Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 13 mars 1943 - Tidskriftsnytt: Metallurgi m.m. samt svetsning, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
nedgång i hållfasthet och tänjbarhet, under det att
ren aluminium ännu efter 12 månader bibehåller sin
hållfasthet, men tänjbarheten nedgår märkbart.
Genom kombinationen erhålles ett material med
praktiskt taget oförändrat hög hållfasthet och god
tänjbarhet. Även oskyddade punkter vid snittytor,
nitskallar etc. bibehålla samma goda egenskaper på
grund av de olikartade elektrolytiska egenskaperna
hos kärnan och överdraget i materialet. (Schiffbau,
1942 h. 19, s. 447.)
Berylliumoxid har stort elektriskt motstånd vid
hög temperatur eller 120 megohm/cm3 vid 800°C och
lämpar sig därför som eldfast material, särskilt i
elektriska ugnar med sin smältpunkt vid 2 570°C. Vid
900° sjunker motståndet hastigt till 40 à 20
megohm/cm3, men avtar därefter blott långsamt, vilket
betyder att materialet har samma motstånd som
magnesiumoxid vid 300° lägre temperatur. I
elektriska motståndsugnar kunna molybdenmotstånd
skyddas med berylliumoxid upp till 1 600°. Den kan
även användas som beklädnad på lystråden i
glödlampor till förhindrande av trådens "avdunstning".
De ljusstrålande egenskaperna hos materialet lära
vara mera selektiva för synligt ljus än enbart
volfram. (Electr. Tms, 1942 h. 2642, s. 1204.)
Nya konstruktioner av munstycken för
framställning av konstsilke och cellull (förslagsvis här
kallade "spinnstrilar") ha gjorts för att spara på dyrbart
och svåråtkomligt material. Då cylinderdiameter och
därmed spinnstrilens bottenyta äro fastlagda, så
måste besparingen ske i hållarekanten och
cylinderhöjden, varvid hållfasthetsegenskaperna hos det
använda materialet bli normgivande; eventuellt måste
förskruvningsanordningen ändras. Den vanliga 3 mm
breda strilkanten förstärker man i allmänhet genom
ombockning för att bibehålla formen hos strilen vid
påverkan av spinntrycket. Detta gäller särskilt för
mjuka metallegeringar, där denna kant inte får
väljas för klen. Vid hårdare material, såsom
Z-lege-ringen från Platinschmelze Siebert, Hanau, kan
däremot en sådan ombockning undvikas. För
förskruv-ningen ha försöksvis olika material med hög
hållfasthet använts i stället för hårdgummi. Men valet är
begränsat på grund av den motståndsförmåga mot
kemisk påverkan, som erfordras. Polystyrol EH och
Ludvikan äro de syntetiska ämnen, som ifrågakomma.
Syrefasta metallegeringar, som Remanit 1218 S m.fl.,
äro lämpligare. Genom att ersätta strilcylindérn med
en kon sparas även material. Vidare kan själva
strilen utföras av flera olika material. Därvid utföres
bottnen av Tantal eller ädelmetall och de övriga
delarna av hållfast material, metall eller icke-metall.
Därvid uppstå dock en del svårigheter, som måste
övervinnas. (Z. VDI, 1942 h. 37/38, s. 579.)
I USA har en metod införts för gassvetsning av
skenskarvar, som baserats på att skarvytorna, som
noggrant planarbetats och skyddats mot rost av en
fettfilm, pressas mot varandra under upphettning
med svetslågor. Svetsmaskinen är inbyggd i en täckt
godsvagn. Vid den ena vagnsgaveln intas
skenorna och vid den andra lämnar den svetsade
sken-strängen vagnen. Skenändarna gripas vid
svetsproce-duren av vattenkylda klämbackar och pressas mot
varandra i kallt tillstånd med 175 kg/cm2 tryck.
