Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 16 jan. 1943 - Metoder för snabbreglering i kraft- och industrianläggningar, av Aage Garde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
här, rusar nu uppåt med sin maximala hastighet
(bestämd av den disponibla snabbmatarespänningen)
efter linjen a—a. Generatorspänningen börjar så
småningom att stiga enligt kurvan BC och skalle
fortsätta efter den prickade kurvan CE, om icke
regleringsförloppet avbröts i tid. Om återföringen
icke fanns och regulatorn först avbröt
regleringsförloppet då generatorspänningen hade erhållit sitt rätta
värde i F skulle man erhålla en översvängning enligt
kurvan FG, regulatorn skulle först kasta om i punkt
H, vilket åter var för sent, och resultatet skulle bli
en stående eller svagt dämpad pendling. Avbrytes
däremot regleringsförloppet i punkten C, och detta
på så sätt att regulatorn stannar med öppna
kontakter, blir resultatet att matarespänningen från
punkten I börjar falla med full hastighet, och
generatorspänningen rör sig därefter efter kurvan CDK,
som är samma kurva som BCE men vänd nedåt.
Denna kurva tangerar Z^-linjen i punkten D, här har
sålunda generatorspänningen uppnått sitt rätta värde
med ändringshastigheten 0 samtidigt med att
matarespänningen har nått sitt rätta nya värde i
punkten L. Matarespänningen börjar nu ticka om
detta värde och generatorspänningen har sålunda på
kortaste möjliga tid reglerats in till sitt rätta värde —
för vi ha under hela regleringstiden begagnat oss
av den maximalt möjliga
matarespänningsändrings-hastigheten, som vi med den givna utrustningen hade
till förfogande. Då matarespänning och
generatorspänning — dvs. även generatorns fältström — har
erhållit rätt värde samtidigt, dvs. fältströmmen är
lika med Em: R, har stationärt tillstånd uppnåtts och
regleringen är definitivt avslutad utan pendling.
Återföringens funktion
Det såg ju alltsammans mycket vackert ut, men
man kan med något fog fråga: hur kan regulatorn
veta, att den skall bryta regleringen i punkten C,
stanna en stund med öppna kontakter och sedan
börja ticka igen — t. o. m. symmetriskt — I
punkten D? Att den skulle sätta i gång regleringen
i punkten A var ju klart, ty här fick kännande
organet plötsligt en minskning i sin dragkraft
motsvarande det plötsliga spänningsfallet AB, men härefter
har dragkraften kontinuerligt ändrat sig enligt
kurvan BC — dragkraften kunna vi ju säga är
proportionell mot avvikelsen mellan linjen Eg— Eg och
spänningskurvan BC — och det finns inget skäl,
varför något särskilt skulle inträffa i punkten C. Detta
är det emellertid som återföringen talar om. I och
med att matarespänningen rusar upp efter linjen a—a
stiger ju nämligen primärströmmen i
likströmstransformatorn. Dess sekundärström stiger samtidigt efter
en e-kurva, AG. I början, då transformatorns
magne-tiseringsström är liten, är sekundärströmmen
proportionell mot primärströmmen idl, men så
småningom som transformatorns sekundärström — och
sålunda sekundärspänning — växer, ökar
magnetise-ringsströmmen och proportionaliteten upphör. Då
kärnan börjar gå i mättning börjar
sekundärströmmen åter att falla. Emellertid avbrytes förloppet
redan i punkten /, varför den sista delen av kurvan
är utan betydelse, och den första delen av kurvan är
ganska nära en e-kurva med slutvärdet M.
Den matematiska behandlingen av
likströmstransformatorn är i kortlhet följande (fig. 16):
Antag att primärspänningen stiger proportionellt
mot tiden et — kt.
Primära storheter: ijÄjL,.
Sekundära storheter: i2R2L2.
ömsesidig reaktans: M—\ LJ^2 om läckningen
försummas.
Vi få då ekvationerna för primärsidan
d it d i»
e^HR.+L^ + M^K.t
och för sekundärsidan
„ _ di, , .di,
0 = hR2 + L2jf+M^.
Lösas ekvationerna med hänsyn till i2 och sättes
M = \/ LxL2 samt antages i2 — 0 till t = 0 erhålles
it = k. le ~ + ä> ii’’ _ l)
R1 R2 \ /
I verkligheten är saken dock icke så enkel, då
likströmstransformatorns "konstanter" icke äro
konstanta — induktansen är nämligen i mycket hög grad
beroende av likströmspolarisationen, fastän kärnan
har utförts med luftgap. Men för våra
överläggningar här räcker det mycket väl till att antaga
kurvan för återföringsströmmen som en e-kurva.
Återföringsströmmen flyter genom
återförings-spolen på regulatorns pendel och ger en dragkraft
proportionell mot sträckan från Eg—till kurvan,
och kraften är riktad motsatt kraftavvikelsen i
kännande organet. Regulatorns resulterande dragkraft
blir sålunda differensen mellan de båda kurvorna
ABC och AC, och det framgår, att denna resulterande
dragkraft i punkten C blir lika med noll, dvs.
regulatorn bryter sina kontakter. Nu börjar emellertid
matarespänningen att avta efter linjen IL och
återföringsströmmen ilar emot sitt gränsvärde N i
motsatt riktning efter kurvan CDN. Det är av
betydelse att denna kurva under sträckan CD ligger
under spänningskurvan, så att regulatorn får en
resulterande ställkraft, som håller kontakterna öppna
under hela denna tid. I punkten D blir emellertid
regulatorns resulterande dragkraft lika med noll —
varför den åter börjar ticka omkring sitt
symmetri-läge med lika långa slutnings- och brytningstider för
kontakterna — och
regleringen är
avslutad.
Den skeptiske
läsaren vill nu
antagligen ställa ett
par indiskreta frågor.
För det första, är det
verkligen möjligt att
Fig. 16. Likströmstransformatorns
diagram.
erhålla en återföringskurva med så ideella
egenskaper? Och sedan en ändå mera elak fråga: om man
nu har dimensionerat en dylik idealisk
återförings-krets för en viss belastningsstöt, passar den då även
för belastningsstötar av annan storlek?
Återföringens dimensionering
Den första frågan kan jag med gott samvete
besvara med ja. Väljer man passande styrka och
tidskonstant på återföringen erhåller man verkligen en
kurva, som uppfyller de uppställda betingelserna.
Det vill föra för långt att gå in på den matema-
30 jan. 1943
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
