Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
också av s. k. fasta lösningar, kunna
patent-skyddas. Om emellertid tydligt definierade
kemiska föreningar av två eller flera metaller
bildas i legeringen, har tvekan uppstått, om
med hänsyn till patentlagens bestämmelser,
ämnen, som framställts på kemisk väg,
verkligen äro patenterbara. Finnas i legeringen
jämte kemiska föreningar även fria metaller,
måste enligt godtagen uppfattning i varje fall
patenterbarhet föreligga, såvida icke tillsatsen
av de obundna metallerna är ändamåls- och
verkningslös och endast sker för att
åstadkomma patenterbarhet. Patenterbarheten grundar
sig därpå, att en långtgående analogi i
fysikaliskt avseende samt i användningen här
föreligger med de legeringar, som icke innehålla
några kemiska föreningar, och att en produkt i
sin helhet näppeligen kan betecknas som ’på
kemisk väg framställd’, då den innehåller
integrerande delar, som icke ändrats i kemiskt
avseende. Icke annorlunda än med legeringar,
som endast bestå av metaller, förhåller sig
saken ifråga om föreningar av metall och kol.
Även här måste patenterbarhet för alstret anses
föreligga, om jämte metallkarbid fri metall är
förhanden, enär därvid en påtaglig analogi
förefinnes med metallegeringarna..." Så långt
alltså riksrätten.
Nu finns det legeringar, som framställas genom ett
enkelt blandningsförfarande, och sådana, vid vilkas
framställning utan tvivel även kemiska processer äro
verksamma. Så kunna metallerna i legeringar
föreligga i tre former:
1) som mekanisk blandning,
2) som biandkristall,
3) som förening.
Den ena formen behöver icke utesluta den andra.
Snarare förefinnas i regel de olika formerna i en och
samma legering bredvid varandra. Som exempel på
mångsidigheten i strukturen hos en modern
lätt-metallegering kan anföras den under namnet Alfa 36
kända legeringen, som är sammansatt av
grundmetallen aluminium med tillsatser av mangan, antimon och
bly, och som är uppbyggd av en kemisk förening,
nämligen Al7Mn, blandkristaller och emulgerat bly.
Då således delar av utgångsmaterialet fortfarande
finnas oförändrade kvar i legeringen och höra till de
väsentliga beståndsdelarna i densamma, är
rättsskipningen av den uppfattningen, att en legering icke
är något alster, som framställes på kemisk väg.
Denna motivering torde dock kunna kritiseras, enär
frågan om det vid framställning av legeringar
försiggår fysikaliska, fysikalisk-kemiska eller kemiska
processer ännu icke definitivt besvarats. Det synes
mig därför, som om vid avgörandet av
patenterbar-hetsfrågan i detta fall snarare praktiska än
vetenskapliga synpunkter varit utslagsgivande.
Granskning av patent rörande legeringar skulle nämligen ha
försvårats i oerhörd grad, om man i varje fall varit
nödsakad att konstatera, om vid framställning av
legeringar ett kemiskt förfarande med
föreningsbildning eller blott ett fysikaliskt förfarande utan
föreningsbildning användes. För patenterbarheten av
legeringar torde även i icke ringa grad ha talat deras
betydelse för tekniken samt den omständigheten, att
även i andra stater legeringar kunna skyddas genom
patent.
Som bekant ha metallegeringar på senare tid
erhållit en framträdande ställning i industrien.
Uppfinnareverksamheten på detta område har därför
varit mycket livlig. Detta gäller särskilt ifråga om
Tyskland, som är fattigt på metallmineral. De tyska
kemisterna och metallteknikerna ha därför särskilt
måst sträva efter att förbättra framställningssätten
för metaller, att utarbeta ekonomiskt användbara
återvinningsmetoder för metallskrot samt uppfinna
medel för förhindrande av förslitning av i bruk
varande metaller. På senare år har denna strävan ännu
mer stimulerats genom uppgiften att söka ersätta de
s. k. sparmetallerna med likvärdiga eller om möjligt
bättre, av inhemska råämnen utvunna metaller.
Särskilt må omnämnas de stora framsteg som gjorts
genom åstadkommande av legeringar på basis av
aluminium, magnesium och zink i stället för koppar och
kopparlegeringar.
I den mån som metallegeringsområdet växte i
betydelse, steg också antalet patentansökningar rörande
desamma. Så inlämnades enbart under år 1938 ej
mindre än 3 900 patentansökningar, som hänförde sig
till framställning av metaller och legeringar, deras
värmebehandling, användning och bearbetning, under
det att ansökningarna av detta slag ännu år 1910
uppgingo till ett antal av ca 2 000. På 18 år hade
således en ökning skett med ca 100 %. Som
jämförelse kunna här lämpligen anföras de år 1938
inlämnade patentansökningarna i klass 12, i vilken de
flesta kemiska uppfinningar äro sammanförda, och som
uppgingo till ett antal av något mer än 2 800. Av
dessa siffror framgår på ett slående sätt den
betydelse, som metallegeringarna erhållit för industrien.
För dem, som äga intresse av patentskydd, således
i första hand industrien och särskilt den kemiska
industrien, är formuleringen av patentanspråken av
stor vikt. Grundvalen för varje patent utgöres av
patentanspråket, som skall angiva, vad som är ställt
under patentskydd. Om patentanspråket är klart och
entydigt formulerat, har uppfinnaren särskild
anledning att glädja sig åt sin i form av patent erhållna
belöning, då i ett sådant fall fackmannakretsarna
bättre komma att respektera den honom tillerkända
uteslutande rätten än då genom en otydlig
formulering av ansökningshandlingarna och särskilt
patentanspråket tvivel kan uppstå rörande vad som
verkligen är patentskyddat. Ett hinder för klar
formulering av patentanspråket ligger i uppfinnarens i och
för sig förståeliga strävan att formulera sin
uppfinning så abstrakt som möjligt för att därigenom
hindra, att patentet kringgås. Mot ett dylikt abstrakt
avfattande kan i och för sig ingenting invändas, för
så vitt icke vid uppfinningens generalisering
fantasien får alltför fritt spelrum. Uppfinnaren bör
således tillerkännas rätt att draga upp gränserna så
vitt, att han verkligen kommer i åtnjutande av fullt
skydd. Han kan alltså dra gränserna så långt som
en verkan i avsett syfte ännu kan konstateras.
Härvid behöver han icke redan från början inskränka
sig till de praktiskt användbara gränserna. Äro
emellertid gränserna så vitt dragna, att i flertalet fall
den i patentet angivna verkan överhuvudtaget icke
inträder, riskerar uppfinnaren, att hans patent helt
eller delvis förklaras för ogiltigt. Har t. e. en upp-
20
14 mars 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