Därefter tändas fyra flerlågiga brännare, som under
upphettningstiden röra sig av och an över en 50 mm
bred zon. Med stigande temperatur mjuknar stålet
och skenändarna stukas ihop och bli sammansvetsade.
Så snart den totala stukvägen, som avläses på ett
instrument, uppgår till 20 mm, är svetsen färdig. På
en framför varande vagn, dit arbetsstycket föres,
avskäres den uppstående vulsten på löpytan av
rälshuvudet med skärbrännare, som löper längs skenan
på en speciell apparat. Därefter värmebehandlas
svetsen, som normaliseras. I ett fjärde arbetstempo
slutligen finslipas löpytan. Själva svetsproceduren
tar 8 min., och hela arbetsprocessen erfordrar ca
20 min. (Z. VDI, 1942 h. 39/40, s. 607; Weld. J..
1941 h. 11, s. 769.)
Svetsning inom skeppsbyggeriet i USA har på
senare år tagit sådan fart, att nu nästan hälften av
alla fartyg under byggnad äro helsvetsade. I oktober
förra året voro 1 000 fartyg under byggnad för
klassifikation i Shipping Bureau. Av dessa voro samtliga
298 under 90 m långa fartyg helsvetsade. Av 711
oceangående fartyg äro ej mindre än 207 helsvetsade
och på de 504 övriga har svetsning i mycket stor
utsträckning kommit till användning. Man anser att
ett svetsat fartyg om 10 000 t lastar 500 t mera än
ett nitat. De största helsvetsade fartyg, som nu äro
under byggnad, äro på 17 000 t för passagerartrafik
(116 passagerare och 5 000 m3 lastrum) med en fart
av 17 knop. Alla undervattensbåtar äro numera
helsvetsade, liksom många jagare, under det att andra
äro nitade i de längsgående skarvarna. Man
beräknar att de 705 första lastfartygen av
"Liberty"-typen spara över en halv milj. ton stål under
samtidig ökning av lastförmågan med samma belopp
enbart genom den svetsade konstruktionen. Därjämte
blir friktionen mot skrovet mindre, varav följer ökad
fart eller mindre bränsleåtgång. Möjligheten att före
själva stapelläggningen kunna påbörja svetsningen
av stora stycken av ett fartyg har en mycket stor
betydelse för produktionen vid varven, som vanligen
begränsas av stapelbäddarna. (Skibsbygning, 1942
h. 4, s. 28.)
I stället för lödning, och särskilt med hänsyn till
tennbristen, använder man en "svetsgriffel", som över
inställbar transformator anslutes till belysningsnätet.
Man arbetar med 15—42 V, beroende på
arbetsstycket. Tråd med 0,8 mm diameter upp till 2J5 mm
kan svetsas med sådan griffel, liksom anslutningar
av tråd till klämmor m.m. Den ena elektroden
består av ett svetshuvud med ett hål, i vilket tråden
införes. Den andra elektroden består av ett kol
sittande i en fattning med järnkärna. Vid svetsning
framskjutes denna elektrod med fingret så långt att
den berör arbetsstycket. Strömmen inkopplas därvid
och i samma ögonblick drar en magnet svetskolet
tillbaka. Därvid bildas en ljusbåge, som orsakar
"svetspärlan". Då svetshuvudet omsluter
arbetsstycket så behövs inget flussmedel till skydd mot
oxidation, ty de ångor, som uppstå vid svetsningen, samla
sig i svetshuvudets ihålighet och utdriva där
befintligt syre. Alla tunga metaller och även aluminium
kunna svetsas med denna griffel. Alla delar, som
kunna förslitas, äro lätt utbytbara. Griffeln kan
utföras i olika former och med olika diametrar.
Handhavandet är enkelt och kan även anförtros åt
kvinnlig arbetskraft. (ETZ* 1942 h. 37/38, s. 448.)
(Copyright.)
Frithiof Holmgren
3 april 1943
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
