Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli utnyttjad hela året och den andra endast en
månad. Affären skulle gå ned i halv skala.
Dessa exempel torde visa svårigheten för att icke
säga omöjligheten att enbart med hjälp av ur
kostnadssammanhangen härledda specifika
kostnadselement fördela kända kostnader efter någon
allmängiltig metod. Dessa svårigheter uppträda alldeles
särskilt, då det gäller fördelning av s. k. "fasta
kostnader" dels i tiden, dels på olika kostnadsbärande
individer.
S j älvkostnadsmetoder.
Kalkyleringsproblemet synes under de senaste tio
åren ha varit föremål för ett alldeles särskilt intresse
inom praktiskt taget alla verksamhetsområden. En
hel skala av åskådningsriktningar ha kommit till
synes. Så kan man, för att som exempel nämna
elverksområdet, finna representanter från dem, som äro
tillfreds med det självkostnadsresultat, som erhålles
genom att dividera utgiftssumman i fjolårets bokslut
med antalet försålda kWh, till dem, som vänta på
den ofelbara "objektiva metoden" med samma
tillförsikt som andra vänta på perpetuum mobile.
Förmodligen ligger det till på liknande sätt inom andra
områden. Det är, som vi med det ovan sagda velat
visa, lätt att konstatera, att diskussionens orsaker
framför allt äro kostnadsbegreppets mångtydighet
och oklarheten i målsättningen men naturligtvis
också i någon mån skiljaktig rättsuppfattning. Strävan
synes annars vara tämligen likartad. Man vill samma
sak men på olika sätt! Vad man vill är att få ett
uttryck för någon aktuell omständighets
kostnadsinflytande.
För att komma tillrätta med ett sådant problem
finnes det emellertid en mycket gammal och beprövad
metod, nämligen den på vilken hela vår vetenskap
vilar. Den metoden angavs av Galilei, och den säger,
att för att få klarhet i vilken betydelse en faktor har,
måste man studera de fenomen som inträda då denna
faktor varierar, och speciellt då den elimineras. Vi
få anledning att erinra om den metoden i
fortsättningen.
Mycket och delvis parallellt arbete har nedlagts på
att få rätsida på självkostnadsmetodiken. I Sverige
är kanske Industriförbundet den som i sina
"Enhetliga principer för självkostnadsberäkningar" mest
konkret ställt problemet på marken genom att
resolut fastslå, vad man menar med olika kostnadsnamn
och genom att anvisa ett par fördelningsmetoder,
som man funnit praktiska för industriens syften.
Vissa av de däri angivna metoderna ha nog i prin-
cip länge tillämpats vid elverken. Efter vad man så
småningom kommit underfund med äro de
emellertid icke helt tillfyllest. Det beror främst på att
elverken utöver de vanliga kostnadsbegreppen
laborera med en extra kostnad knuten till verkets
prestationsförmåga. Redan i det tredje "exemplet
Svensson" ovan konstaterade vi, att införandet av
prestationsförmågan och en specifik kostnad härför gav en
tankeställare vid kostnadsfördelningen och en
anvisning för prissättningen. Elverkens problem äro i viss
mån besläktade med fallet Svensson. Svensson
räknade sitt företags prestationsförmåga, dess maximala
produktions- eller leveransförmåga per tidsenhet, i
"expeditionsplatser" — det blev mera konkret så —
men han skulle lika gärna kunnat uttrycka den i
produkter per tidsenhet, t. e. säckar per dag, eller kg per
timme. Detta begrepp är detsamma som lekmannen
ofta inlägger i ordet kapacitet men som ingenjörerna
dock föredraga att kalla effekt. För t. e. ett kraftverk
mätes den i kW eller hk. Effekt är något som lika
väl som råvaran eller produkten måste anskaffas.
Skillnaden är den, att produkten förbrukas eller
av-händes, men effekten finns kvar. Produkten kostar
ingenting, sedan man sålt den sista, men effekten
"fortsätter att kosta". Effektkostnaden inkommer
endast som kostnadsökning, om man utvidgar
anläggningarna, och den skulle därför kunna kallas
utvidgningskostnad.
Inom Svenska elektricitetsverksföreningen
tillsattes för ca 10 år sedan en kommitté med uppgift att
behandla tariffrågor. Självkostnadsproblemet låg
vid sidan om uppdraget, men kommittén kunde
knappast undgå att vidröra det. Den behandling
problemet fick ledde främst till ett uttalande om att de
sj älvkostnadsmetoder, som tidigare använts, icke
vore helt lyckade, och för övrigt nöjde man sig med
att fixera kalkylens mål. Kommittén konstaterade,
att en väsentlig fordran på en självkostnadsformel
för ett elverk, var, att formeln gav upplysning om
ökningskostnaden, som man kallade den.
Kostnaderna för ett antal år som funktion av
leveransvolymen borde bilda en uppåt konvex kurva (se fig. 2).
Lutningen på tangenten i en viss punkt anger
tydligen ökningskostnaden. För det stycke, R, som
denna tangent avskär på ordinataxeln, lanserade man
det enkla och rakt på sak gående begreppet
rest-kostnad. Denna "metod" får dock mera uppfattas
som en tanke än som en
kalkyleringsrekommenda-tion. Det är nämligen mycket svårt att statistiskt
få fram en kurva, på vilken man med någon grad av
säkerhet kan inlägga en tangent. För mera seriösa
Fig. 1. Fig. 2.
Aonfinu/W
Fig’. 3.
Teknisk Tidskrift
Ar/ar
Rörelsens
86
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
