Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
fick en viss utbredning ända tills huvudstadens
telefonnät ombyggdes till dubbeltràdigt.
Luftrummet över Stockholm på nittiotalet
karakteriserades av väldiga trådknippen, som åt alla håll
utgingo från telefontornet. På många tak stodo
jättestora stativ med hundratals, ja tusentals trådar.
Olägenheterna med detta system, både estetiskt och
praktiskt, blevo allt större. För att minska risken
för kontakt med starkströmsledningarna och
känsligheten för oväder, nödgades man dra telefonkablar
över hustaken, innan man lyckades få tillstånd att
förlägga dem i jord, vilket beviljades först 1894.
Blymanteln var emellertid ömtålig och gick ofta sönder.
Man måste konstruera särskilda lyibanor med korg
för montören för att han skulle kunna laga kabeln
ute på spännet.
Långt innan förstärkarröret kom, hade man sökt
öka telefoneringsavståndet genom reläer, där
amplituden hos den försvagade telefonströmmen
förstärktes genom inmatning av ny energi. Sådana reläer
gjordes bl. a. av Edison. En metod, som gav bättre
resultat, var emellertid att öka strömstyrkan och
strömvariationerna i mikrofonen. Den mest bekanta
starkströmsmikrofonen konstruerades av svenskarna
Egnér och Holmström och var ursprungligen avsedd
för Poulsens system för trådlös telefoni, men
modifierades sedan för vanlig telefonering och exploaterades
av L. M. Ericsson. Med dessa apparater kunde talet
nöjaktigt överföras mer än 3 000 km.
Professor Arvid Lindström började sitt anförande
med att på sitt blygsamma, humoristiska sätt berätta
något om de svårigheter en elektroingenjör hade att
kämpa med för mer än ett halvt sekel sedan, då tal.
började arbeta i facket. Han var inte endast
teoretiskt okunnigare utan saknade även den erfarenhet,
som står den nuvarande ingenjören till buds. En av
de yttre anledningarna till misslyckanden var den
bristfälliga nomenklaturen; det fanns inte mindre än
tre olika hästkrafter att välja på: effektiva,
indikerade och nominella, alla olika stora. Om man inte
noga tog redan på vilken sort som avsågs, hände det
att kraftmaskinen inte orkade dra generatorn och
motorn inte arbetsmaskinen. Å andra sidan gällde det
också att bemöta klagomålen på ett fint sätt.
Kunden som påstår att hans motor "blir så varm så han
fräser då man spottar på den", fick till svar "Ja, men
vem gör inte det". Även eos <p var en stötesten trots
allsköns diagram och mekaniska analogier. Det fanns
t. o. m. elektriker, som ansågo att wattlös ström inte
behövde så grov smältmetall som wattström med
samma amperestyrka. En annan svårighet för
anläggningsteknikern var den dåtida elektriska
inspektionen. Generella föreskrifter saknades och tillstånd
till utförande och begagnande av en anläggning
meddelades i varje särskilt fall av Kungl, maj:t, som
nästan undantagslöst följde Telegrafstyrelsens
synpunkter. Starkströmsmännen ansågo nog också, att
telegraftjänstemännen, som skulle inspektera
anläggningarna, saknade nödig kompetens och erfarenhet.
Det föreskrevs t. e., att en viss landsvägskorsning med
10 kV ledning måste ske med kabel under vägen. Vid
den tiden funnos dock varken kabel eller kabelmuffar,
som klarade denna spänning.
Bristande kännedom om de elektromagnetiska
lagarna gav upphov till de underligt dimensionerade
fältmagneterna i de tidigare dynamomaskinerna. En
av de första, som riktigt insåg och tillämpade de
elektromagnetiska lagarna på sin dynamokonstruktion, var
Jonas Wenström. Tal. lämnade därefter i ord och
bild intressanta uppgifter om dessa tidiga
konstruktioner och gick därpå över till den äldre trefastiden
och berättade personliga erfarenheter och minnen från
de två första märkligare trefasanläggningarna i vårt
land, nämligen kraftöverföringen
Hällsjön—Grängesberg och den elektriska valsverksanläggningen vid
Hofors i början på nittiotalet.
