Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 1 maj 1943 - Jordbrukets byggnadsproblem, av Einar N:son Hedulff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om ej effektiva motåtgärder vidtas, är lika
naturligt, som det är förvånande, att man ej tidigare
på allvar gripit sig an med att söka råda bot
härför. Den väsentliga fuktkällan äro kreaturen
själva. En ko t.ex. avdunstar ca 7 l/dygn vatten
genom huden och andningsorganen. I en
ladugård med 10 kor gör detta en vattenmängd av
ca 17 000 1 under en 8 månaders
stallfodrings-period. Dessa betydande mängder vattenånga,
som kontinuerligt tillföras stallrummet, ha i alla
tider vållat olägenheter, men förhållandena ha
det senaste halvseklet förvärrats genom att man
sökt bygga bättre bostäder åt djuren. Detta låter
som en paradox men har sin naturliga förklaring.
Med det primitiva byggnadssätt man tidigare
till-lämpade, med huvudsakligen timrade väggar och
otäta innertak, förekom en så pass effektiv
självventilation, att behovet av
ventilationsanordningar ej var lika stort som nu, sedan man alltmer
övergått till att bygga tätare hus genom
användande av murade väggar eller panelade
träkonstruktioner. Härigenom har fukten blivit mera
besvärande.
Påverkad av propagandan för mera ljus och
större utrymmen i bostäderna, började man bygga
djurstallarna med större utrymmen utan att
reflektera över de uppvärmningssvårigheter, som
härvid kunde uppkomma. Man tänkte inte på,
att om utrymmena och därmed värmeförlusterna
ökades, måste även väggarnas värmeisolerande
förmåga ökas, om inte värmebalansen skulle
rubbas. Man kunde ju inte ändra
uppvärmningsanordningen, dvs. djurens antal. Olyckligtvis voro
ofta de murverkskonstruktioner, som man
övergick till, för att få ett mot fukten mera varaktigt
material, sämre värmeisolerande än tidigare
använda träkonstruktioner.
För att man skall kunna undvika fuktens
skadliga verkningar i stallarna måste den av djuren
producerade vattenångan kontinuerligt avledas.
Detta sker medelst ventilationsluften, som
uppvärmes vid passagen genom stallet och därför kan
föra med vattenånga ut. Härvid uppkomma vad
vi bruka kalla ventilationsvärmeförluster. Vidare
ha vi att räkna med transmissionsvärmeförluster
genom byggnadens begränsningsytor. Eftersom
vi, utom beträffande svinstallar, av ekonomiska
skäl icke kunna räkna med artificiell
uppvärmning, ha vi endast djurens egen värmeproduktion
att lita till för att ersätta de nämnda förlusterna
och för att uppehålla den temperatur, som anses
optimal för djuren. Skall värmekontot kunna
balanseras, måste stallet byggas på sådant sätt, att
värmeförlusterna ej bli större än
värmeproduktionen. Jag brukar för att åskådliggöra
djurstallarnas värmeproblem göra en jämförelse med ett
värmeledningshus. Arkitekten gör först en ritning
till huset och uppdrar sedan åt värmeteknikern
att beräkna värmeförlusterna, som med ledning
härav bestämmer elementens och slutligen pan-
nans storlek. Djurstallskonstruktören måste gå
alldeles motsatt väg. Han får uppgift på
djurantalet, dvs. värmekällan, därefter beräknar han
de utrymmen dessa djur behöva. Med den
kännedom vi nu äga om djurens
värmeproduktionsförmåga och de nödvändiga förlusterna genom
fönster, dörrar och innertak, kan han sedan beräkna
vilket ic-värde väggarna måste ha för att den
önskade värmebalansen skall uppnås. En
detaljerad redogörelse för dessa beräkningar kommer
att lämnas i det meddelande från
Ladugårdsbyggnadssakkunniga som inom den närmaste tiden
utkommer från trycket. Det är de sakkunnigas
förhoppning, att dessa beräkningar skola bli till god
ledning icke blott vid nybyggnader utan framför
allt vid det jättearbete, som förestår, om vårt
synnerligen dåliga bestånd av kreatursstallar med
minsta möjliga kostnader skall omföras till torra,
varaktiga och i hygieniskt avseende bättre
djurstallar.
Tyvärr finns en kategori ladugårdar, för vilka
det är mycket svårt att uppnå en nöjaktig
värmebalans. Detta gäller de allra minsta. Då
dessa utgöra en betydande del av hela
ladugårdsbeståndet, är denna fråga värd allt beaktande.
På grund härav och då jag icke kan säga att vi,
som sysslat med dessa frågor, ännu kommit fram
till en väggkonstruktion, som är teoretiskt
oklanderlig, ehuru den hitintills visat sig
tillfredsställande, vill jag närmare uppehålla mig vid de
minsta ladugårdarnas problem.
Man kan lätt konstatera, att det är svårare att
uppnå balans i värmehushållningen ju mindre ett
djurstall är. Även om balans kan uppnås, är den
för småstallar alltid ytterst labil. Den upphäves
lätt om djurantalet genom sjukdom eller felslagen
skörd måste reduceras. För dessa små
ladugårdar önskar man därför en vägg med mycket hög
värmeisoleringsförmåga, som dessutom kan
motstå de skadegörande verkningarna av fukt, som
här ofta är oundviklig.
Som jag tidigare nämnde, har man ganska
allmänt övergått till att bygga väggar till mindre
djurstallar av cementsten. Väggarna ha i
allmänhet utförts som två halvstensmurar med ett
mellanrum, som fyllts med såg- eller kutterspån. Då
man ej undersökt hur stor isoleringsförmåga
dessa väggar borde haft, har resultatet oftast
blivit, att man gjort den isolerande fyllningen
otillräckligt tjock, varför väggarna blivit för kalla.
Följden härav är, att kondensering inträffat på
eller i väggen. Fukten har vandrat mot utsidan
och blött ned fyllningen, som förlorat sin
isolerande förmåga. Efter någon tid har fyllningen
angripits av röta och sjunkit ihop, varefter
väggen praktiskt taget helt förlorat sin isolerande
förmåga och temperaturförhållandena i stallet ha
blivit ohållbara — man har blivit tvungen att
elda för att över huvud taget kunna ha djur i
stallet under vintern.
t maj 1943
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
