Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
av större betydelse ä.n skillnaderna i "akut giftighet",
som i allmänhet är bestämd av den narkotiska
förmågan.
Grundläggande och vägvisande för skyddet mot
förgiftningar är kännedomen om de väsentligaste
förgiftningsriskerna och en så vitt möjligt fullständig
och tillförlitlig beskrivning och klassificering av de
organiska lösningsmedlen med avseende på deras
fysiologiska verkan. Härigenom gives industrin
möjlighet att vid val mellan ur teknisk synpunkt
likvärdiga lösningsmedel giva ur förgiftningssynpunkt
ofarligare företräde och att undvika särskilt giftiga
ämnen.
Klorerade kolväten, bland vilka märkas de tekniskt
viktiga metylklorid, kloroform, koltetraklorid
("te-tra"), tetrakloretan, hexakloretan, trikloretylen ("tri"),
tetrakloretylen, klorbensol, klorerade naftaliner
(Ni-bren, Haftax, Halowax), klorerad difenyl (Clophen)
och klorerad paraffin (klorkosan), äro ur
förgiftningssynpunkt bland de farligare organiska
lösningsmedlen. Yrkessjukdomar förorsakade av
klorkolvä-ten ha också sedan länge — särskilt i Tyskland —
varit föremål för intensiva undersökningar och
rigorösa skyddsföreskrifter eller t. o. m. absolut förbud
mot användningen av vissa av dem ha införts. I
Sverige upptogs först genom lag år 1937 förgiftningar
förorsakade av klorerade kolväten som
understödsberättigande yrkessjukdomar. Inom industrin och bland
läkarna har frågan hittills uppmärksammats endast i
ringa utsträckning. I synnerhet risken för kroniska
förgiftningar har icke tillräckligt beaktats.
Under nuvarande avspärrning har det blivit
önskvärt att bereda ökad användning av inom landet
framställbara lösningsmedel och härvid torde de klorerade
kolvätena komma i främsta rummet. Med hänsyn
härtill och till de inledningsvis framförda
synpunkterna vilja vi framlägga en sammanställning rörande
de klorerade kolvätenas toxikologi, som utförts i
sammanhang med behandlingen av frågan om
klorkol-vätens användning i avgasningsmedel.
Sammanställningen baserar sig på tillgängliga litteraturuppgifter
och på svenska yrkeshygieniska erfarenheter.
De olika förgiftningsmöjligheter, som föreligga vid
användning av klorerade kolväten, kunna lämpligen
indelas på följande sätt:
A. Inverkan av flytande eller fast klorkolväte på
huden.
1. Akut lokal effekt: irritation efter viss tids
kontakt, i vissa fall en senare inträdande "efterverkan",
bestående av irritation och rodnad, i svårare fall
svullnad och blåsbildning.
2. Kronisk lokal effekt: hudskador av eksemtyp,
ofta medförande och förorsakade av överkänslighet.
3. Resorption genom huden ledande till skador i
inre organ. Förgiftningsbilden överensstämmer med
den, som uppträder efter långvarig inandning av låga
ångkoncentrationer.
B. Inandning av ångforniigt klorkolväte.
1. Akut ospecifik verkan: bedövning, narkos.
2. Akut specifik verkan:
ämnesomsättningsrubbningar, störningar i nervsystemet, död. Uppträder
som följdtillstånd till akut ospecifik verkan, om
giftdosen är tillräckligt stor.
Ämnesomsättningsrubbningarna, som kunna uppträda efter ett symtomlöst
intervall (latenstid), klassificeras ofta men felaktigt
som "kroniska förgiftningar".
3. Specifik giftverkan efter långvarig inandning av
låga koncentrationer ("kronisk förgiftning"):
ämnesomsättningsrubbningar, leverförfettning, rubbningar
i nervsystemet.
C. Fosgenbildning
kan ske i närvaro av öppen låga o. d. och förorsaka
fosgenförgiftning (lungödem, död).
Hänsyn har här icke tagits till förgiftning genom
förtäring, som kan anses sakna betydelse i
yrkeshygienisk praxis.
Det möter ingen svårighet att bedöma olika
klor-kolväten med utgångspunkt från ovanstående schema.
Förgiftningsbilderna äro i det stora hela likartade;
större olikheter bero huvudsakligen på skillnad i
flyktighet. Hos svårflyktiga klorkolväten överväga
givetvis de förgiftningsmöjligheter, som inrymmas under
avdelning A, hos lättflyktiga de, som inrymmas under
avdelning B. Som nedan framhålles kunna i vissa fall
enskilda klorväten ge upphov till specifika symtom.
A. Inverkan av flytande eller fast klorkolväte på
huden.
1. Akut lokal effekt.
Oettel (1) har undersökt inverkan av organiska
lösningsmedel på normal människohud och därvid
iakttagit vissa allmänna överensstämmelser i
verkningssättet hos olika typer av lösningsmedel.
Flertalet lösningsmedel ge redan efter tämligen kort
tids inverkan subjektiva symtom, vanligen hetta och
sveda, som även kunna vara åtföljda av erytem och
hyperemi. Fenomenet uppträder efter en tidrymd
(varierande mellan 0 och 30 min.), som är tämligen
karakteristisk för ifrågavarande lösningsmedel. Efter
avlägsnande av substansen försvinner ev. rodnad,
varefter de subjektiva symtomen snabbt avklinga. Denna
hudirritation — Oettels "direkte Wirkung" — har i
och för sig ringa betydelse, och vid karakterisering
av ett lösningsmedels praktiska giftighet tycks man i
allmänhet kunna bortse från densamma. Endast vid
arbete med kolsvavla kan det vara nödvändigt att
förhindra kontakt med oskyddad hud för att undvika
den starka sveda, som i detta fall inställer sig redan
efter några minuter.
Allvarligare skador kunna däremot utvecklas, om
vid en senare tidpunkt en efterverkan uppträder. De
objektiva symtomen äro rodnad -— svullnad —
blåsbildning — pigmentering — avfjällning — och
uppträda i den ordningsföljd, som gäller för flertalet
hud-skadande substanser. Efterverkan når sin höjdpunkt
efter 1—3 dygn och är till sin intensitet beroende av
påverkningstidens längd. För att blåsbildning skall
inträda fordras i allmänhet långa påverkningstider —
för koltetraklorid och kloroform cirka 5 timmar.
Kol-svavla, som ger starkaste efterverkan bland de
prövade lösningsmedlen måste oavbrutet inverka på
huden under cirka 30 minuter för att efterverkan skall
uppnå blåsstadiet. Genomgående gäller enligt Oettel,
att i de fall, då påverkningstiden underskrider ett
visst värde — tröskelvärdet — uppträder över huvud
ingen efterverkan.
De undersökta lösningsmedlen kunna ordnas efter
fallande verkningsintensitet på följande sätt: kol-
11 april 1942
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
