Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 31 juli 1943 - Fysiologiska grundvalar för luftkonditionering, av Torsten Teorell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fysiologiska grundvalar för luftkonditionering
PROFESSOR TORSTEN TEORELL, UPPSALA
Ur fysiologisk synpunkt har människan i
många avseenden blivit sämre rustad i "kampen
för tillvaron" än släktingarna bland däggdjuren;
särskilt gäller detta hennes förmåga att stå emot
växlingar i väder och vind. Ända sedan urtiden
har hon sökt att kompensera dessa brister genom
att skydda sin kropp med någon form av
beklädnad och genom att ta sin tillflykt till mer eller
mindre avstängda bostäder. Elden blev redan för
grottmänniskan det viktigaste medlet att hålla
livsandarna vid makt, när kyla hotade att förlama
dem. Klädedräktens principiella utformning har
väl icke ändrats avsevärt genom tiderna, om man
nu bortser från modernas växlingar. Däremot ha
bostäderna och uppvärmningsmetoderna för dessa
under tidernas lopp kommit att bli mer och mer
raffinerade.
I vårt eget tidevarv, maskinernas, har
tillkommit ytterligare en sak, nämligen ventilationen,
som ett led i strävandena att frambringa ett
"behagligt inomhusklimat". En rätt avpassad
uppvärmning och luftväxling skall naturligtvis ta
hänsyn till människokroppens speciella behov och
förhållanden. När det gäller att redogöra för det
viktigaste av kroppens egna behov och
anpassningsmetoder i fråga om värme och luft är det
en bra utgångspunkt att likna organismen vid på
en gång en arbetsmaskin och en form av
termostat.
Kroppens egen värmealstring
och luftväxlingsbehovet
Människokroppen som arbetsmaskin
Energin för "vidmakthållandet av
organisationen" och "driften" utvinnes genom förbränning
av födans kolhydrat, fett och äggvita. I
vilotillstånd, dvs. "tomgång", är kaloribehovet för en
vuxen person 1 500—2 000 kcal/dygn. Detta
belopp kan emellertid mångdubblas vid
kroppsarbete, och redan stillasittande inomhusverksamhet
ökar omsättningen med 30—50 %.
Verkningsgraden hos människomaskinen är dock ganska låg.
Vid muskelarbete belöper den sig i runt tal till
högst 20 % men kan efter lämplig träning stegras
till optimumvärden omkring 35 %. Olika körtlars
"effekt" är ännu lägre, kanske högst 10 %.
Största delen av födoämnenas inneboende energi
läcker således bort i form av värme. För denna
värmeproduktion kan 100 kcal/h vara en
representativ siffra. Värmeavgivningen per person till
omgivningen har således en ganska avsevärd
storlek, en omständighet, som man skall komma
DK 628.8
ihåg. I tätt besatta lokaler kommer nämligen
människovärmet att utgöra en väsentlig faktor
vid luftens uppvärmning. I praktiken, t. ex. i
skyddsrum, kan man därför ofta före
beläggningen nöja sig med en temperatur ända till 5 à 8°
lägre än den önskade behaglighetstemperaturen.
Människokroppen som termostat
Som ovan antyddes gäller för
däggdjursorganismen också det förhållandet, att i denna
vidmakthålles en praktiskt taget konstant
temperatur, omkring 37°. Detta torde bero på att de
kemiska reaktionerna i kroppen äro höggradigt
temperaturberoende, framför allt gäller detta
enzymreaktionerna, som äro inställda på en optimal
temperatur av ca 37°. Nyss omtalades att
energiförbrukningen och därmed värmeavgivningen
t.ex. vid muskelarbete kunde mångdubblas.
Konstantförhållandet av kroppstemperaturen innebär
därför att kroppen måste förfoga över särskilda
anpassningsmetoder mot hotande värmeöverskott.
Även en betydande avkylning utifrån, t.ex.
vistelse i kall ytterluft eller i kallt vatten, kan som
regel ej nämnvärt sänka kroppstemperaturen.
Metoder för en värmeretention måste alltså också
förefinnas. Ur fysiologisk synpunkt brukar man
tala dels om kemisk, dels om fysikalisk värmer
e-gulation. Den närmare innebörden i dessa båda
begrepp skola vi klargöra längre fram.
Medan redogörelsen ännu rör sig om kroppens
energiomsättning, kan det vara lämpligt att något
stanna inför de gasformiga komponenterna i de
kroppsliga förbränningsförloppen. Här ha vi
nämligen möjlighet att erhålla normgivande siffror
för luftväxlingsbehovet.
Kroppens
syreförbrukning och kolsyrealstring
För förbränningen av kolhydrat, fett och
äggvita inom organismen kräves syretillförsel utifrån.
Denna sker genom andningen, som också
ombesörjer utsöndrandet av den gasformiga kolsyra,
som jämte vattenånga är den väsentligaste
slutprodukten av åtminstone kolhydratens och
fettens förbränning. Tabell 1 visar det kaloriska
värmefrigörandet vid den kroppsliga
förbränningen jämte behövlig syretillförsel och frigjord
kolsyrekvantitet för de tre
näringsämnesklasserna. Som synes av tabellen kan man räkna med en
tämligen konstant frigjord värmemängd av ca
4,8 kcal/l förbrukad syrgas. Ovan ha vi i runt
tal angett kroppens energiomsättning till 100
358
31 juli 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
