Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 11
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
ELEKTROTEKNIK
Redaktör. JULIUS KÖRNER
7 NOV. 1942
INNEHÅLL: Något om jonosfären och jonosfärobservatoriet vid Chalmers tekniska högskola, av O.
Rydbeck. — Om elektriska incineratorer, av Kurt Jeanson. — Notiser — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Något om jonosfären och jonosfärobservatoriet
vid Chalmers tekniska högskola.
Av O. RYDBECK.
Jonosfärens struktur.
Som en inledning- kan det vara lämpligt, att vi i
korta drag söka skissera jonosfärens struktur,
vilket kanske kan vara av värde för dem, som icke äro
särskilt förtrogna med ämnet.1
Inom jonosfären, som sträcker sig uppåt från ca
40 km höjd över marken, särskiljer man närmast fyra
normala, av solen joniserade skikt. Det första av
dessa, D-skiktet, vars höjd vi normalt kunna
uppskatta till ca 55 km (med skikthöjden mena vi här
höjden hos den nivå, där jon- eller elektrontätheten
i skiktet är störst), är för de flesta mätningar
tämligen svåråtkomligt. Rent praktiskt sett spelar
förekomsten av detta skikt ofta en rätt stor, men i de
flesta fall dock icke önskvärd, roll. Nästa skikt,
S-skiktet, har en höjd, för vilken man kan angiva 100
km såsom ett normalt värde vid stor solhöjd. Efter
detta följer ett skikt av rätt likartad karaktär,
skiktet, för vilket vi på samma sätt kunna angiva
190 km såsom ett normalt höjdvärde. E- och
Ft-skiktens tjocklek rör sig om några tiotal km.
S-skiktet, som produceras i den övre atmosfärens
gränsområde mellan molekylärt och dissocierat syre, är
det tunnaste av de båda skikten.
Som resultat av talrika mätningar kan man
genom-snittligen angiva följande ungefärliga uttryck för den
maximala elektrontätheten i de två skikten vid
solfläcksminimum, nämligen:
ty»»ÖB ’ 105- (Sin y)7>
elektroner cm—3 för S-skiktet
och
N„
OD
2,55 • 105-(sin /)’/>
elektroner cm-3 för Frskiktet’
(1)
där y betecknar solhöjden. Man får räkna med ca
55 % ökning av Nmax vid solfläcksmaximum.
Närmaste solfläcksminimum och solfläcksmaximum
beräknas inträffa ungefär 1944—1945 resp. 1950. Vad
i En mera detaljerad redogörelse för jonosfärens fysik,
särskilt produktionen av de joniserade skikten, är avsedd att
inflyta i det kommande numret av Kosmos. Se för övrigt
litteraturförteckningen.
S-skiktet beträffar kan man på grund av det rådande
relativt höga trycket svårligen avgöra, om det är
joner eller elektroner, som äro de "verksamma"
beståndsdelarna i skiktet. Skulle det vara joner, leder
det till ett större värde på Nmax än det angivna. Vissa
teorier för fluktuationerna i jordens magnetiska fält
kräva ett så stort värde på Nmax för S-skiktet, att
endast joner kunna ifrågakomma. Undersökningar
beträffande detta pågå på skilda håll, bl. a. i Göteborg.
Exponenten för sin y är olika för olika slag av
rekom-binationsprocesser. Värdet i är verifierat för
S-skiktet och tämligen väl för F3-skiktet.
Enligt (1) skulle elektrontätheten vara lika med
noll i bägge skikten efter solnedgång. Så kan man,
utan att begå några praktiskt otillåtna
approximationer, anse vara fallet med F1-skiktet. För S-skiktet
är det icke så. Där. kvarstår alltid en större eller
mindre abnormal elektronmängd i ett komprimerat
skikt, vars tjocklek troligen bara är ca hundra eller
några hundratal meter.1 Såsom reflektor för
radiovågorna får detta skikt därigenom under natten
alldeles speciella egenskaper. Långdistansförbindelser
nattetid med radioteknikens s. k. mellanvågor ske
sålunda effektivt via det abnormala S-skiktet, för
vilket vi ibland använda beteckningen S1. Slutligen
bör påpekas, att E- och F^skiktens
transmissions-reglerande betydelser äro helt olika, dels emedan
Nmax och höjderna äro olika, dels och framför allt
därigenom att tryckskillnaden mellan de båda
höjderna är mycket stor.
Det högsta och sista av alla skikten är F2-skiktet,
vilket i alla hänseenden intager en särställning. För
detta skikt, som kan ha högst varierande höjd från
ca 275 km och uppåt, låter sig inte elektrontätheten
angivas med något enkelt uttryck. Elektrontätheten,
som vanligen är mycket stor, varierar mer eller
mindre regelbundet med dygnets timmar. Variationerna
äro ofta olikartade på norra och södra halvkloten.
De stora oregelbundenheterna hänga bl. a. samman
med den stora temperaturexpansionen under dagen i
dessa 1’ågtryeksregioner och med de ytterst långsam-
1 Vissa mätningar indikera ännu tunnare skikt.
5 sept. 1942
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
