Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 31 juli 1943 - Allmänna principer för avfuktning och ventilation av bergskyddsrum, av Gustaf Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utan med den relativa. Det är emellertid icke
tillräckligt att denna senare minskas med några
procent under hundra. Med hänsyn till materielen
vore det bäst att söka komma ned ända till 50 %,
ty vid denna relativa fuktighet sker ingen
korrosion, och den korrosion som påbörjats avstannar;
att gå ned så lågt torde dock i många fall ställa
sig för dyrbart för att vara motiverat.
För avfuktning finnas tre principiellt olika
metoder. Sålunda kan ett skyddsrum utrustas med
avfuktningsaggregat, antingen med kylmaskineri
eller ett aggregat med regenererbart
fuktighets-absorberande material;
uppvärmningsanordningar, som ge luften en viss övertemperatur över
bergväggstemperaturen; ventilationsanordningar
antingen medelst fläkt eller genom schaktvädring.
I många fall kan man med fördel utnyttja två
eller alla tre av dessa metoder i kombination.
Förutsättningen för att avfuktningsaggregat
skall kunna användas är, att berget är mycket
torrt eller innerbyggnad förefinnes. Även med
mycket kraftigt dimensionerade kylmaskinerier
kan man, som framgår av docent Johanssons
utredning, i annat fall icke nå ett gott resultat.
Vidare måste påpekas, att den stora mängd
fuktighet, som avges av människor vid en något så när
tät beläggning av skyddsrummen, icke lämpligen
kan tas bort med avfuktningsaggregat, varför
dessa icke kunna rekommenderas för
personskyddsrum.
För att i ett "vått berg" uppnå goda resultat
med avfuktningsaggregat måste bergtunneln
förses med en innerbyggnad, som förhindrer
vattenångan att från berget tränga in i skyddsrummet
(konservburksprincipen). Denna innerbyggnad
skall sålunda i möjligaste mån vara
ogenomtränglig för fuktighet, men den behöver icke vara
vär-meisolerande utan kan utföras med tak och
väggar av plåt. Här ha dock framkommit fenomen,
som visa, att tätningen bör göras omsorgsfullare
än man på förhand är böjd att anta*.
Bergets inre har en praktiskt taget konstant
temperatur året runt, något olika i olika delar av
landet. I Stockholm är den cirka 8°. Luften
intill en fuktig bergvägg blir mättad med fuktighet,
dvs. dess relativa fuktighet är 100 %. Av
nedanstående tabell framgår, vilken relativ fuktighet,
som detta motsvarar vid olika temperaturer:
+ 8" 10° 12° 14° 16° 19°
100 % 90 % 80 % 70 % 60 % 50 %
Man finner således, att om man håller 4°
över-temperatur erhålles automatiskt 80 % relativ
fuktighet. hur fuktig bergväggen än är, ty
partialtrycket är överallt detsamma.
* Jfr Johansson, C H, & Persson, G: "Luftfuktighetens
diffusion genom, små öppningar", TVÄ 1943 s. 160.
Det visar sig emellertid, om bergtunneln icke är
försedd med innerbyggnad, att mycket stora
värmeeffekter måste tillföras för att upprätthålla
tillräcklig övertemperatur. Att undvika en
onödig uppvärmning av bergväggen är mycket
viktigt, ty ytterst bestämmes den torrhetsgrad, som
kan erhållas vid en viss skyddsrumstemperatur,
av bergväggstemperaturen. Värmeelement böra
därför uppställas så, att de i minsta möjliga mån
avge värme direkt till bergväggen. Detta ernås
antingen genom att elementen ställas upp så långt
från väggarna som möjligt eller genom
värmeiso-lation mot väggarna. För att få ekonomisk drift
erfordras dock en värmeisolerad innerbyggnad. Ju
bättre värmeisolationen är, desto mindre blir den
erforderliga uppvärmningen, och desto mindre
blir förhöjningen av bergväggens temperatur för
att en angiven torrhetsgrad skall uppnås.
Däremot kan innerbyggnaden i detta fall vara
fuk-tighetsgenomtränglig; det är t.o.m. fördelaktigt,
om den har god genomsläpplighet för
vattenånga, ty den fuktighet som utvecklas inuti
rummet vandrar då genom väggen ut till
bergväggen. Detta gäller även om luften i rummet är
torr och bergväggen är våt av inträngande vatten.
Överföringen av fuktigheten till bergväggarna
påskyndas, om man genom ventilation låter luften
cirkulera genom mellanrummet mot bergväggen.
En viss uppvärmning av bergväggen måste man
emellertid räkna med. Ju mer berget läcker, desto
mindre blir uppvärmningen. Så paradoxalt det
än låter, kan man säga, att ju fuktigare berget är,
desto lättare är det att med denna princip få
skyddsrummet torrt. De matematiska
beräkningarna över de faktorer, som här inverka, ha
utförts av docent Johansson, och skyddsrum av
denna typ ha inretts av Stockholms Stads
Luft-skyddsbyrå.
Då här talas om att innerbyggnaden kan vara
mer eller mindre fuktighetsgenomtränglig, rör
det sig om vatten i ångform; under alla
omständigheter måste man se till, att vatten i vätskeform
icke får komma i kontakt med innerbyggnadens
murverk.
En tredje avfuktningsmetod bygger på
ventilation med ytterluft (användes endast då gasfara
icke föreligger). Mycket motstridiga resultat ha
tidigare här nåtts, och i många fall ha de
varit förbryllande. De effekter, som kunna nås
genom ventilation i en bergtunnel utan
innerbyggnad, variera med årstiderna och äro i hög grad
beroende av bergets fuktighetsgrad. I en fuktig
grotta fås den bästa effekten sommartid, men
ventilationen måste vara mycket kraftig om den
relativa fuktigheten skall sjunka under 90 %. I
den torra grottan får man däremot gynnsamma
värden vid ventilation vintertid, under det att
fuktigheten blir hög under tiden juni—september.
Sålunda äro förhållandena rakt motsatta i en
"våt" resp. "torr" grotta.
366
31 juli 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