Förtjänsten av att dessa anläggningar lyckades så
bra ville tal. helt tillskriva Ernst Danielsson, som
efter hemkomsten från en studieresa i Amerika, dit
trefassystemet då ännu inte nått, lyckades praktiskt
realisera de trefaskonstruktioner Jonas Wenström
några år tidigare kommit fram med. Detta medförde
en tvär omkastning i den tekniska atmosfären inom
Asea, och ingen där tvivlade längre på trefassystemet
och dess framtid. Just då framkommo planerna att
utnyttja vattenkraften i Hällsjön för gruvdriften vid
Grängesberg, och Aseas anbud med trefasström blev
antaget. Detta var ett djärvt steg, men tack vare
Danielssons kunnighet, arbetsförmåga och
organisationstalang gick man i land med uppgiften.
Några år därefter utfördes även
Hoforsanläggning-en, som på en nutida tekniker i första ögonblicket
verkar mycket egendomligt utförd. Tal. visade
emellertid, att den var synnerligen väl genomtänkt och
väl motiverad med hänsyn till de villkor, som
uppställdes vid beställningen, och till elektroteknikens
dåvarande ståndpunkt. Regleringen av valsverket
skedde med turbinpådraget för hand och det hela
fungerade så, som om turbinen varit direkt kopplad
utan elektricitet till valsverket. För att få stort
startmoment på motorerna utan invecklade
konstruktioner krävdes då att periodtalet absolut taget var så
lågt som möjligt. Det valdes därför till 16 p/s. Trots
att man i första hand syftade till god driftsäkerhet
och dimensionerade detaljerna därefter, fick man så
god verkningsgrad mellan turbinaxel och valsverk som
0,75. Anläggningen fungerade driftsäkert i ett
trettiotal år, och de enda störningar som förekommo
orsakades av åskan, emedan driften då helt inställdes för
säkerhets skull. Åskskyddstekniken var inte långt
kommen på den tiden heller, fastslog talaren med en
glimt i ögat.
Sammanträdet besöktes av närmare 250 personer,
av vilka flertalet stannade till supé och samkväm.
Härunder framträdde flera av de äldre
föreningsledamöterna med personliga minnen från gångna tider, som
på ett lyckligt sätt kompletterade föredragshållarnas
framställning.
Ingenjör Sven Norberg visade några verkligt roliga
bilder från kamratlivet vid Asea på den tiden.
Direktör Johansson läste upp några brev från Ernst
Danielsson, som då var ordförande i avd. Elektroteknik.
Ingenjör Hässler berättade några minnen från sin
praktik som assistent först hos Dolivo-Dobrowolsky,
sedan hos Steinmetz. Ingenjör Sandwall lämnade några
glimtar från tiden som elev hos professor Lindström
vid Asea, och överingenjör Stålhane klargjorde på
sitt oefterhärmliga, teknologiska maner den roll
begreppet eos fp spelat, när han och sedermera professorn
Karl Wallin konsulterades ifråga om alternativet
likström eller växelström vid en större
industrianläggning. Slutligen berättade ingenjör Estelle några
anekdoter ur sin rika erfarenhet, överingenjör
Holmgren Päste en gammal vers om telefonen och ingenjör
Aug. Berggren erinrade om några sammanträden inom
föreningen vid sekelskiftet.
Mm.
Till Svenska elektroingenjörsföreningens ordinarie
sammanträde den 6 november 1942 hade samlats
omkring 100 medlemmar och gäster, vilka hälsades
välkomna av ordföranden, tekn. dr F. Dahlgben. Han
vände sig härvid särskilt till de av Radiotekniska
Sällskapets ledamöter, som hade hörsammat inbjudan till
sammanträdet.
Till justeringsmän för protokollet utsågos jämte ord-
186
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
