Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
effektkostnad man sedan väljer kan vara en
smaksak, såvida man icke önskar, att kostnadsformeln
skall ge en antydan om utvecklingsmöjligheterna, i
vilket fall man givetvis bör välja den lägsta
effektkostnaden.
Elverkets kostnadsfördelning.
Kraftekonomiska författare anse oftast den
primära uppdelningen på kostnadselement så trivial, att
don avfärdas med att man inledningsvis omnämner,
att kostnaderna kunna skrivas A kr./år -j- B
kr./kW-f-+ C kr./kWh. A betyder dock vanligen något annat
än vad vi i det föregående kallat R. Det är
emellertid klart, att om man som utgångspunkt förutsätter
vissa egenskaper hos dessa element som självklara,
ehuru de knappast kunna sägas vara det, så finns
mycket stor utsikt till divergerande slutledningar.
Betrakta vi de speciella element, som vi kommit till
i det föregående, så finna vi, att nätets effektkostnad
icke är härledd på samma sätt som stationens utan
knuten till en annan definition. I denna ligger en
viss förutfattad mening om kostnadsfördelningen. I
stationen har man vidare endast en maximaleffekt.
I nätet sker utåt från stationen räknat en successiv
upplösning av denna effekt i individuella effekter,
vilkas aritmetiska summa vanligen är större än
stationseffekten. Under det att restkostnaden för
stationen endast kan skrivas på ett sätt, kan
restkostnaden för nätet skrivas på två sätt, beroende på om
man som näteffekt väljer den aritmetiska eller den
sammanlagrade summan. Dessa olika möjligheter
kunna ge olika inriktning åt fördelningen.
Även om man bortser från allt detta, kvarstår
ändock själva stridsäpplet, nämligen frågan om hur t. e.
en gemensam stationskostnad skall delas. Detta
omdebatterade problem beskrives enklast, om man
förutsätter, att kostnaden skall delas mellan två
abonnentgrupper med effekterna Nt resp. N„, som äro
orienterade som i fig. 9, Den resulterande
(sammanlagrade) effekten är alltså ■= , och det är storleken
av Nv som är bestämmande för stationskostnaden.
På problemet om kostnadsfördelningen i ett dylikt
fall finnas ett otal "lösningar". Prövar man frågan
med den gamla hederliga eliminationsmetoden, så
finner man följande:
Elimineras gruppen 1, så minskas den resulterande
effekten med N1—N2. Grupp 1 bör alltså
effektkost-nadsbeläggas för denna skillnad och grupp 2 för
effekten N2. Börjar man i stället eliminationen med
grupp 2, blir grupp 1 ensam bärare av
effektkostnaden. Resultatet blir sålunda beroende på
elimina-tionsordningen. Alla rimliga metoders residtat ligga
mellan dessa båda gränser, och man kan påstå, att
varje enhet lägst skall effektkostnadsbeläggas efter
sitt ökningsbidrag till den förutvarande toppen och
högst efter sin individuella maximieffekt, eller med
andra ord lägst resp. högst efter de effekter, som
framkomma för enheten i fråga, tagen som primus
resp. ultimus i ett eliminationsförlopp. Sedan detta
konstaterats, har man, när man stöter på saken, icke
något annat val än att övergå från härledd
kostnadsfördelning till (subjektiv) avgiftsbedömning. Något
annat innebära heller icke de olika metoder, som
anförts för denna delning, även om de äro smyckade i
mycket vacker matematisk dräkt.
På liknande sätt förhåller det sig också med
rest-kostnadernas fördelning. Man anlägger här följande
resonemang:
1. Restkostnaden är en fast kostnad av till stor
del effektkaraktär, och den bör därför fördelas efter
effekt.
2. Alla kostnader skola i sista hand bäras av
produkten (kWh), och man kan därför lika gärna
fördela restkostnaden direkt efter kWh.
Den senare metoden drabbar uttagning med lång
utnyttningstid hårdare än den förra. Skäl kunna
anföras både för och emot bägge metoderna och så
även för och emot andra principer.
Om vi nu med utgångspunkt från det sagda skola
försöka ånge några riktlinjer för
kostnadsfördelningen, som icke alltför mycket kollidera med de prickar
vi sökt utmärka på farleden, så ha vi först att
klargöra vart vi vilja komma. Vi uppställa som mål att
få kostnaderna fördelade på användbara taxeelement
och tillåta oss därmed att åtminstone ha någon
förutfattad mening om hur taxesystemet skall se ut.
Om det sålunda är "nettotaxan" vi vilja åt och om vi
ha den åsikten, att denna under inga förhållanden bör
vara lägre än vad vi kunna skaffa ny kraft för, så
böra de kostnader, som skola delas, hänföra sig till
nuvärden. För att kunna handla konsekvent, även där
fördelningen endast kan avgöras med domslut, måste
vi på förhand deklarera vår rättsuppfattning. Vi göra
det på följande sätt:
Om en separat anläggning för A skulle kosta a kr.,
för B b kr. och för C c kr., så böra A, B och C dela
kostnaden K för en gemensam anläggning så, att de
göra samma procentuella vinst på gemenskapen, dvs.
t. e. A tilldelas — - kr. Yi kalla detta för
a -f o -f- c
"den individuella regeln". Räckvidden av denna
rättsregel är begränsad till de fall, att A, B och C äro
likställda i det avseendet, att en separat anläggning
för vardera är praktiskt tänkbar. Vid fördelning på
individer som sakna denna utväg får man övergå till
fördelning efter "nyttan", dvs. en mindre entydig
värdering, som närmar sig det taxepolitiska planet.
Om "individuell kostnad" ersattes med "individuell
nytta" övergår den "individuella regeln" i en
"kollektiv regel".
Vi måste alltså taga ställning till frågan om vilka
abonnenter, som skola underkastas den ena och den
andra regeln, eller med andra ord bestämma oss för
en gruppindelning.
Om elverket t. e. säljer 600 V likström
("spårvägsström"), högspänd och lågspänd växelström, har man
i regel ansett en gruppindelning efter dessa
avsättningsområden som axiomatisk och betraktat de tre så
erhållna grupperna som likställda "köpare" från
högspänningsnätet vid A i schema 1 enl. fig. 10.
Resultatet av detta betraktelsesätt ger emellertid en falsk
bild av kostnadsskillnaden mellan högspännings- och
lågspänningsleverans. Den normala
högspännings-abonnenten är icke, som schema 1 antyder, belägen
"närmare" elverket än lågspänningsabonnenten, utan
båda böra anses mottaga kraften vid B, som i schema 2.
Gruppindelningen bör alltså icke vara "lågspänning"
och "högspänning" utan de böra i huvudstationen
betraktas som undergrupper i en och samma
kollektiva grupp. Däremot kan denna grupp göras mera
94
4 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
