Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 1 maj 1943 - Jordbrukets maskinproblem, av Nils Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
nerna bättre tillfälle att göra sig gällande och
stannar då hellre kvar i jordbruket.
Är ytterligare mekanisering möjlig?
Märker man då fortfarande stor efterfrågan på
lantbruksmaskiner? Ja, efterfrågan är stor även
nu under kriget, för flertalet maskiner och
redskap större än vad som kan tillgodoses, och detta
trots att lantbruksmaskinindustrien på grund av
sin betydelse för folkförsörjningen intar en
gynnad ställning ifråga om förtursrätt vid
järntilldelning m.m.
Kännbarast är för tillfället bristen på större
traktorer, vilket är förklarligt, eftersom den
inhemska traktorindustrien före kriget var liten i
förhållande till hela traktorförsäljningen.
Men hur kommer då efterfrågan på maskiner
att bli efter kriget, när de svårigheter, som
orsakas av avspärrningen från yttervärlden och av
den mekaniska verkstadsindustriens engagemang
i krigsmaterielproduktionen, en gång minskar och
industrien får möjlighet att producera fler
lantbruksmaskiner? Kan man då vänta sig en lika
stor eller ökad efterfrågan?
Att jordbrukaren anser sig behöva fler
maskiner, har jag redan visat. Men får han också
möjlighet att anskaffa dem? För att kunna besvara
detta skola vi först betrakta ett par agronomiska
faktorer, som påverka efterfrågan.
Av dessa är det särskilt en, som alltid måste
noga beaktas, nämligen att jordbruksarbetena äro
utpräglade säsongarbeten, uppdelade i ett flertal
korta säsonger. Just vid denna tid på året börjar
vårbruket med dess harvning, vältning och sådd.
I juni hackrensas rotfruktsfält och potatisåkrar.
Därefter kommer slåttern. I juli och augusti skörd
av stråsäden. Sedan inkörning och tröskning av
säden. Längre fram på hösten upptagning av
potatis och rotfrukter samt slutligen höstplöjning.
Dessutom förekomma många andra arbeten,
såsom transport av produkter och förnödenheter,
vattenpumpning, mjölkning osv.
Nu fordras i allmänhet särskilt redskap eller
särskild maskin för varje arbetsslag. Tillhopa blir
det alltså många olika redskap och maskiner, som
vart och ett begagnas endast kort tid årligen.
Denna olägenhet gör sig desto mera gällande ju
mindre gården är. På en liten gård blir den effektiva
körtiden för t.ex. en skördemaskin endast 5, 10
eller 15 h/år. Maskinkostnaden per arbetstimme
blir därför orimligt hög.
Hur skall då denna höga maskinkostnad på
mindre gårdar motverkas? Flera åtgärder äro
möjliga.
Om vi börja med sådana som jordbrukarna
själva kunna vidta, så kunna vi nämna, att de på
senare år beträtt en väg, som de nog få gå ännu
längre på, nämligen att använda vissa dyrbarare
maskiner gemensamt på två eller flera
närliggande gårdar. Jag skall dock inte gå närmare in på
dessa frågor, eftersom de mest beröra
jordbrukarna själva, jag vill blott tillägga, att om sådan
gemensam maskinanvändning organiseras och
skötes väl, den visat sig vara till stort gagn. Det
är också sannolikt, att den framdeles kommer att
utvecklas ytterligare och då närmast i den
riktningen, att en maskinhållare eller maskinförening
anskaffar allt flera slag av maskiner och redskap.
Det uppstår då vad man skulle kunna kalla en
ma-skincentral eller maskinstation. Till denna kunna
jordbrukarna i orten vända sig, när de önska få
ett visst arbete utfört, såsom harvning, plöjning,
skörd, tröskning, sågning, eller när de önska hyra
ett redskap för att själva använda det, såsom
specialplog, kalkningsspruta, konstgödselspridare,
potatissorterare. I längden bör en sådan större
verksamhet kunna drivas billigare och smidigare
än en liten rörelse.
Nu anmärker kanske någon, att den mindre
jordbrukaren redan har svårt att finna full
sysselsättning i sitt jordbruk, och om han hyr eller
köper maskiner så att arbetet går fortare, blir det
ännu otillräckligare. Ja, denna anmärkning är
befogad, om det gäller en gård, där ägaren arbetar
enbart med sitt eget jordbruk och gården är så
liten, att den inte ger ägaren full sysselsättning på
sommarhalvåret — ett s.k. ofullständigt jordbruk.
Det finns dock ett mycket stort antal smågårdar,
som brukas av ägaren och hans familj vid sidan
av annat yrke. Detta är fallet med många gårdar,
ägda eller brukade av skogsarbetare,
jordbruksarbetare, andra grovarbetare, vissa
industriarbetare och många fiskare. Den typ av jordbruk, som
dessa ha, brukar med en modern term benämnas
stödjordbruk. På ett mycket stort antal sådana
stödjordbruk kan ägaren inte ägna sig helt åt
gårdens skötsel ens under de bråda tiderna vid sådd,
höbärgning och skörd. För dessa gårdar äro
lantbruksmaskinerna inte blott till mycket god hjälp
utan också ur ekonomisk synpunkt väl
försvarliga, om blott maskinkostnaden kan hållas nere.
Enbart organisatoriska åtgärder från
jordbrukarnas sida är emellertid inte nog för att låta
mekaniseringen fortgå i samma eller ökat tempo.
Frågar ni affärsmannen med lång erfarenhet från
lantbruksmaskinhandeln, hur han ser på
framtidsutsikterna i sin bransch, svarar han säkert, att
det beror mycket på jordbruksprodukternas pris
efter kriget. Han har nämligen förr om åren haft
stark känning av hur efterfrågan på
lantbruksmaskiner växlat med jordbrukarnas tillgång på
medel för nyinvestering.
Jordbruket behöver billiga maskiner
Ett sätt att hålla maskinpriset nere är att mera
än tidigare arbeta igenom konstruktionerna så väl
— och då särskilt för de maskiner och redskap
som skola massproduceras för det mindre
jordbruket — att de inte ha en enda bit utöver vad
som är nödvändigt.
’222
1 maj 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
