Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
35—40 %, gjennemsnitlig til 15 %. Hertil kommer at
ved akterovergang forökes vridningsmomentet med
op til 50 % og selv om det lykkes å måle
rorvrid-ningsmomentet for et skib i et farvann under de
hår-deste værforhold, kan samme skib i et annet farvann
komme ut for ennu hårdere sjö- og vindforhold.
Som kjennt bygger man ikke skib for de störste
påkjenninger, men med en margin. Hundreder, ja
tusener av båter har bevist at hvis de er bygget efter
den erfaring som klassifikasjonsselskapene sitter inne
med, så kan man föle sig trygg.
Noget anderledes ligger saken an hvis man har
et balanseror eller spaderor, idet det ved disse ror
foruten et vridningsmoment også optrer et
böinings-moment i rorstammen og ingen av
klassifikasjonsselskapene, med undtagelse av British Corporation, har
i sine regler tabeller eller formler for beregning av
disse rorstammer. Konstruktörer er derför henvist
til selv å finne ut både rorstammens diameter og
andre rordetaljer og derpå sende sine forslag inn til
godkjennelse.
Vanskeligheten ved projektering av slike ror
ligger i å finne vanntrykket på röret og beliggenheten
av dets angrepspunkt.
Allerede i 1773 opstilte1 den kjente franske
viden-skapsman L. Euler den förste formel for beregning
av rortrykket for et skib i fart. Formeln så slikt ut:
P = K ■ Z- • A ■ V2 ■ sins a,
2g
hvor P er trykket (i kg), virkende i rorflatens
tyngdepunkt,
K en erfaringsmessig bestemt koeffisient,
y sjövannets specifikvekt = 1025 kg/m3,
g tyngdens accelerasjon = 9,81 m/sek’2,
A rorflatens areal (i m2),
v vannets hastighet (i mil pr. time) når det
treffer röret,
cx vinkelen (i grader), som röret danner med
skibets lengdesnitt.
Denne formel blev först forenklet av Weissbach til
P 13 • A ■ V2 ■ sin2 a
og siden videre modifisert av Rankine, for å ta
med innflytelsen av vannströmmens retningsendring,
forandret Weissbach’s formel til:
P = 11 • A ■ V2 • sin2 a
Alle ovennævnte formler var hovedsakelig basert
på matematisk-fysikalske undersökelser og först 100
år efter L. Euler, foretok den franske mariningenjör
Joëssel i året 1873 en rekke modelforsök for ad
praktisk vei å bestemme trykket på röret og
beliggenheten av trykkets angrepspunkt.
Forsökene förte til opstilling av 3 formler, som
månge år efter blev betegnet som de beste på
området av den tyske Marinebaurat T. Schwarz, idet de
gav de nöiaktigste verdier av rortrykket på skib
koiitrollert ved målingene.
i "Theorie complete de la Construction et de la Manoeuvre
des Vaisseaux."
Disse formler er fölgende,
p K ■ A ■ V2 ■ sin oc
0,195 + 0,305 • sina
Mc = 10,195 + 0,305-sina — ^J • P ■ b
6 — (0,195 + 0,395 • sin oc) - b,
hvor b er rörets bredde,
tf angrepspunktets avstand fra rörets forkant,
Mc rormomentet for et balanseror,
b1 bredden av rörets balansedel.
For et almindelig ror er b1 lik 0 og
Me-=z P • b ■ (0,1915 + 0,305 • sin oc)
Koefficienten K kan passende tas lik 5,293 ved mål i
det metriske system.
Også Middendorf har modifisert Eulers formel,
idet han anförte at formeln gir gode resultater for
seil-skib og andre fartöier uten maskin, men for
maskin-drevne båter har vannet, som sendes av propellen, en
ganske annen hastighet og retning, hvilket g jör en
matematisk nöiaktig bestemmelse av rortrykket
umulig.
Middendorf mente derför at det er mere riktig å
erstatte V med s ■ V, hvor s er större enn 1,0 og han
foreslo å ta e — 1,2. Hans formel for rortrykket ser
således ut,
P—K - A - (e V)2 ■ sin2a,
hvor K — 11,0 og s = 1,2.
Hvad angår vinkelen oc, så blev det av
we.llen-kamp funnet at man med oc må summen av 2 vinkler
förstå nemlig: 1) vinkelen mellem rorf läten og skibets
vertikale plan og 2) derivasjonsvinkelen.
Nyere försök har bekreftet at det maksimale
vridningsmoment opstår ved förändring av rorstillingen
fra hårdt til den ene side til hårdt til den annen,
samt at vanntrykket ikke er proporsjonalt med
hastighetens 2. potens, men ofte helt opp med 3.
potens.
Alt tatt i befraktning, kan man si at alle ovenfor
anførte formler for rortrykket krever videre
niodi-fikasjoner, og ifølge forsøk av Dr. Prätorius må
be-regningsresultater efter den beste formel — Joëssel’s
— økes med op til 100 %, for å svare til det
virke-lige trykk på ror i rum sj«. Rankine’s og
Weissbach^ formler gir kun 1/3—1/4 av trykk, man har
målt i praksis.
Tabell 1 viser med all klarhet forskjellen mellem
resultatene ved beregning av vridningsmomentet
for et skib efter forskjellige formler, samt
tilsva-rende vridnings-spenninger. Vi tar et skib på 102 m.’s
lengde, som gjør 11 mil, har et rorareal på 11,2 m2.,
momentarm på 0,92 m. og en rorstamme hvis
diameter, beregnet efter Det norske Veritas’s og Lloyd’s
Register’s regler er 23,0 cm. og efter Germanischer
n d3
Lloyds regler er 22,9,5 cm. med W = = 2390 cm3.
16
Da dimensjoner av rorstammen, beregnet for den
rene vridning, er den samme for alle
klassifikasjons-selskaper, mens trykket på röret, beregnet efter
forskjellige formler, er vidt forskjellig og
vridnings-spenningene i rorstammen varierer tilsvarende, ser
det ut til at det, for beregning av röret og dets
driftsmaskiner, blir nøiaktig det samme hvilken av form-
94
18 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
