Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 30 okt. 1943 - Värmepannor och deras förbränningsekonomi, av John Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
norna för längre bränntid, exempelvis 24 timmar,
finnes icke, och under trycket från den på senare
år allt hårdare konkurrensen från andra bränslen
började man före kriget i England också utföra
kokspannor för 24 och till och med 48 timmars
bränntid. Dessa strävanden ha väl avbrutits av
kriget, men man torde ha att vänta en del nyheter
på detta område efter krigets slut. På det hela
laget strävar man självfallet efter en ökad
automatisering; särskilt gäller detta dragregleringen,
där man söker komma ifrån den på eldaren
ankommande dagliga inställningen av
dragregulatorn.
Oljeeldning
Före kriget var den vanliga tunna
eldningsoljan omkring 20 % dyrare än koksen per kalori
räknat, under det att den tjockaste oljan
betingade ungefär samma pris som koksen.
Användningen av den tjocka oljan är begränsad till större
anläggningar, och dess konkurrenskraft är i hög
grad inskränkt därigenom att den är så
tjockflytande, att den måste förvärmas vid eldningen.
Vid kall väderlek måste den även värmas i
transportbilarna för att över huvud kunna pumpas i
rörledningarna.
Oljeeldningens stora fördel ligger givetvis däri
att den kan helt automatiseras. Härigenom
förenklas skötselarbetet avsevärt. Om detta i sin tur
leder till en direkt ekonomisk vinst beror på
omständigheterna. Passningsarbetet bortfaller
ingalunda helt, och den relativt komplicerade
brännaren medför kostnader i form av service och
amortering. I många fall, t.ex. när det gäller
enfamiljs-villor, spelar dock icke kostnaden den avgörande
rollen, utan man sätter bekvämligheten i främsta
rummet.
Förbränningsekonomiskt ligger oljeeldningen
på ungefär samma plan som kokseldningen. Man
föreställer sig nog i allmänhet, att oljan bör
kunna förbrännas med mindre luftöverskott än ett
fast bränsle som koksen och därigenom med
bättre verkningsgrad. Detta är också alldeles
rikligt. Jämför man en kokseldad och en oljeeldad
panna, som drivas utan avbrott med en och
samma belastning, blir otvivelaktigt oljepannans
verkningsgrad några procent högre än kokspannans.
Vid det övervägande antalet oljeeldade
anläggningar sker emellertid regleringen på så sätt, att
oljebrännaren drives intermittent. Då under
driftperioderna en sådan anläggning ständigt går med
hög belastning och hög rökgastemperatur, blir
rökgasvärmet sämre utnyttjat än vid en
koks-eldad panna, som regleras kontinuerligt och
därför under en stor del av värmesäsongen går med
låg belastning och låg rökgastemperatur.
Ett av N Telander4 genomfört långtidsprov
med en oljeeldad panna gav en
driftverkningsgrad av 84 % vid den medelbelastning (3 740
kcal/m2/h), som normalt erhålles under en
eldningssäsong. Vid korrigering av detta resultat till
förhållanden, som motsvara det ovannämnda
långtidsprovet med kokseldning, visade det sig, att
verkningsgraderna vid koks- och oljeeldning
blevo praktiskt taget lika.
Magasinseldade kolpannor
Koks är normalt ca 50 % dyrare än stenkol,
och det är därför icke att förvåna sig över att
man sökt åstadkomma värmepannor, användbara
även för stenkol. Stötestenen har därvid varit
kravet på att pannorna skulle kunna
magasinseldas. Stenkolet lämpar sig nämligen på grund
av sin höga halt av flyktiga beståndsdelar icke
för detta eldningssätt. Vid upphettningen i fyren
avger kolet sina flyktiga beståndsdelar, och om
luft ej tillföres, bortgå gaserna obrända.
Förbränningen kan alltså icke som vid koksen på ett
säkert sätt regleras blott genom variation av
lufttillförseln. Genom att med tillhjälp av lutande
roster, trapproster e.d. göra den del av
bränslemassan, som deltar i förbränningen, så liten som
möjligt, har man emellertid kunnat få fram
ma-gasinseldade pannor, som lämpa sig för stenkol.
Fig. 2 visar en typisk panna, tillhörande denna
kategori. Vad som skiljer den i figuren visade
pannan från en kokspanna är egentligen endast
att en trapprost användes i stället för
kokspannans plana rost. För att säkra möjligheten
att få avgasningsprodukterna fullständigt
förbrända, har pannan dessutom försetts med intag
för sekundärluft. Vid den plats, där
sekundärluften inkommer, ha vidare de vattenkylda
väggarna i rökgaskanalen försetts med beläggning av
tegel för att skydda flammorna från avkylning.
De magasinseldade pannorna ha visat sig ge
ett gott resultat, om lämpliga kol användas. N
Telander4 har vid långtidsprov erhållit en
verkningsgrad av 85 % med en sådan panna, eldad
ined för pannan lämpliga kol. Reduceras det
angivna värdet på verkningsgraden till sådana
förhållanden, att det blir jämförbart med de
värden, som enligt ovan erhållits för koks- och
oljeeldning, visar det sig, att driftverkningsgraden
blir praktiskt taget densamma i samtliga dessa
tre fall. Emellertid äro dessa magasinseldade
kolpannor mycket känsliga för kolvalet. De gå
bra med icke bakande kol. Försöker man elda
bakande kol, blir resultatet emellertid mindre
504
Fig. 2. Magasinspanna för koleldning.
30 okt. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
