Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 13 mars 1943 - Isaac Newton — universalgeniet, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
phecies of Holy Writ; particulary the Prophecies
of Daniel and the Apocalvpse of St. John" av år
1733. Denna avhandling kan ej sägas stå på
samma förnämliga nivå som den förra. Det är
fråga om en stridsskrift, riktad mot den katolska
kyrkan, ty Newton beräknar ur Daniels dunkla
profetior om: "tid, tider och en halv tid", huru
länge påvedömet skall härska på jorden. Det
skulle just nu inte ha lång tid kvar!
Emellertid måste man komma ihåg, att
undersökningar av detta slag voro mycket vanliga mot
slutet av 1600-talet. Vi böra också erinra oss, att
Newton var ett barn av sin tid, när det gällde
de religiösa frågorna.
Det är dock lustigt, att Newtons teologiska
arbeten under upplysningstiden och senare kommo
att tagas till intäkt för meningen, att han någon
tid av sitt liv hade varit vansinnig.
Voltaire gick väl inte så långt men såg ändå
i Newtons teologiska insatser det för vanliga
dödliga tröstefulla beviset för, att Newton icke var
en övermänniska. Vår store gustavian, Johan
Henrik Kellgren, gick längre. I sin bekanta
satir: "Man äger ej snille för det man är galen"’
hänsyftar han på Newton i raderna:
"Du som av äpplets fall för stjärnan lagar fann,
Som mätt kalkylens djup och kluvit ljusets stråle,
Också red du en gång till Bedlam1, store man,
Från Apokalypsis uppå en musblack fåle".
Här refererar Kellgren till den kända historien
om att Newton skulle ha upptäckt sin
gravitationslag genom att börja fundera på orsaken till
att ett äpple lösgör sig från sin gren och faller
ned på marken. Denna legend har tidigare
betvivlats men synes numera nästan vara bevisad.
I Royal Astronomical Societys samlingar har
jag sett en avsågad gren av ett äppelträd, och det
synes, för all del. vara rätt väl dokumentariskt
bestyrkt, att reliken ifråga skulle vara en gren av
det träd, som fört Newtons tankar över till
gravitationslagen. När jag först såg denna relik,
tyckte jag nog, att den var ett litet löjligt utslag
av den Newtondyrkan, som helt naturligt är
mycket gängse i England. Sedan jag funnit, att
legendens riktighet synes vara fullt bevisad, har
jag ändrat uppfattning. Det är nämligen
intressant att finna, att en stor tänkare ur en alldaglig
iakttagelse kan ledas till någonting av så
fundamental betydelse som gravitationslagen.
I ett ganska nyligen utkommet postumt arbete
av William Stukely, som var samtida och
intim vän till Newton, får man nämligen veta, att
denne hade berättat för Stukely, hur ban under
samma träd, vid vilket de båda intogo sitt te.
hade, när han "i en tankfull sinnesstämning" såg
ett äpple falla från trädet, fått idén till
gravita-tionen.
Följden av denna högst triviala iakttagelse, som
miljoner gjort före Newton, utan att kanske ens
någon av dem närmare reflekterat däröver, blev,
att denne fortsatte att spekulera över, varför ett
föremål måste falla ned till jorden. Vår planet
i Bedlam, det stora sinnessjukhuset, utanför London,
bekant bl. a. genom Hogbarths teckningar.
utövar tydligen en kraft på vartenda föremål, som
befinner sig ovan jordytan, en kraft, som gäller
alla tänkbara föremål i världen. När den
tydligen är verksam på de högsta bergstoppar, så
måste den väl också vara det vida längre ut i
rymden. Varför skulle den då ej även verka på
månens avstånd? Kunde det helt enkelt vara så,
att månen varje ögonblick faller ned mot jorden?
Att inte fallet blir fullständigt, så att vi krossas
av månen, beror då på, att denna har en avsevärd
hastighet i sidled. Den faller visserligen varje
ögonblick mot oss, men den har en vida större
rörelse i en vinkelrät linje mot fallinjen.
Därför kommer den att beskriva en krökt bana
omkring jordens medelpunkt.
Måhända förstår man bättre denna tankegång,
om man går ut från kaströrelsen här på jorden.
Låt oss tänka oss, att vi avskjuta en kula ur ett
skjutvapen. Denna faller, som alla väl veta, icke
ned just vid själva mynningen utan beskriver en
krökt bana. Banan blir längre, eller som man
också säger, skottvidden ökas, ju större den kraft
är, som laddningen innesluter. Vore det möjligt
att avskjuta en projektil, som ägde en hastighet
av ca 8,5 km/s, så skulle denna icke falla ned på
jorden, utan den skulle komma att gå runt
omkring vårt jordklot, därför att krökningen av
projektilbanan då bleve precis lika stor som
jordytans egen krökning.
Vi bortse naturligtvis här från luftens förmåga
att bromsa upp rörelsen och göra därför i vårt
tankeexperiment det antagandet, att vi avskjuta
vår projektil i lufttomt rum. Denna skulle
emellertid ständigt falla ned mot jorden, men
hastigheten i de riktningar, som ligga i rörelsens egna,
skulle i varje ögonblick vara för stor för att
möjliggöra ett nedslag. På samma sätt förhåller det
sig med månen och med övriga himlakroppar,
som ligga oss så nära, att de röra sig omkring vår
planet. Jorden för sin del tillsammans med
månen tvingas att röra sig omkring solen. Denna
rörelse innebär också ett mot solen ständigt
försiggående fall men ett fall, som dock icke är
något fall, i den meningen att vi skulle ramla ned
på solytan.
Newton fann, att det mot oss riktade fallets
storlek var sådan, som om man kunde förutsätta
dragningskraften eller tyngden följer den
allmänna lag, som formuleras på följande sätt:
Varje partikel i världsalltet drar till sig varje
annan partikel i världsalltet, som om
mellan partiklarna verkade en kraft, som står i direkt
proportion till produkten av de bägge
partiklarnas massor, och i omvänd proportion till
kvadraten på deras ömsesidiga avstånd.
Den allmänna gravitationslag, som skulle visa
sig på ett beundransvärt sätt kunna förklara så
gott som alla iakttagna rörelser i rymden, har
Newton tydligen upptäckt ganska långt före det
han framlade den med utredning av alla dess
konsekvenser. Detta skedde i hans stora verk:
"Principia", som första gången offentliggjordes
1687.
Historien om hur detta märkliga verk har
kommit till kan ej här ges med någon utförlighet, så
mycket mera som den ännu ej blivit helt klarlagd.
3 april 1943
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
