Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
föres en regleringsspänning (-ström) från en
regleringsförstärkare. Denna förstärkare matas med
spänning antingen från ingången eller utgången av
gra-dationsförstärkaren, och man talar därvid om
framåt-eller bakåtreglering. Eftersom regleringsorganens
förstärkning i stort sett ändras proportionellt mot
logaritmen för den tillförda regleringsspänningen,
blir regleringsförstärkaren en s. k. logvoltmeter, dvs.
den skall lämna en spänning (utslag å inkopplat in-
V E
strument) proportionell mot log eller log ■—.
Vo Eo
Då y < 1 är förstärkaren en
kompressionsförstärkare, är y > 1, är den en expansionsförstärkare. Man
ser omedelbart, att, om den komprimerade
ljudupptagningen återges i en expansionsförstärkare, återfås
den ursprungliga dynamiken, om ye ■ yk 1= 1, där
index e avser expansion och index k kompression. Yore
samtliga i dessa operationer ingående förstärkare
brusfria, skulle man som slutresultat kunna få en
brusnivå under —70 dB. Detta skulle tillfredsställa
alla anspråk. Att den här beskrivna metoden ej
kommit till allmän användning beror på de
komplikationer in- och urkopplingsförloppen för
regleringsförstärkarna förorsaka. Det arbetas på dessa problem,
och när de lösts på ett tillfredsställande sätt, kan man
räkna med en allmännare användning av
gradations-förstärkare, varigenom man skulle komma längre i
störningsfrihet än med noiseless. Redan nu
användes allmänt en kompression, som är ett mellanting
mellan den linjära och en ren begränsning av.
maximalnivån. Man kan härigenom höja medelljudstyrkan
ca 6 dB, vilket ej är oväsentligt.
Fysiologiska problem.
Yi ha uppehållit oss vid en del faktorer, som
påverka ljudåtergivningen ur teknisk synpunkt. Man
kan i stort sett säga, att det är tekniskt möjligt att
inspela en ljudfilm med tillräckligt stor dynamik och
att göra överföringen tillräckligt distorsionsfri. Yad
är det då som fattas? Varför låter ljudet på
biografen ej exakt som det naturliga? Här kommer
hö-randets problem in, och då stå vi ej längre på
teknikens säkra mark. Mycket har gjorts för att utröna
* 15
P/S
Fig. 19. Frekvenskurvans variation vid minskning
av dynamiiken.
Fig. 20. Optimal efterklangstid och förstärkareffekt
för biografsalonger.
hörandets fysiologi. Vissa saker är man också på
det klara med. Alla som sysslat med dessa frågor,
ha väl sett Fletcher och Munsons välkända
hörbar-hetskurvor. Dessa gälla som medeltal för ett stort
antal försökspersoner.
Den rätliniga frekvenskurvan en fiktion.
Vi betrakta en horisontell linje genom Fletcher och
Munsons hörseldiagram vid ett normalt ljudtryck, t. e.
40 dB. Följa vi denna linje från 1 000 p/s mot lägre
frekvenser, se vi, att vid 300 p/s har ljudstyrkan
sjunkit till 30 dB, vid 200 p/s till 20 och vid 90 p/s till
0 dB, dvs. en frekvens av 90 p/s är knappast hörbar
vid denna ljudstyrka. Förstärkes det vid denna nivå
upptagna ljudet utan s. k. amplituddistorsion till en
ljudstyrka, som passar en biograf, exempelvis 60 dB,
blir ljudintrycket ett helt annat. Betrakta vi t. e.
frekvensen 90 p/s, vilken vid originalljudet var
knappast hörbar, så har den i återgivningen kommit långt
upp i hörbarhetsskalan. I verkligheten borde den
fortfarande vara knappt hörbar. Nu stöter man
emellertid på problemet att definiera knappt hörbar
för ett reproducerat ljud. Funnes ingen störnivå,
skulle det bli samma ljudtryck som för originalljudet
och förstärkaren borde för korrekt ljudintryck ha en
mot de låga frekvenserna fallande förstärkning.
Emellertid finnes alltid en viss brusnivå, om ej i
förstärkaren så i biografsalongen på grund av
publikens "tissel och tassel". Man bör därför ej gå fullt
så långt i baskorrektionen som här antytts.
Användningen av basavskärningen är allmänt känd av alla
ljudfotografer,’ om också ej själva orsaken till att man
måste skära bas är känd. Basavskärningen användes
huvudsakligen vid tagning av tal. Vid tagning av
musik, som redan i original har en relativt hög
ljudnivå, användes rak frekvenskurva eller t. o. m.
bashöjning.
Var och en kan själv verifiera det här sagda, å sin
ägandes radioapparat, notabene om densamma
överhuvudtaget har någon basåtergivning. Tag in en
station, som spelar god musik, och variera ljudstyrkan.
Ni skall finna, att ju svagare ljud desto basfattigare
är musiken. Är er apparat försedd med automatisk
baskontroll, blir det svårt att höra förändringen
förrän vid mycket små ljudstyrkor.
Variation av frekvenskurvan vid gradation av ljudet.
Ännu mer komplicerat blir förhållandet vid
gradation av ljudet. Önskar man komprimera en dynamik
1 aug. 1942
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
