Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 30 okt. 1943 - Värmepannor och deras förbränningsekonomi, av John Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Fig. 1. Verkningsgrad för små och stora kokspannor.
uppnås tack vare det förhållandet, att koksen är
ett bränsle, som utomordentligt väl lämpar sig för
dessa pannor, och det eldningssätt —
magasinseldning — som tillämpas i dem. Dock ställas stora
krav på koksen. Den skall vara stybbfri och med
ganska små toleranser harpad till en
styckestorlek, som passar för den panna det är fråga om.
Ar koksen riktigt sorterad och pannan tät och
även i övrigt i gott stånd, kan man normalt
påräkna de resultat, som anges i fig. 1. Kurvorna
äro av ungefär samma karaktär för både stora
och små pannor. Vid stora pannor når
verkningsgraden maximalt upp till 85 % eller något
däröver och vid små pannor icke fullt så högt. Den
huvudsakliga skillnaden ligger däri, att
verkningsgradsmaximum vid småpannor förskjutes
mot högre belastningar beroende på den starkare
avkylningsverkan, som erhålles vid dessa pannor.
Pannbelastningen varierar vanligen för stora
pannor i praktisk drift mellan 2 och 8 Mcal/m2/h. För
småpannor ligger arbetsområdet mellan 3 och 12
Mcal/m2/h. Belastningsgränserna bestämmas till
stor del av möjligheterna att få pannorna att
brinna och av svårigheter med slaggbildning. Trots
detta ligga dock de praktiska arbetsområdena väl
grupperade kring verkningsgradsmaximum.
De i fig. 1 angivna verkningsgradssiffrorna ha
erhållits vid korttidsprov och ge alltså ingen
tillförlitlig bild av förbränningsekonomien vid
praktisk drift, där driftavbrott, slaggningar, dålig
skötsel m.m. kunna verka nedsättande på
resultatet. Genom dålig skötsel eller genom att man
väljer felaktig styckestorlek på koksen kan givetvis
ekonomien i hög grad försämras. Om man
exempelvis använder koks med en styckestorlek av 40
—60 mm i stället för 85—115 mm, kan
verkningsgraden sjunka från 80 till 50 %. Även
luftläc-kage förorsakat av otätheter på pannorna,
underlåtenhet att slagga etc. kunna givetvis liksom vid
de flesta andra eldstäder fördärva
förbränningsresultatet. Om koksvalet, pannorna och skötseln
ägnas rimlig omsorg kan man emellertid även
påräkna en ganska hög genomsnittlig
driftverkningsgrad. Prov, utförda av N Telander3 under
en halv eldningssäsong, dvs. 31JS månader, lia givit
en medelverkningsgrad av 81 %. Dessa prov ut-
fördes med en kokspanna av vanlig typ. Pannan
var tät och i gott skick och eldningen utfördes på
normalt sätt.
Naturligtvis finns det en möjlighet att
ytterligare pressa upp verkningsgraden någon procent,
men de vinster man kan göra äro så små, att de
icke kunna betala några nämnvärda
komplikationer eller fördyringar av pannorna, och
strävandena i denna riktning ha därför icke lett till
resultat. I stort sett torde man därför kunna säga, att
kokspannorna trots sin enkelhet och sitt låga pris
utnyttja bränslet på ett så ekonomiskt sätt, som
för närvarande är möjligt.
En annan sak är att pannorna och eldningen
icke alltid skötas på ett riktigt sätt. Den
konstruktiva utformningen kan i vissa fall vara en
bidragande orsak till det kanske vanligaste felet,
nämligen luft- och gasläckorna, men i stort sett kan
man säkerligen fastslå, att i de ingalunda
sällsynta fall, då driftresultatet blir dåligt, orsaken
härtill sammanhör med skötseln, om man i
skötseln även inkluderar bränsleval och bränsleköp.
För att dessa pannor skola bli riktigt skötta,
kräves det, att den personal, som handhar dem,
besitter en viss kunskap och utbildning. Häri brister
det emellertid betydligt. Man möter ofta den
uppfattningen, att eldningsarbetet kan skötas av snart
sagt vem som helst. Eldningsarbetet kräver
emellertid speciell yrkesutbildning, både praktisk och
teoretisk, och stora värden skulle kunna sparas
på detta område, om man kunde förmå dem det
kommer an på att inse detta. Statens
Hantverksinstitut har tagit upp eldareutbildningen på sitt
program och även vissa yrkesskolor ha slagit in
på samma väg. De möjligheter till utbildning
som finnas äro emellertid ännu alltför små i
förhållande till frågans vikt.
Vid statliga, kommunala och även ett stort
antal enskilda anläggningar utövas bränslekontroll
genom härför särskilt skolade krafter. En dylik
verksamhet ger möjlighet att få eldarepersonalen
på lämpligt sätt utljildad samtidigt som kontroll
kan utövas på skötseln, bränslet och
anläggningens tekniska tillstånd. Det har visat sig, att en
dylik kontrollverksamhet betalar sig mycket väl.
Även om en välskött och i gott stånd varande
kokspanna lämnar ett förhållandevis mycket gott
resultat är därmed icke sagt, att inte dessa
pannor skulle kunna förbättras. Såsom redan antytts
är pannornas eldning och skötsel en av deras
svaga punkter, och det torde därför icke kunna
anses obefogat med ett önskemål om en mera
"foolproof" kokspanna. Det kan även
ifrågasättas, om de utmärkta egenskaper det relativt dyra
koksbränslet har verkligen ha utnyttjats på ett
fullständigt sätt. Man söker ju på alla områden
så mycket som möjligt eliminera manuellt arbete.
Koksen kan obehindrat magasinseldas, dvs. man
kan fylla eldstaden med koks för flera timmars
behov, och den bekväma skötsel, som härigenom
erhålles, har varit det förnämsta skälet varför
man använt koks. Pannornas bränslemagasin
har vanligen utförts för ca 8 timmars bränntid
vid maximal belastning. Påfyllning av bränsle
har alltså vid stark kyla fått ske tre gånger per
dygn. Något svårare hinder för att utföra pan-
30 okt. 1943
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
