Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Sammanfattning.
Det som främst bestämmer valet av järnlina i ett
visst fall äro de resistiva och induktiva
spänningsfallen vid stationär ström. — Dessa kunna visserligen
teoretiskt beräknas med hjälp av vissa lindata, men
oftast ställer det sig enklare att experimentellt
uppmäta dem i brygga enligt fig. 1.
Temperaturstegringen vid stationär ström bör ej
överstiga 30°. Vid normala strömtätheter (s öi 0.5
A/mm2) förefinnes ingen risk, att denna gräns
överskrides. Yid exceptionellt stora belastningar kan
temperaturstegringen kontrolleras med hjälp av
formel (4). Temperaturstegringen vid kortslutningar
begränsas till ofarliga värden genom införande av en
högsta tillåten korttidsström enligt formel 5.
Yid användande av järnlinor kan ibland
relä-utlösningen vid kortslutning förhindras av
linresistan-sens snabba tillväxt. Denna ökar nämligen kraftigt
med stigande temperatur. Dess värde fås ur formel
(6). I tveksamma fall får härvid passningsräkning
tillgripas. I alla händelser kommer man dock på den
säkra sidan (dvs. erhåller den högsta impedansen)
om man vid bestämning av kortslutningsströmmen
endast räknar med linans begynnelseimpedans. Ur
formel (6) fås då en slutimpedans, som kan nedsätta
strömmen under reläets funktionsgräns.
Litteraturförteckning.
1) Aseas handbok nr 15: "överströmmar och deras
verkningar."
2) Dwight: "The reaetance of stranded conductors."
Elee-trical World, 1913, sid. 828—829.
3) A. Gtjstrin: "Järnledningar för växelström." Tekniskt
bibliotek XVIII eller Teknisk tidskrift, Elektroteknik, 1918.
Häfte 2, 4 och 5.
4) Torsten Holmgren: "Handbok för elektrotekniker IV."
5) W. Peukert : "Die Änderung des
Weehselstromwider-standes von Eisendrähten mit der Temperatur", E. T. Z., 1915,
sid. 578.
6) SEN 11. "Normer för elektriska anläggningars
dimensionering för överström."
7) Læo Truxa: "Berticksichtigung der ungleiehmässigen
Permeabilität bei Berechnung des Wechselstromwiderstandes
massiver Eisenleitungen." Archiv für Elektrotechnik, Bd 9,
1920, sid. 227.
Sammenligning mellem transformatortyper.
Av K. FAYE-HANSEN, Trondheim.
Allerede tidlig har jeg foretatt en sammenligning
mellem transformatortyper på et teoretisk grunnlag.
Jeg gikk ut fra jernfyllfaktör (avhengig av typen)
o g viklingsfyllfaktor (antatt den samme ved samme
spenning o g ydelse for enfasetransformatorer) samt
produkt induksjon gange strömtetthet og beregnet
så den teoretisk billigste transformator for hver av
typene. En del av disse resultater blev
offentliggjort i et foredrag for Institution of Electrical
Engi-neers 1908 (I)1. Sammesteds (I, s. 396) blev vist at
når tapene forandrer sig proporsjonalt med
påkjen-ningenes kvadrat, blir ved given materialkvalitet og
periodetall produktet av prosentualt jerntap (pj) og
viklingstap (pv) proporsjonal med en konstant
(avhengig av periodetall og materialkvalitet) gange
jern-lengde (Ij) og midlere viklingslengde (lv) og omvendt
proporsjonalt med produktet av nettojerntverrsnitt
(qj) og netto viklingstverrsnitt (qv).
hk
ViP° ~ ii Cl ~ Qj Q.fjf.
C!
hvor Qj og Qv betyr bruttotverrsnittene og og †v
fyllf aktorene.2
Det blev samme steds (I, s. 383) gjort opmerksom
på at for en gitt ydelse og gitt produkt jerninduksjon
(B) gange strömtetthet (s) blir det for hver type et
bestemt forhold mellem transformatorkjernens lineara
dimensjoner som gir det minimale produkt Pj ■ pv
dvs. den maksimale virkningsgrad, samt at disse
forhold svarer til den teoretisk billigste transformator
for et bestemt forhold K mellem prisene pr.
volum-enhet av jernkjerne og vikling.3
1 (I) Se litteraturfortegnelse i slutten av artikkelen.
2 Betegnelser er sammenstillet i slutten av artikkelen.
s Se også (II), s. 122.
Imidlertid har la Cour (III) funnet matematisk
uttrykk utarbeided i kurver for de dimens
jonsfor-hold som gir den i totale driftsomkostninger (tap,
rente og amortisasjon) gunstigste transformator når
Bs ikke var antatt, men eliers under de ovenfor gitte
antagelser, når det ovennevnte forhold
K =
†v7v ^V
fi y> mi
er kjent eller antatt.
Han har da foreslått (III, s. 151) at de forskjellige
transformatortyper blir sammenlignet basert på
samme ydelse pr. kjerne samt at man for hver type går
ut fra den form hvor
K’ =
VQ> Q,
har sitt minimum (III, s. 152, samt IV, s. 431)4 selv
om denne form bare ved en bestemt verdi av K gir
den gunstigste transformator. Det blir for slik verdi
for K at fremstillingsomkostningen ved nevnte form
for jernkjerne og vikling blir like. Denne form er
imidlertid den samme som den hvorved pj pv blir
minimum, när ydelse og B s er gitt.
Det er naturlig å sette kvadratrotforholdet
Vi
h h
Qj Qv fj fr,
som sammenligningsgrunnlag, bl. a. fordi, når for to
transformatorer disse er like, er den maksimale
virkningsgrad og den geometriske gjennemsnittsvekt
Vöj Gv pr. ydelsesenhet like, det siste under forut-
4 Herved var dog
på at enfe.se
kjerne-samme basis.
og manteltransformatorer kom på
126
5 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
