Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1943 - Färg, färgfoto och färgtryck, av Ove Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Färg, färgfoto och färgtryck
CIVILINGENIÖR OVE PERSSON, LSTF, GÖTEBORG
Färgernas egenskaper
Vanligt vitt dagsljus är sammansatt av alla de
enkla ljussorter, som benämnas spektralfärger,
och som var och en kännetecknas av sin bestämda
våglängd. En adclitiv blandning av alla
spektralfärger i denna proportion ger alltså upphov till
synintrycket vitt, och varje yta, som reflekterar
dagsljus procentuellt lika inom hela
våglängdsområdet, kallas vit eller grå, om den reflekterade
ljusmängden endast utgör en ringa del av det
påfallande ljuset. En yta, som icke reflekterar
något ljus, benämnes svart.
Additiv blandning av alla spektralfärgerna
uppfattas alltså av vårt synsinne som vitt. Men
samma intryck av vitt kan också erhållas genom
blandning av ett mindre antal, t.o.m. endast två,
lämpligt valda, enkla ljussorter. Två sådana
spektralfärger kallas komplementära. Så är t.ex. rött
med våglängden 656,2 mfj, komplementfärg till
blågrönt [X = 492,1), och gult [X = 573,9)
komplementfärg till blått (2 = 482,1). Eftersom alla
spektrums färger tillsammans ge vitt, följer
därav, att, om man ur vitt ljus avskiljer en enkel
ljussort (genom att ljuset får passera ett filter,
som absorberar strålning av denna
våglängd).uppstår av alla de andra ljussorterna tillsammans
komplementfärgen till den bortfiltrerade. Vilken
som helst färg kan alltså erhållas genom
blandning av flera olika enkla färger, och man kan lätt
visa, att, om man till sitt förfogande har tre
sådana, lämpligt valda, kan genom deras blandning
vilken färgton som helst erhållas, men dock icke
i valfri mättnad eller ljushet. Vårt färgseende
förmår alltså inte särskilja de ljusstrålningar, som
samtidigt träffa näthinnan i en bildpunkt, utan de
sammansättas automatiskt till en enda färg, vars
egenskaper kunna uttryckas genom angivande av
dess färgton, mättnad och ljushet. Färgtonen är
den egenskap hos färgen, som betecknas med gul,
röd, blå osv., och den kan i allmänhet även anges
med våglängden för den spektralfärg, som
åstadkommer samma färgtonsintryck för vårt öga. I
spektrum saknas dock de purpurfärger, som
kunna erhållas genom blandning av rött och blått,
men man kan, om man så vill, beteckna dem
genom att ånge våglängden för motsvarande
komplementära gröna färg. Mättnaden hos en färg
brukar i dagligt tal anges genom vissa prefix till
färgtonsnamnet. Man talar således om blekrött,
högrött och djuprött. Bland alla färger tillhörande
samma färgtonserie är den rena spektralfärgen
den mest mättade. Ju flera spektralfärger som
sammansättas till en färg, dess mindre mättad
blir denna. Gränsfallet blir-vitt (— neutralgrått —
svart), som ifråga om alla färgtoner representerar
den fullständigt omättade färgen. En färgs ljus-
DK 535.64 + 778.6 + 655.3
het åskådliggöres enklast genom att ånge den
neutralgrå färg, som synes lika ljus som färgen
ifråga. Som norm användes alltså en gråskala
med rent vitt och svart som ändpunkter.
Färgton, mättnad och ljushet äro tre av
varandra oberoende storheter, som äro fullt
tillräckliga att karakterisera varje färg
(färgförnimmelse). Färg är alltså en tredimensionellt
sammansatt egenskap. Vi ha språkliga uttryck för
ytterligare bedömningsgrunder ifråga om färg,
men dessa äro icke oberoende av de nämnda utan
betyda endast val av ett annat koordinatsystem.
Dit hör exempelvis färgens klarhetsgrad, som kan
sägas ge ett uttryck för dess "svarthalt".
Vårt färgseende
Hela vår uppfattning av yttervärlden genom
synsinnet grundar sig på vår förmåga att särskilja
färgerna, dvs. de färgförnimmelser, som komma
till stånd, när vi betrakta föremålen. När ögats
näthinna uppfångar den direkta strålningen från
en självlysande kropp (ljuskällor av olika slag,
glödande kroppar, glansdagrar) uppfatta vi färgen
som lysfärg. En lysfärg förnimmes alltid som
klar, men med olika, uppåt obegränsad ljusstyrka.
Om bilden däremot alstras av den diffusa
strålningen av reflekterat ljus från en yta, uppfatta vi
en föremålsfärg. Vi ha redan nämnt, att en yta,
som återkastar vitt ljus i ungefär lika hög grad
inom hela spektrum, uppfattas som vit eller grå.
I allmänhet absorberas emellertid i ytskiktet de
olika ljussorterna procentuellt olika, och det
reflekterade ljuset får en viss färg, som vi tillskriva
föremålet som en egenskap hos detta. Det är
emellertid tydligt att föremålets färg är beroende
inte endast av dess ytegenskaper utan även av den
ljussort, varmed det belyses. I mörker existera
inga färger, i osammansatt grönt ljus finnas
endast gröna färger av olika ljushet (bortsett från
luminescensfenomen). För att man
överhuvudtaget skall kunna tala om olika föremålsfärger och
göra jämförelser dem emellan fordras, att man
utgår från en viss konstant ljuskälla av bestämda
egenskaper. Sådana finnas också fastställda
genom internationella standard-överenskommelser.
Hela vår sinnesvärld utmärkes i hög grad av
vår förmåga till anpassning, så även vårt
färgseende. Vit kalla vi den yta, som reflekterar
praktiskt taget allt påfallande ljus, men vi omställa
omedvetet vår färguppfattning efter de rådande
förhållandena och fortsätta att kalla en sådan yta
för vit, så länge den uppfattas som den ljusaste
ytan av alla vi ha inom vår synkrets, även om den,
objektivt sett, har en helt annan färg. Ett vitt
papper synes oss alltid vitt i dagsljus, trots att
detta självt kan variera högst avsevärt i färg un-
30 jan. 1943
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
