Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 2 okt. 1943 - En bild av gränsen för vårt naturvetande, av E Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
då genast riktigare. Den tidigare arbetshypotesen
försvunne. Men Månens ande finge samma besvär
som vi med att utforska livet fysiskt och psykiskt.
Och finnes väl där något definitivt slutresultat?
Säkerligen inte!
Erfarenheten har lärt oss, att lösningen av ett
forskningsproblem i sig alltid innebär
uppkomsten av nya problem, svåråtkomligare och
svårlöstare än det föregående. Ju djupare vi dyka i
vetandets ocean, desto större blir det tryck vi måste
uthärda, och desto mörkare blir det omkring oss.
Men vi gå tillbaka från våra egna
fantasibyggnader till Månens filosofiska funderingar. De
kunna innehålla sanningen, och deras möjlighet
kan icke förnekas. Men av de observationer och
mätningar Månen hittills gjort finns intet, som
talar för deras sannolikhet.
Hur långt vi nå i vårt säkra vetande om
natur-ren och i våra arbetshypoteser blir sålunda
beroende av våra forskningsmetoder och hjälpmedel.
Äro metoderna riktiga, äro även konstaterade
fakta vissa. Men de utgöra samtidigt en tröskel,
som vi ha svårt att träda över.
Det är arbetshypoteserna, som utgöra det
språng, med vilket vi försöka komma över
tröskeln. Men först sedan arbetshypotesen
prövats genom mätningar och observationer och
därvid konstaterats vara riktig, ha vi kommit över
tröskeln. Om åter prövningen av arbetshypotesen
visat, att den var felaktig, få vi söka någon ny
arbetshypotes för att försöka ett nytt språng
över tröskeln. För en arbetshypotes måste alltid
finnas vägande sannolikheter.
Intet ont ligger heller i och för sig däri, att man
med fantasiens hjälp eller filosofiska
överläggningar postulerar förmodanden eller aningsfyllda
påståenden. Men risken med dem ligger däri att
forskningsresultaten ej ge tillräckliga
sannolikhetsstöd för dem och, vilket är ännu farligare, de
undandra sig ännu experimentell prövning. Vi
riskera att efter denna fantasiens flykt över tröskeln,
likt Daedalus störta i vaneföreställningarnas hav
och ömkligen omkomma vetenskapligt.
Vilken metod är då den riktiga, att endast
konstatera faktum, att ställa upp arbetshypoteser
eller att gå vidare på det filosofiska resonemanget,
aningens eller fantasiens väg?
I den bild jag sökt ge över "Gubben i månen"
och hans utforskande av Tellus gav
registrerandet av fakta en hel del intressanta resultat i form
av tabeller, vilka syntes avslöja en naturlag.
Tabellerna voro fakta, men de avslöjade ej någon
naturlag utan en av människan genomförd
godtycklig eller för henne praktisk organisation,
vilken hon även godtyckligt kunde ändra.
För arbetshypotesen om att Tehus var en
organism talade alla sannolikheter. Men vi veta, att
den var felaktig. Med fortsatt
forskningsverksamhet hade väl även Månen funnit, att hypotesen var
falsk. Men just denna hypotes hade haft till följd
uttänkandet av nya forskningsmetoder och
uppfinnandet av nya hjälpmedel för fortsatta
undersökningars verkställande. Det tillfälliga misstaget
hade i sinom tid fört Månen närmare sanningen.
Bland Månens filosofiska aningar innehöll en
verkligheten. Men det finnes ingen garanti för att
Månen ej kunnat välja en felaktig aning. Då
denna var omöjlig att kontrollera genom
observationer eller mätningar, är det risk för att Månen
i stället för naturvetenskaplig kunskap fått en
religiös tro och kanske tillbett jordens ande, som
svävade över vattnen, liksom vi en gång tillbett
Månens lysande ansikte.
Vilken metod den ena eller andra väljer blir
väl beroende av åskådning, kynne, temperament,
yrkesuppfostran och mycket annat. Personligen
väljer jag av nödvändighet att gå utöver fakta
till en arbetshypotes, för vilken alla eller de flesta
sannolikheter tala.
En konstruktör, som nöjer sig med fakta, blir
stillastående. Han kan ej skapa något nytt. Han
kan ej bidra till teknikens utveckling. För att
kunna skapa något nytt, för att kunna bidra till
teknikens utveckling, måste han ta fantasien till
hjälp, men denna fantasi får ej vara alltför fri.
Skall han ha hopp om att hans maskin skall bli
funktionsduglig, måste han hålla sig inom ramen
för sådana arbetshypoteser, för vilka de flesta
sannolikheterna tala. Går han utöver denna ram,
riskerar han att bygga funktionsodugliga
maskiner. Se vi på massan av patentsökta uppfinningar,
finna vi, att vida mindre än en procent för till
resultat. Anledningen är att uppfinnare ha en allt
för stor benägenhet att bygga på sangvinisk tro,
att bortse från fakta och att försumma
hänsynstagande till sannolikheten.
När förespråkaren för den ena eller andra
metoden, såsom vid den psykologiska
diskussionen, därför yttrar sig i ganska kategoriska
ordalag om att det är så eller så, tror jag, att detta
ej innebär något förnekande av att andras
åskådningssätt kunna vara möjliga, utan att det
snarare är en strävan att balansera säkert på den
smala spång han valt för pejling av
naturkunskapens oändliga djup.
Jag tror även, att varje vetenskapsman, ju
längre han kommer, blir mer och mer övertygad
om hur litet han i själva verket vet. Jag tror, att
oraklet i Delfi om varje sann vetenskapsman
skulle kunna säga detsamma, som det sade om
Sokrates. Någon hade frågat, vilken människa
i världen som visste mest. Oraklet svarade
Sokrates. Denne förvånades till en början häröver, ty
han hade alltid hävdat, att han ingenting visste.
Men så småningom gick det upp för honom, att
just detta medvetande om att han ingenting visste,
innebar ett större vetande än andra människors.
Endast med djup ödmjukhet i vårt innersta
kunna vi, även om orden klinga annorlunda, söka
sanningen.
2 okt. 1943
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
