Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 10 april 1943 - Nya metoder — en diskussion om rationalisering, av Carl C:son Schmidt, Elvira Wedberg-Larsson, Bertil Starck, Emil Petterson, Torvald Karlbom, Harald Ager och Harald Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Förman Emil Petterson
Det är riktigt, att arbetsledarna har en mycket
svår och ofta tråkig mellanställning. Det märker
man inte minst, när det gäller att värdesätta de
arbeten, som skall utföras på ackord. Ledningen
ger oss anvisningar och gränser, som vi bör hålla
oss till. Arbetarna har en helt annan inställning
och kommer med krav på högre ackord. För min
del tror jag, att undersökning av arbetsmetoden
och studier av tiden är den enda riktiga vägen för
bedömandet. En arbetsledare må vara en aldrig
så duktig och skicklig fackman, så är det ändå
omöjligt för honom att på pricken kunna
värdesätta ett arbete. Men för att arbetsstudierna skall
verkligen tjäna sitt ändamål, bör grunderna och
principerna för dem göras upp mellan ledningen
och arbetarna. När sedan grunderna är
fastställda, bör man inte tillåta någon avvikelse, utan
vardera parten gör sitt bästa.
I det företag, där jag är anställd, har man
använt arbetsstudier i 15 år. Ledningen
sammankallade representanter för verkstadsklubben och
gjorde med dem upp, hur det hela skulle ordnas.
Man förklarade hur studierna skulle göras och
garanterade, att arbetarna inte skulle få några
nackdelar av dessa, utan tvärtom. Detta är en
viktig sak, att få arbetaren intresserad. Då kan
han ofta komma med anvisningar, som leder till
förbättringar. Men då bör man också se till, att
ban får något vederlag för sådana uppslag.
En mycket viktig sak, när det gäller
rationalisering, är att konstruktören står i intim kontakt
med verkstaden och med de män, som skall göra
upp arbetsschemat. Man måste tillse, att arbetet
inte blir onödigt invecklat att utföra. Säkert kan
också arbetsledarna ge många värdefulla
upplysningar, hur tillverkningen bör ske.
Vid industrier, där det fordras mycket
yrkeskunniga arbetare, bör om möjligt ordnas så att
dessa får utföra samma arbete. Att detta kan vara
svårt många gånger, beroende på leveranstider,
är självklart, men både arbetare och företaget har
ju en mycket stor vinst av detta.
Studierektor Torvald Karlbom
Rationaliseringen är inget självändamål. Dess
syfte är att åstadkomma ett bättre utbyte av
arbetet och därmed en bättre försörjning. Då
rationaliseringen sålunda är en förutsättning för
en stegring av levnadsstandarden, liksom för en
kortare arbetstid, har arbetarna ingen anledning
att till rationaliseringen inta en negativ hållning.
Det skulle för övrigt inte gå för sig annat än i ett
samhälle, som avklippte förbindelserna med
yttervärlden för att hindra konkurrens utifrån. Men
rationaliseringen är inte en angelägenhet, som
bara berör den ena parten på arbetsmarknaden.
Det sätt på vilket rationalisering i flera fall skett
— jag tänker då närmast på driftkoncentrationer
— har ställt arbetarna och ibland hela kommuner
inför svårlösta arbetslöshetsproblem. Det ter sig
ju också — särskilt då det är fråga om
vinstgivande dispositioner — orimligt om arbetarna
skulle drabbas av sociala svårigheter för att
företaget skulle kunna lämna större vinst.
Jag är ingen social romantiker, som tror, att
man kommer ifrån besvärliga
omflyttningsproblem på arbetsmarknaden, men jag begriper
den arbetare, som har svårt att förstå det fina i
rationaliseringsåtgärder, som ställer honom själv
utanför fabriksportarna. Jag menar med detta,
att rationaliseringen inte bör bedrivas på ett
sådant sätt, att man ökar den sociala
otrygghetskänslan bland arbetarna, ty därigenom gör man
rationaliseringssträvandena den största otjänst.
Här ges naturligtvis inga patentlösningar.
Förhållandena är så olika inom olika områden och
företag.
Men vore det inte på tiden, att parterna på
arbetsmarknaden toge upp dessa problem till
prövning? Man har ju börjat så smått, då det
gäller arbetsstudierna. Varför skall man inte
också kunna pröva andra med rationaliseringen
sammanhängande problem? Den tiden är kanske
inte heller så avlägsen, då ropen efter arbetskraft
tystnar och placeringssvårigheter av arbetskraft
uppstår. Det vore enligt min mening en i ordets
bästa bemärkelse motiverad rationalisering att se
till att slöseri med arbetskraft i en sådan situation
i största möjliga utsträckning kunde undvikas.
Rationaliseringen skapar även andra problem
än ekonomiska. Hit hör problemet om
arbetsglädjen. Jag hade en gång en studiecirkel i
rationaliseringsfrågor och då vi diskuterade
arbetsglädjens problem förklarade en av deltagarna
följande: "Mitt arbete består i att sätta ihop
värmeelement. Jag sätter ihop element på
måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag.
Så kommer söndan med lite rekreation. På
måndan börjar jag sätta ihop element igen. Hela
livet ter sig som ett evigt ihopsättande av
element. Och när jag går till mitt arbete, är det som
om jag gick till fängelset."
Skulle rationaliseringen leda till dylika resultat,
dvs. att arbetsglädjen, som är ett av det
väsentligaste i en människas liv, skulle försvinna, då
kan man ifrågasätta, huruvida vi inte betalar ett
för högt pris för det industriella
framåtskridandet. Man kan då ifrågasätta, om det inte vore
bättre, att man nöjer sig med en lägre
levnadsstandard men bibehåller något av den glädje, som
arbetet skänker.
Jag vet, att man på detta svarar, att till en
rationell ordning hör att man placerar rätt arbetare
på rätt plats, och att ett rationellt yrkesval skulle
kunna eliminera de vådor, som tempo- eller
repe-tivarbetet medför såväl fysiskt som psykiskt.
Helt naturligt bör allt göras som göras kan i det
avseendet. Det är bara att uppmärksamma, att
genom en ökad mekanisering följer i regel en
ökning av tempoarbetet. Den marginal inom
vilken ett yrkesval kan ske blir därigenom mindre.
Allt mer av arbetet blir övervakningsarbete eller
tempobetonat. Härigenom begränsas
möjligheterna att välja yrke, såvida man inte räknar
tempoarbete som ett yrke. Även om man skulle
komma långt beträffande yrkesrådgivning så kvarstår
likväl, att många kanske aldrig får förmånen att
känna verklig arbets- eller skaparglädje.
Jag har mött detta problem i otaliga
variationer. Byggnadsarbetarna har sagt, att de har kun-
180
10 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
