Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 16 okt. 1943 - Nikolaus Kopernikus, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
roll solen spelade som gudomlighet i den
egyptiska kulturen under dess långa blomstringstid.
Det är för övrigt betecknande att Kopernikus
citerar klassiska författare då han vill framhålla
solens fundamentala betydelse. Det kan vara så
enkelt att han ej hade några medeltidsförfattare
att citera. Själv är jag ej tillräckligt kännare av
den astronomiska medeltidslitteraturen för att
kunna säga ifall solens dubbla betydelse av
centralkropp för vårt planetsystem och som upphov
till årstiderna ofta var framhållen. Naturligtvis
var solens roll insedd rent formellt och
geometriskt. Det synes mig dock som om man i alla fall
tog solens utflöde av energi såsom ett faktum
som man inte längre reflekterade över, och likaså
dess reglerande av årstidsåret. Det kan ju ha
inblandat sig kristna föreställningar om Gud såsom
den verkliga solen, såsom världsalltets
fullkom-nare och högste upprätthållare. Man fick därför
kanske inte betona den hedniska uppfattningen
om solen såsom en gud alltför mycket.
Sedan antiken visste man att solen måste vara
störst bland planetsystemets kroppar. Tar man
den kodifierade uppfattningen härvidlag som går
ut från Aristarkos’ felaktiga distansbestämning
finner man vad varje medeltidsastronom också
såg, att solens linjära storlek var bortåt sex
gånger jordens. Det förelåg även större soiavstånd
än detta. Solen var sålunda under alla
förhållanden den största av planeterna. Väl kunde Jupiter
ocli Saturnus i någon mån tävla med solen men
dessa planeter kunde ej gärna tänkas vara
självlysande. Under alla omständigheter måste det
vara klart att vi få det för vårt livs uppehållande
nödvändiga ljuset och värmet från solen och ej
från någon annan kropp. Hur kunde man då låta
bli se i solen planetsystemets centralkropp?
Denna underlåtenhet kan nog ej förklaras på annat
sätt än att man faktiskt förbisåg solens betydelse.
Det är därför en ovansklig förtjänst hos
Kopernikus att han framhåller denna
fotometrisk-te-leologiska synpunkt, nämligen att solen måste
vara placerad i världens centrum. Likaså äro de
uttalanden vi ovan citerat jämte det han säger 0111
den harmoni och fullkomlighet som han menar
bör finnas i världsalltets byggnad, ej litterära
ut-broderingar. De äro viktiga kosmologiska syn
punkter och understryka ytterligare hans
förtjänster.
Det framgår i det av Kopernikus själv
författade förordet till "De Revolutionibus" att han kände
sig otillfredsställd med bristen pd symmetri i den
gamla teorien, särskilt i fråga om de excentriska
cirklarna. Denna synpunkt är ej heller oväsentlig,
ty den visar att Kopernikus främst var filosof och
astronomisk teoretiker.
Kopernikus som praktisk astronom
Det kan icke råda något tvivel om att
Kopernikus’ insatser som observerande astronom voro
mycket blygsamma. Till grundval för bela hans
astronomiska verk äro lagda egna observationer
från tjugosju nätter, fördelade under åren 1497—
1529. Visserligen har han observerat cirka sextio
nätter av sitt liv, men när jag i Harvard inför ett
auditorium av framstående, i flera fall
världsberömda astronomer, klargjorde detta
förhållande, väckte det sensation ty de erfarna
observatörerna i denna krets hade i flera fall varit med
om tusentals nätter av träget observationsarbete.
De observationer som Kopernikus själv utförde
kunna knappast vara av någon större betydelse
för hans revision av planetbanorna. Av det man
vet om de astronomiska instrument han
tillverkade måste man sluta sig till att han ej var någon
konstruktör, givetvis då mätt efter samtidens mått.
Man kan härvidlag inte under samma vecka tala
om Kopernikus och Tycho Brahe. Kopernikus
själv hade heller inga aspirationer på att vara
framstående som praktisk astronom. Han yttrade
till sin lärjunge Rheticus att han skulle känna sig
fullt nöjd om hans iakttagelser voro noggranna på
10’. Anekdoten om att han på sin dödsbädd klagat
över att det aldrig förunnats honom få se
Merkurius brukar anföras som ett exempel på hur
svår denna planet är att iaktta för blotta ögat.
Är anekdoten sann, som är tvivelaktigt, visar den
endast att Kopernikus var en mycket oerfaren
observatör. Tycho Brahe låg ej bättre till för att
iaktta Merkurius och åstadkom av denna under
sin tid på Hven en hel serie iakttagelser. Över
huvud verkar Kopernikus mera en duktig amatör
än en framstående astronom i fråga om det han
åstadkommit inom den iakttagande astronomien.
Helgon men förföljd
i
Vi komma här till några händelser under
kopernikus’ ålderdom som kunde synas
ovidkommande om de ej vore så mänskliga och dessutom
gåve oss en glimt av detta tidevarvs upprörda och
disharmoniska förhållanden.
Det är tydligt att Kopernikus ej sökte tränga
fram till någon ledande ställning utan föredrog
att stanna på en plats som man i våra dagars
språk helst och rätt träffande skulle benämna
forskarstipendiatens. Är 1537 blev Johannes
Dan-tiscus biskop över Ermland. Hans utnämning
understöddes av Kopernikus och de andra
kani-kerna i Frauenburg. Tidigare synas dessa två ha
stått på vänskaplig fot med varandra, men kort
efter utnämningen uppstod det skiljaktigheter
mellan dem.
Dantiscus hade i sin ungdom som han själv
biktat varit en lebeman av rang. Huruvida han
verkligen blivit omvänd eller om han likt en gammal
välkänd och populär potentat blev präst när han
kom till hög ålder, det kan ej avgöras nu. Men
vad som är tydligt är att biskopen förbittrade Ko
pernikus’ liv på olika sätt under de sex år som den
blide kaniken hade kvar här på jorden.
480
30 okt. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
