Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
dels kan vara synnerligen svår att fastlägga med
hjälp av vanliga tidtagningsmetoder.
Ett typiskt exempel på varierande yttre motstånd
uppträder vid handlastning på lastbil av
timmerstockar medelst rullning mot slanor som från marken
ställts snett upp till lassets överkant. Allt efter som
lassets höjd ökar, ökar också motståndet vid
upp-rullningen. Att ur underlagsslanors lutning samt
empiriskt bestämda värden på rullningsmotståndet
bestämma clet totala yttre motståndet är enkelt nog,
men att därav draga några slutsatser om, hur
arbets-hastigheten påverkas, låter sig icke utan vidare göra.
I själva verket förhåller det sig också så, att det rent
fysiologiska problem, som uppträder vid ett arbete
av detta slag, ännu är mycket litet utforskat. I den
fysiologiska litteraturen förekommer visserligen en
del elementarförsök, som gå ut på att visa musklernas
reaktion vid varierande yttre motstånd, men ur dessa
exempel stå inga samband att erhålla, vilka kunna
läggas till grund för ett matematiskt studium av
hithörande frågor.
För de flesta arbetsstudieingenjörer torde det vara
bekant, att arbetshastigheten som funktion av det
yttre motståndet ter sig ungefär såsom framgår av
fig. 1. Vid lägre motstånd är således inom vissa
gränser hastigheten praktiskt taget konstant, vilket inom
den finmekaniska industrin t. e. brukar utnyttjas till
att införa standardtider på plockningsoperationer vid
ett givet arbete oavsett bitvikten upp till vikter om
några hg. När motståndet ökar över vissa gränser,
brukar hastigheten sedan stegras upp till ett maximum.
Detta kan på ett slående sätt studeras hos hästar,
som då de gå med en tom fora efter sig bruka ha en
hastighet om ca 70 m/min., men som, då ett större
lass skall dragas, frivilligt ökar sin hastighet
väsentligt eller upp till ca 90 m/min. Vid ännu större
motstånd sjunker åter hastigheten och går mot noll,
vilket man särskilt väl kan iakttaga när man försöker
cykla uppför en brant backe — farten sjunker
successivt, tills man tvingas gå av.
Det vore säkerligen av utomordentligt värde för
arbetsstudietekniken, om motståndets inverkan på
arbetshastigheten kunde fastslås genom mera
fullständiga fysiologiskt-matematiska undersökningar. Inom
skogliga arbetsstudier i Värmland, dit förf. har sin
verksamhet förlagd, har f. ö. under ledning av
särskilt anlitade fysiologer en del förberedande försök
i denna riktning redan utförts på vid skogshuggning
vanliga arbetsmoment. Härvid har kunnat
konstateras, att effekten (uttryckt som energikonsumtionen
per minut) synes vara konstant, trots att hithörande
arbetsmoment måste anses avsevärt olika. Enda
undantag utgöres av det tyngsta momentet, där
energiförbrukningen visar sig vara något högre. Om denna
iakttagelser skulle visa sig riktig vid större
provserier, skulle ju behandlingen av tyngre arbeten
avsevärt förenklas. För fullständighets skull måste dock
framhållas, att en effektuppgift i och för sig icke
är ett entydigt uttryck för tidsåtgången, enär
verkningsgraden (= förhållandet mellan, avgiven nyttig
effekt och på tidsenheten förbrukad energi) kan
variera olika arbeten emellan. Sannolikt torde det dock
icke vara omöjligt att genom fysiologiska och
tekniska undersökningar ånge beräkningsregler för
verkningsgraden.
Den andra ovannämnda svårigheten, den att med
Fig:. 1. Arbetshastigheten som funktion av yttre motståndet.
Fig. 2. Tiden som funktion av vägen vid ett visst
redskapsbyte i samband med skogshuggning.
vanliga metoder mäta upp hastigheten, härrör sig
från, att det ibland är omöjligt att direkt bestämma
tiden för varje deltempo. Detta inträffar exempelvis
vid plockningsoperationer, där totala tiden för hela
rörelsecykeln är så kort, att man icke kan skilja de
tider, under vilka händerna förflytta sig, från de
tider, då det egentliga grepparbetet äger rum. Så
snart själva förflyttningsrörelsen sker över varierande
väglängder, och detta torde vara synnerligen
vanligt, kan man som regel klara sig medelst grafisk
bearbetning av tidsvärdena. Som exempel härpå må
fig. 2 anföras, som visar tiden som funktion av vägen
vid ett visst redskapsbyte i samband med
skogshuggning. För att byta redskap mellan skilda operationer
måste nämligen huggaren ofta förflytta sig ett stycke,
vars storlek beror på trädens höjd m. m. Att med
vanlig klockbestämning avgöra, när rörelsen exakt
slutar och börjar, är av naturliga skäl i det närmaste
omöjligt. Men om man då i stället låter tidtagningen
omfatta hela tiden från det föregående moment
upphör till dess redskapet nedlagts på bytesplatsen och
sedan åskådliggör tidsåtgången som funktion av
vägen enl. fig. 2, kommer den mot det rena
plockningsmomentet svarande tiden (under vilket huggaren
alltså står stilla) att utskilja sig och gånghastigheten
ge sig ur den räta linjens lutning. Själva
plockningstempot sönderfaller emellertid ytterligare i detta fall
i en nedhukning och en handrörelse, therblig släppa.
Våglängden för nedhukningen fås ju ur en enkel
mätning på huggaren ifråga, men eftersom denna
väglängd för flertalet människor är praktiskt taget lika,
kan "nedhukning" och "släppa" icke skiljas på grafisk
väg med ledning av driftsmässiga tidtagningsresultat.
För att lösa detta problem återstår därför ingen
annan utväg än att fotografera eller renodla dessa
moment så att tidtagning kan ske.
Detta skogliga exempel är även i vidsträckt
bemärkelse typiskt för alla icke kontinuerliga rörelser,
7 nov. 1942
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
