Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1943 - Provningsresultat och drifterfarenheter från stereotypgjutverk. Jämförelse mellan gaseldning och elektrisk uppvärmning, av Archim Skjöldebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Stereotypien har ju alltid avslutat arbetet med
en upplaga när tryckeriet kör i gång. Man
behöver därför inte ha strömmen till en gryta
påslagen medan tryckeriet går. Är stereotypens
smältning blott delvis elektrifierad gör man
under tryckningens gång eventuellt erforderliga
omgjutningar i ett av de gaseldade gjutverken,
och omgjutningarna äro alltid så få, att man kan
klara dem med en obetydlig effekt på en gryta,
om alla gjutverk skulle vara elektrifierade.
Vid en partiell elektrifiering, sådan som ägt
rum på Dagens Nyheter, behöver man
uppenbarligen icke räkna med att stereotypgrytan skall
komma att höja maximieffekten, vare sig på
dagen eller natten. Strömkostnaden kan därför
räknas som den rena förbrukningsavgiften, dvs.
2,8 öre/kWh och speciellt i vårt fall 2,3 öre/kWh,
därför att de extra kWh grytan tar helt ligga
över 2 500 + maximieffekten.
Gasen köpes efter ett rent kubikmeterpris.
I Stockholm var detta vid tiden för Dagens
Nyheters elektrifiering av ett gjutverk 20 öre/m3
brutto med en rabattskala, som gjorde att det
verkliga medelnettopriset blev 12,2 öre/m3. För
närvarande är priset 16 öre/m3 brutto, vilket ger
ca 9,1 öre/m3 netto. I fredstid voro siffrorna 10
och 5,2 öre/m3.
Ständig varmhållning
eller eldning blott vid gjutperiodema
I en stereotypanläggning vid en tidning är
arbetsbelastningen fördelad under dygnet ungefär
som i tryckeriet. Gjutning i de stora
sterotyp-verken förekommer i ett ganska hektiskt tempo
under en kort tid före varje tryckning.
Däremellan är allt stilla. Man kanske kan tvista om,
vilket som är det riktiga, att hålla uppe
temperaturen på metallen i grytan även mellan
gjutning-arna, i varje fall att hålla metallen smält, eller
att låta temperaturen gå ned så att metallen får
stelna. I England låter man mestadels icke
temperaturen gå ned. En av de förnämsta
tidningstekniker som finns där ute, Edgar Smith, vid
The Scotsman, hävdar t.ex. att metallen mår
bättre av att ständigt hållas vid konstant
temperatur. Det är svårt att säga om detta är rätt, all
metall måste ju i alla fall ofta övergå i fast form
i plattorna, men en sak är säker: risken för att
grytan skall spricka elimineras genom
varmhållning. Vid The Scotsman hade man år 1935 en
Autoplate-gryta, som oavbrutet varit i drift 27 år.
Om man släcker gaslågan eller slår ifrån
strömmen blir detta billigare, därför att temperaturen
på alla ytor på gjutverket sjunker, och strålning
och ledning till omgivningen minskas, men man
sparar ingalunda hela förbrukningen av gas eller
ström, som varmhållningen kräver mellan
gjut-ningarna, ty det blir en ganska lång period av
full eldning före varje gjutning.
Verkningsgradsprov. Allmänna synpunkter
Prov för att bestämma verkningsgraden hade
tidigare utförts med en gaseldad gryta. Hur
mycket bättre verkningsgraden skulle bli vid
elektrisk uppvärmning var mycket svårt att säga,
och det var den stora osäkra faktorn i den eko-
nomiska kalkylen. Sedan elektrifieringen
genomförts, gjordes flera provgjutningar för att
bestämma verkningsgraden med båda eldningssätten,
varom mera nedan.
Vid ett försök att bestämma verkningsgraden
stöter man genast på en svårighet. Vad är
metallens värmeinnehåll vid olika temperaturer?
Den metall, som användes, är en legering av
tenn, antimon och bly. Vid Dagens Nyheter hade
stereotypmetallen vid tiden för försöken
sammansättningen 7,5 % Sn, 16 % Sb och 76,5 % Pb.
I fysikaliska tabeller finner man lätt specifika
värmet för dessa tre metaller var för sig i fast
form. Enligt experiment av Regnault kan man
beräkna legeringens specifika värme som
medeltalet av de ingående metallernas specifika värme.
Detta har tillämpats för legeringen i både fast och
flytande form. Ifråga om smältvärmet, som kunde
förmodas vara den största posten i hela kalkylen,
har dock detta beräkningssätt frångåtts.
Smältvärmet har, i avsaknad av uppgifter i de fysikaliska
tabellerna, bestämts genom kalorimeterförsök,
varvid de enligt ovan bestämda värdena på specifik
värme använts. En avsvalningskurva visar, att
metallen ifråga börjar stelna vid 260° och är helt
överförd i fast form vid 235°. Med smältvärme har
då förståtts det värme, som åtgår för att smälta
legeringen och höja dess temperatur från 235°
till 260°. Under och över dessa temperaturer ha
de ur tabellerna framkalkylerade, specifika
vär-mena använts. Ett flertal försök utförda med
olika utgångstemperaturer och olika vätskor i
kalorimetern ha givit mycket lika resultat, vars
medeltal blev 10,0 cal/kg. Kalkylerar man
smält-värmet som medeltal för de ingående metallerna
får man 12,1 cal/kg.
Prov med de olika gjutverken
Provet med den gaseldade grytan utfördes i
februari 1939, när gasen ännu hade ett
värmevärde av 4 000 cal/m3. Gjutningen skedde med
sex plattor åt gången — detsamma som sker vid
gjutning för Dagens Nyheters morgonupplaga.
Pauserna mellan gjutserierna ha valts så, att
metalltemperaturen i grytan kunnat hållas
konstant, i varje fall mycket nära konstant.
Gaseldningen stod på för fullt hela tiden, och
förbrukningen var alldeles jämn med 19,8 m3/h.
Metallnivån i grytan hölls också praktiskt taget
konstant. Avgastemperaturen var ungefär 410°G
och halten C02 i avgaserna var drygt 6 %, vilket
ger en avgasförlust av ca 25 %.
Om man med ledning av de tidigare anförda
värdena på metallens värmeinnehåll vid olika
temperatur beräknar den värmemängd, som
tillförts den ilagda metallen, och därvid utgår från
att plattorna, som legat i lokalen många timmar,
hade rumstemperaturen 25° och övergöten, som
lades i direkt sedan de avkapats, hade en
temperatur av 120°, vilket erhållits genom mätning,
så blir denna värmemängd 57 % av den
förbrukade gasens effektiva värmevärde vid 4 000
cal/m2. Ett annat prov gav en verkningsgrad av
54 %.
Vid detta prov voro pauserna mellan
gjutserierna längre än de få vara vid full forcering
58
30 jan. 1943 58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
