Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
9 W I I /2 13 14 lilit’
Elektroner/cm3
Fig. 1. Elektrontäthetsfördelning från Huancayo, Peru,
den 4/4 1939, kl. 13,15 lokal tid.
Ökning i höjd
Km
3>0
Etekironer/cm 3
Fig. 2. Elektrontäthetsfördelning från Cambridge, Mass.,
den 23/4 1939, kl. 01,00 lokal tid.
ma rekombinationsprocesserna där. Detta medför
emellertid vissa tekniskt ytterst betydelsefulla
fördelar, ty elektrontätheten är vanligen stor under
större delen av natten (under magnetiska stormar är
detta dock ofta inte fallet). Eftersom trycket är lågt,
äro också elektronernas stötförluster små, och därför
utgör F2-skiktet, så länge dess elektrontäthet är
tillräckligt hög, under dagen såväl som under natten en
ypperlig reflektor för radiovågorna. Så gott som
hela den transoceana kortvågstrafiken har F2-skiktet
att tacka för sin existens.
Emedan vi inte äro i stånd att med någon enkel
formel angiva elektrontätheten i ^-skiktet, få vi
nöja oss med att grafiskt återgiva ett par typiska
exempel, det ena från den magnetiska ekvatorn-och
det andra från Nordamerika, vilka beräknats vid
j onosfärobservatoriet.
Som synes av diagrammen fig. 1 och 2 kan
tjockleken, som alltid är betydligt större än de undre
skiktens, variera högst avsevärt. Det nordamerikanska
exemplet, som lika gärna kunde vara
sydskandina-viskt, visar väl bättre än något annat skiktets goda
egenskaper nattetid. Nmax varierar starkt med
solaktiviteten och är nära fyra gånger större vid
solfläcksmaximum än vid solfläcksminimum. Det ser ut
som om F2-skiktet skulle vara den bästa
kvantitativa solaktivitetsindikatorn. Så vitt man vet, är ingen
annan geofysikalisk storhet en så känslig funktion av
solaktiviteten som F2-skiktets Nmax.
Undersökningar och mätmetoder.
Ur olika experimentella och teoretiska
undersökningar hämtas det material, av vilket vår kunskap
om jonosfären är uppbyggd. De viktigaste
experimentella undersökningarna gälla:
a) solspektra och solfläckar,
b) jordmagnetiska fluktuationer,
c) natthimlens spektra,
d) radiovågornas transmission i jonosfären,
e) norrskenet och
f) meteorer.
Av dessa olika undersökningar ha nog de som falla
inom grupp d) hittills givit de allra viktigaste
upplysningarna. Dessa undersökningar ha emellertid
under senare år på ett värdefullt sätt kompletterats av
de andra, särskilt de under a) och b) nämnda. Då alla
upplysningar inte lämpligen kunna erhållas på ett
ställe eller på en plats, får man därför etablera
samarbete med andra observatorier eller institutioner.
Jonosfärobservatoriet i Göteborg har sålunda
förmånen att genom vänligt tillmötesgående av chefen
för K. Sjökarteverkets jordmagnetiska avdelning, fil.
dr Nils Ambolt, erhålla negativ av varje dags
mag-netogram, vilka äro alldeles särskilt värdefulla för
vår verksamhet. Soldata erhållas bl. a. från Science
Service i Washington, D. C.
De radiovågor, på vilka man utför mätningar, äro
naturligtvis sådana som efter en eller flera
reflexioner, vid godtycklig infallsvinkel, återvänt till
marken. Låt oss antaga, att vågen efter återkomsten
från jonosfären fått ett tillskott i fas, A (o), och ett
tillskott i dämpning, b (<a). Hos den nedkommande
vågen kan man då observera fem kvantiteter,
nämligen (vågens vinkelfrekvens är ©0) gångtiden, t —
= ; dämpningen, b (a>0); polarisationstill-
Va (O/co = m0’
ståndet; dispersionen och infallsvinkeln mot jorden.
Av dessa fem kvantiteter är den första den lättast
åtkomliga. Vår grundläggande kunskap om
jonosfären har också framför allt erhållits genom
uppmätning av t. Denna betydelsefulla mätning
kompletteras av uppmätningar av b (o,0) och
polarisationstillståndet, så att man med ledning av dessa kan
bestämma inte bara elektrontäthetsfördelningen utan
även tryckvariationen i jonosfären. Med ledning av
dessa uppgifter kan man sedan draga en rad betydel
sefulla slutsatser rörande den övre atmosfärens fysik.
I många fall gäller med tillräcklig noggrannhet, att
"ds
ds
(2)
dA
z = — £53 i — oo I -
dæ J vg J c ’ n
C C
där ds — banelementet, vg = grupphastigheten, c —
— ljushastigheten i vakuum och n — brytningsindex.
Den mot x svarande gångsträckan i vakuum, er,
kallas den skenbara banlängden, resp. vid vertikalt
infall dubbla den skenbara höjden, 2hv(a>0).
Elektrontätheten, N, kan anses som en funktion av
höjden eller tvärtom. Man har alltså vid vertikalt infall
K K)
oo
ii
h’(N) ■ dN
2 J n(N,æ0)
c
(3)
Ur denna integralekvation kan man under vissa, ofta
uppfyllda betingelser, då hv{(o0) är känd för en
lämplig komponent av vågen (vilken komponent man
väljer beror på det jordmagnetiska fältets
inklination), bestämma h (N) och därmed
elektrontäthetsfördelningen.
154
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
