Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
anordningen av ändstationer för högspänd likström
samt vissa undersökningar över svagströmsstörningar
från dylika anläggningar, refererade av Degoumois.
J. K.
Statens vattenfallsverk 1941. Ur den nyligen
utgivna årsberättelsen hämtas följande uppgifter av
intresse.
Det i Vattenfallsstyrelsens rörelse investerade
kapitalet utgjorde under året 532,3 mill. kr., varav i
kraftverken 496,6 mill., i kanalverken 29,5 och i
fastighetsförvaltningen 6,2 mill. Avkastningsprocenten utgjorde
för rörelsen i dess helhet 5,7 <%, för kraftverken 6,t %,
för kanalverken — l,’o % samt för
fastighetsförvaltningen 10,9 %.
Installerad effekt i kraftstationer var 653 000 kW,
max. uttagen effekt 5 87 300 kW, uttagen energi
3 232 mill. kWh, levererad energi 3 116 mill. kWh till
ett medelpris av 2,2 öre/kWh. Egna
högspännings-linjers sammanlagda längd var 10 885 km,
abonnentlinjer 10—70 kV 4 113 km, 1,5—6 kV 14 578 km,
totalt för samtliga högspänningslinjer 29 576 km.
Antalet sekundärstationer var 66, tertiärstationer 889.
Härav utgjorde abonnenternas egna stationer något
mindre än hälften.
Energiproduktionen med ångkraft utgjorde 31 mill.
kWh, motsvarande ca 0,» % av totalproduktionen.
Elektrolytkondensatorer. Inom radiotekniken,
framförallt i radioapparaternas nätanslutningsdel, har
elektrolytkondensatorn fått stor användning. Trots
dess förhållandevis ringa volym har en allmännare
användning för andra ändamål ej kommit till stånd.
Man har icke vågat sätta in elektrolytkondensatorn i
en hel del fall, därför att dess kapacitet har varierat,
dess förlustfaktor har varit hög och dess läckström
förhållandevis stor. Fabrikanterna ha emellertid lagt ned
mycket arbete på att förbättra konstruktionerna, vilket
även lyckats. Man kan nu ånge som normalvärden, att
kapaciteten ej förändras mer än + 10-—15 ’%, att
förlustfaktorn i allmänhet ligger mellan 0,05 och 0,15 vid
50 Hz och att läckströmmen uppgår till ca 0,5 «A per
uF och V vid 20° och 1,5 /<A vid 50°. Dessa avvikelser
torde utan svårigheter kunna tolereras på många håll
och skulle alltså möjliggöra en större användning av
elektrolytkondensatorn. Dielektrikum består numera
av aluminiumoxid, som har dielektricitetskonstanten 8.
Aluminiumoxiden bildas genom oxidering av
aluminium i en elektrolyt. Oxidskiktets storlek bestämmes
av kondensatorns driftförhållanden. Skiktet
åstadkommes genom en särskild behandling, formeringen.
Man låter det anta en sådan tjocklek, att den
elektriska fältstyrkan sjunker till 10 MV per cm.
Elektrolytkondensatorn skall sedan arbeta med en
spänning, som ligger 10—20 % under den högsta
fältstyrka, som dielektrikum utförts för. Detta är
möjligt därigenom att det isolerande skiktet kan bildas
och nyformeras under driften.
Ett stort steg framåt vid konstruktion av
kondensatorer skedde genom införandet av uppluckrad
Fig. 1. Principiell uppbyggnad av elektrolytkondensatorer
med vanlig och uppluckrad anod. a = aluminiumanod, b =
aluminiumoxid, c = elektrolyt och d = aluminiumkatod.
Fig. 2. Ett exempel
på kapacitetsvariationen
hos kondensatorer av
olika typer med samma
volym (100 cm’),
at Elektrolytkondensator
med uppluckrad anod
(ytförstoring 6 ggr).
02 Elektrolytkondensator
med uppluckrad anod
(ytförstoring 3,5 ggr).
b Elektrolytkondensator
med vanlig anod.
c Papperskondensator.
500 V
anod, fig. 1. Vanligen etsas aluminiumytan så att en
hel mängd porer och håligheter uppstå i den. Man
kan då erhålla ända upp till 2 5 ggr så stor yta som
hos en plan anod. Praktiskt utföres uppluckringen
av anodytan vanligen med betydligt lägre värden, 3,5
till 6. Fig. 2 visar, vilka värden man kan uppnå i
kapaciteten per cm3 vid olika driftspänningar.
Kurvor äro medtagna för en papperskondensator och för
elektrolytkondensatorer av olika typer. För lägre
spänningar erhållas tunna oxidskikt och i proportion
härtill höga kapacitetsvärden. Man har åstadkommit
en "rekordkondensator" som, med dimensionerna 185 X
X 135 X 140 mm har en kapacitet av 1 F för en
spänning av 1,5—1,8 V. Detta motsvarar en höjning av
kapaciteten per cm3, i jämförelse med en särskilt
utsökt papperskondensator 1 500 ggr och i jämförelse
med en normal papperskondensator 10 000 ggr.
Vid användning av elektrolytkondensatorer måste
man framför allt ta hänsyn till uppvärmningen. Denna
orsakas dels av den växelström som passerar genom
kondensatorn, dels av den förefintliga läckströmmen.
Kondensatorer med uppluckrad yta ha givetvis
sämre värmeavledning och tåla därför ej så hög
belastning. Läckströmmen stiger med temperaturen, och
den värmeutveckling, som uppstår härav, har alltså
förmåga att arbeta upp sig.
Elektrolytkondensatorerna ha på senaste tiden
kommit till användning bl. a. för åstadkommande av en
hjälpfas vid start av små enfasmotorer och för vissa
fördröjningskopplingar med reläer i teletekniken.
(Herrmann, Siemens Zeitschrift, Heft 3, 1941.)
E. L.
Litteratur
Elektrische Maschinen. Eine Einführung in die
Grundlagen, von Th. Bödefeld und H. Sequenz.
Springer-Verlag, Wien 1942. 439 sid. 597 fig. Pris
bunden RM 18: 60.
Arbetet avser att utgöra en allmän introduktion till
teorien för elektriska maskiner och transformatorer.
Den behandlar de grundläggande begreppen,
konstruktion, driftegenskaper och användning men
sysslar icke med beräkningsfrågor, som avses behandlade
i ett senare verk. Läsekretsen sökes främst bland
elever i tekniska högskolor och elektrotekniska
fackskolor.
För att inom föga mer än 400 sidor kunna
sammanpressa en i huvudsak högskolemässig framställning av
elektromaskinläran kräves en betydande koncentra-
150
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
