Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
linolensyrorna samt oljsyran oxideras och det är just
dessa syror, som sänka smörfettets smältpunkt. Kon
ersätter dem med syror (palmitin-stearinsyra),som
syntetiserats ur kolhydraten och som ha hög smältpunkt.
Mejeri tekniskt bereder ett högsmäl tände smörfett en
hel del svårigheter, smöret får diverse konsistensfel
(sprött, tjockt, smetigt, klibbigt) och konsumenterna
klaga. Det enda verkligt effektiva botemedlet är att
producera ett mjukt smörfett, men det är lättare sagt
än gjort. Tidigare hjälpte de fettrika foderkakorna,
men sedan lärde man sig att bortextrahera fettet och
foderskrot är nästan fettfritt. Hos oss användes
mycket sojaskrot före kriget och vårt smör var så hårt
vintertid, att ältningsmetoden fick omläggas. Man
förstår, att mejerifolket ej välsignar
extraktionstek-nikens framsteg i detta fall.
Nu hava vi dock fått ett foder, som även vintertid
ger sommarsmör, jag avser AlV-fodret. Denna av
Virtanen utarbetade metod baserar sig på tillsats av
mineralsyror till gräset, så att blandningens pH-värde
blir 3—4, och förvaring av fodret så, att luften ej får
tillträde. Vid nämnda pH-värde avstannar växten
hos de bakterier, som sönderdela protein, likaså
upphör cellernas respiration. AlV-fodret är följaktligen
hållbart och torrsubstansförlusten överstiger ej 10 %
men är ofta blott 5 %, då höberedningen däremot
minskar gräsets fodervärde med i medeltal 40 %.
Smält-barheten hos AlV-fodret är praktiskt taget densamma
som hos gräs. Ur mejerisynpunkt är AlV-fodret ett
utmärkt foder, men intet är ju fullständigt och
AIV-fodrets ofullständighet är endast den, att
smörsyrabacillen, som förorsakar jäsning i ost, ej dör vid
foderberedningen. Denna jäsning skadar enbart ost,
ej smör, och det är närmast schweizer-osten den mest
skadar.
I AlV-fodret håller sig fettet oförändrat, ty det kan
inte oxideras, då syre fattas, och följden är, att man
vid utfodring med AlV-foder även på vintern får ett
sommarsmör, alltså ett smör med mjuk konsistens och
likheten med sommarsmör sträcker sig även till den
gula färgen, ty växternas karotin förstöres ej.
Givetvis är detta "AlV-smör" även beträffande vitaminerna
mera fullvärdigt. AlV-mjölkens fetthalt är högre och
detta beror givetvis delvis därpå att foderfettet är
oförändrat.
Jag nämnde redan, att fettet i mjölken befinner sig
i form av en fin emulsion, fettkulornas medeldiameter
är endast 3 ti. Nu vet man, att en emulsion är
beständig endast ifall fettkulorna äro omgivna av ett
skyddsskikt. Bortskaffas skyddet, brytes emulsionen.
Det är uppenbart, att kärningsfenomenet, alltså
fett-kulornas sammanklibbande till korn, som kunna
frånskiljas, måste sammanhänga med detta skyddsskikt
och man har därför försökt utröna, huru detta skikt
är sammansatt, ty vet man det, kan man behärska
kärningen så, att man får högsta möjliga utbyte.
Under tidernas lopp har man uppställt flera teorier
om detta skyddsskikt och försökt isolera det. Jag
hinner inte ingå på dem alla i detta sammanhang, jag
vill blott nämna, att man misstänkt alla i mjölken
befintliga ytaktiva substanser. På senaste tid hava
fosfatiderna ryckt fram i förgrunden, men då man
försökt kärna konstgjorda fettemulsioner, har det ej
lyckats, eller blott ofullständigt, detta beroende på att
man missuppfattat fosfatidernas kemi. Vi utgingo
från den uppfattningen att de sannolikaste emulgato-
rerna äro fosfatiderna och då närmast lecitinet, ty
den, resp. dess Na-salt, bör vid mjölkens pH (6,7)
förhålla sig som en tvållösning, såsom av formeln
framgår
H2 C • O • R
HC-O.Rj ü
H2C — O — P — O - CH2 ■ Cfl2 • N (CH3)3 • OH
|
OH
För att få klarlagt huru smörfettet överhuvud
förhåller sig i emulsioner, gjorde vi försök med smörfett
emulgerat i tvållösningar. Det visade sig att en
stabil emulsion kunde med en separator separeras till
"skummjölk" och "grädde" och denna konstgrädde
kunde fullt normalt kärnas till smörkorn och ältas till
smör, som är av emulsionstypen vatten-i-olja.
Granskar man tvålens förhållande kommer man till ett rätt
egenartat resultat, som framgår av tabell 6. Vi hava
härvid titrimetriskt följt fettsyrornas och alkalits
anrikning i de olika produkterna. Alkalit kan titreras
med saltsyra och metylorange som indikator,
fettsyrorna i alkoholisk lösning med natriumhydroxid och
fenolftalein som indikator.
Tabell 6. Emulsion av smörfett (4,5—4,8 %) i
tvållösning. 100 ml fettfri lösning fordrar:
0,2 tvållösning 0,4 % ig tvållösning
Fett % n/10 NaOH, ml d/10 HCl, ml Fett % n/10 NaOH, ml n/10 HCl, ml
Tvållösningen 0,2 0,2 7,3 0,3 0,2 14,7
Skummade
emulsionen 0,6 0,7 6,5 0,6 0,4 13,4
Tvålgrädden 59,1 19,6 24,6 35,2 11,7 22,8
Tvålkärnmjöl-
ken ....... 1,5 1,7 11,1 2,1 2,3 17,4
Tvålsmöret
(vattenhalt) 16,3 168,6 18,0 17,4 152,1 30,7
Av de anförda titreringsresultaten ser man, att
tvålen adsorberats runt fettkulorna och följer dem åt,
den anrikas alltså i grädden, men det
anmärkningsvärda är, att det runt fettkulorna ansamlas mera av
tvålens sura beståndsdel, alltså fettsyror. Alkali
adsorberas även, men i mindre grad. Vid
emulsionens kärning stanna fettsyrorna i "smöret", alkalit
frigöres till kärnmjölken, vilkens alkalihalt är 2.3—2.8
gånger större än den skummade emulsionens.
Härvid sker alltså en polär adsorption, och synbarligen
är ytspänningen så stark, att den förmår hydrolytiskt
spjälka tvålen.
På samma sätt som smörfett förhålla sig även andra
emulsioner, exempelvis vaselin, paraffin, men det är
svårare att kärna dem, ty det temperaturintervall, där
fettkulorna klibba samman, är kortare än hos
smörfettet.
Den ovan anförda egenskapen hos
smörfettemulsio-ner borde kunna användas för att utextrahera eller
anrika gentemot fett ytaktiva ämnen ur lösningar.
Iakttagelsen att absorptionen av tvål är polär,
ställer den i analogi med adsorptionen av ex.
mety-lenblåtthydroklorid genom kaolin, som adsorberar
katjonen, metylenblått, då däremot Cl-jonen stannar
i lösning.
11 april 1942
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
