Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
kostnadsundersökningar måste man kalkylera fram
denna kostnadsuppdelning (tangentens lutning). Vi
komma i det följande att utveckla några synpunkter
på hur detta bör ske. Först skola vi emellertid knyta
ihop elverkens självkostnadsproblem med dylika
problem i allmänhet genom att som jämförelse erinra om
elverksrörelsens förhållanden. Vi förutskicka härvid,
att vi främst avse växelströmsdistribution och att vi
komma att bortse från sådana för framställningen
oväsentliga saker som ledningsförlust, effektfaktor
o. dyl.
"Biverkspunkten."
Ett elverk har tre slag av kostnader:
1. Produktionskostnader, som avse själva
energiframställningen eller eventuellt råkraftens förädling
i stationen — fabriken. Kostnadsproblemen
sammanfalla här till stor del med industriens.
2. Transport- och distributionskostnader, som avse
kraftens transport till och fördelning från
understationerna — filialerna. Problemen erinra här om
trafikföretagens.
3. Försäljningskostnader, som avse
expeditionsarbete med att sätta nyttigheten i händerna på kunden,
uppmätningen, inkasseringen och över huvud taget
umgänget med kunderna. Verkens ställning mitt
emellan myndighet och affärsföretag ger en särprägel
åt dessa problem, som annars ligga det vanliga
affärslivets kostnadsproblem nära.
Produkten, kWh, är fullt enhetlig och strängt
fysikaliskt definierad. Dess bana från producenten till
konsumenten kan följas, och vad som händer i varje
punkt av denna bana kan beräknas.
Liksom man för materiella transporter kan välja
mellan järnvägstransport till ortens station -|-
omlastning och vidare transport med lokalt
transportmedel å ena sidan och direkt transport med bil hela
sträckan å andra sidan, kan man vid eltransport välja
antingen transport vid en högre spänning till en lokal
station + omformning till och vidare transport vid
förbrukningsspänning eller direkt transport vid
förbrukningsspänning för hela sträckan. Vid den
materiella varudistributionen har fördelningen på olika
transportsätt vållat diskussion. Vid eldistributionen
har lösningen varit självklar, dels därför att
transportfrågan där i regel ligger i en hand, dels därför
att problemet är lättare tillgängligt för
matematisk behandling. Den rationella lösningen är
självfallet i båda fallen den, som ger den lägsta
totalkostnaden. Denna optimala kostnad nås, när varje
station får sörja för ett stationsområde med bestämd
ekonomisk radie. Filialernas —
transformatorstationernas — rätta ekonomiska läge kan alltså fastställas
nästan som man löser ett exakt matematiskt problem.
Redan det sagda om eldistributionens natur antyder,
att man hos elverken om någonsin bör kunna vänta
sig självkostnadsproblemet i idealiserad form.
Elförsäljningen har vidare den egenskapen, att en
träffad uppgörelse i regel leder till leverans i all
framtid, så länge kunden finns till. Produkten (kWh)
har sådan natur, att den transporteras, distribueras
och konsumeras i samma ögonblick som den
produceras. Kunden kan icke köpa hem ena dagen vad
han behöver den andra. Hans behov måste
tillgodoses i samma ögonblick det uppkommer. Med andra
ord har ett elverk satt ett pris, så har elverket bara
att tillgodose den efterfrågan, som kan bli en följd
därav. Med dessa förutsättningar är det redan från
början klart, att effektbegreppet icke kan undvaras.
Den som något sysslat med självkostnadsfrågor
har säkert upptäckt, hur kostnadsbegreppet från att
vid det tillfälliga varuutbytet vara något konkret
och självklart har en benägenhet att bli mera abstrakt
och mera artificiellt, ju mera verksamheten övergår
till att bli kontinuerlig. Elverksrörelsen är den i alla
avseenden mest kontinuerliga verksamhet som kan
tänkas. Om man därför föreställer sig
självkostnadsproblemet som en punkt i ett diagram med
företagsformens grad av kontinuitet som abskissa, finns det
anledning att ana ett sammanhang, som vi försökt
materialisera i fig. 3. Vid ett tillfälligt varuutbyte,
dvs. då kontinuiteten är 0, ligger
självkostnadsproblemet i origo. Det existerar icke. Så snart
företaget tagit form, kompliceras självkostnadsproblemet
— det växer — i hastigt tempo med ökad
kontinuitetsgrad intill ett visst läge, S, varefter stegringen
sker långsammare mot den tänkta asymptot, som får
representera, låt oss säga,
självkostnadskalkylering-ens "innersta tanke". "Elverkspunkten" E bör ligga
rätt nära denna all självkostnadsberäknings riktlinje.
Elverkets produktionskostnader.
För att producera elektrisk energi behövs det
liksom för tillverkning av vilken annan produkt som
helst fyra väsentliga ingredienser,
1. Någonting att göra produkten av, dvs. material
(M).
2. Någon som gör produkten, alltså arbete (A).
3. Någonting att göra produkten med, alltså
verktyg eller vid mera avancerad produktion maskiner
(K).
4. Någonstans att hålla till, dvs. lokal eller
utrymme (ZJ).
Vi antaga att elproduktionen sker med
förbränningsmotor. Materialet är alltså bränsle. Maskinens
bränslekostnad består av två delar:
a) T omgångskostnaden, som är beroende på
aggregatets storlek, men för ett givet aggregat enbart
beroende av drifttiden.
b) Energikostnaden, som motsvarar den för
elproduktionen tillkommande bränslemängden.
I de flesta fall kan man med tillräcklig
noggrannhet anse, att bränsleförbrukningen stiger rätlinjigt
från tomgång till fullast, varför den totala
materialkostnaden kan skrivas: M0 kr./h -f- M kr./kWh.
Kostnaderna för tillsyn av aggregatet,
arbetskostnaderna, äro A0 kr. per drifttimme.
Kostnaderna för själva maskinen bestå av ränta
-f-amortering -}- underhåll. Mellan avskrivningstid och
underhåll råder ett visst samband, så att, om man
räknar med en längre livstid på maskinen, man också
måste räkna med en högre underhållskostnad. Det
är kanske icke så vanligt att taga hänsyn härtill, men
vill man göra det, kan det t. e. ske genom att dela
upp avskrivningskvoten i två delar: en konstant,
motsvarande maskinens värdeminskning, om den
användes eller ej, samt en rörlig, proportionell mot
antalet drifttimmar. Maskinkostnaden kan alltså
skrivas: K kr./år-f-K0 kr./h eller om maskinen kan
prestera N^
kW (nominell effekt), K0 kr./h +
N K
kr./kWår.
1 aug. 1942
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
