med en kort rekapitulation av förfarandet för
att ge läsaren ett reellt underlag för den fortsatta
framställningen.
Ljuduppteckningen sker numera helt på fotografisk
väg och avspelningen med användande av en
fotoelektrisk cell. Jfr fig. 1.
Det var den kände vetenskapsmannen dr Lee de
Forest, som konstruerade det system, vilket nu har
standardiserats över hela världen. Å den vanliga
bildfilmens ena kant har en 3 mm bred remsa, tonbandet,
tagits i anspråk för ljuduppteckningen. Vid
avspelningen passerar tonbandet med konstant hastighet
förbi en avspelningsoptik. Man kallar denna
anordning för en tonprojektor. Ett ljusknippe
koncentreras på tonbandet till en smal spalt 2,13 mm bred och
0,025 mm tjock. Det genomfallande ljuset tillföres en
fotocell, i vilken ljusimpulserna utlösa
strömvariationer, vilka sedan förstärkas och omformas till ljud
genom en högtalare.
För att variationer skola uppstå i det
genomfallande ljuset, måste tonbandet givetvis ha varierande
svärtning. Det är denna varierande svärta, som är
ljudskriften. Det är likgiltigt, om svärtavariationen
i Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningens
sammanträde den 6 mars 1942.
sker genom att hela bandets svärta ändras,
"intensitetsskrift", eller genom att en fullständigt transparent
del av bandet ändrar bredd, "amplitudskrift",
"trans-versalskrift". Rätt stora skillnader uppkomma
emellertid i det praktiska arbetet med exponering och
framkallning av tonfilm enligt de båda metoderna.
I allmänhet fotograferas ljudet på ett separat
negativ. Bild och ljud sammanföras först vid kopieringen
på samma filmremsa. I tonkameran framföres filmen
med en konstant hastighet av 456 mm/s. Skall en
frekvens av 8 000 p/s upptecknas, får teckningen på
filmen en våglängd
456
~ ÉTOÖÖ = 57 mm
Spaltfunktionen.
Vare sig det gäller transversal- eller intensitetsskrift
måste den exponerade ljusspalten på filmen i kameran
ha en tjocklek, som är väsentligt mindre än
våglängden. Enklast är att härvid betrakta
intensitetsmetoden.
Är spaltbredden A, blir exponeringstiden
-
där c är filmhastigheten. Anta vi sinusformig föränd
ring av belysningen
L = L0(l m eos cd t)
där m är
modulations-graden, så är
exponeringen
T\ON LAMPA
[-ÅTERGIVn/lfVGS-A-]
{+ÅTERGIVn/lfVGS-
A+} PPA R A TUR
Fig. 1. Principschema över upptagning och återgivning av ljudfilm.
Fig. 2. Film med
tonband.
(Prinsen av "Wales
besöker Aga.)
6 juni 1942
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
