Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 30 okt. 1943 - Drag, av P Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Detta gäller främst det, som är baserat på
statistiska undersökningar med ett stort antal
personer som observationsobjekt. Även de som
grunda sig på noggrannare formler måste
betraktas mot bakgrunden av att förutsättningarna
vid mätningar på människor äro synnerligen
varierande. Inte desto mindre äro diagrammen
av stor betydelse vid jämförelser. Av fig. 2 ser
man, att värmeavgivningen genom strålning vid
normala rumskonditioner når sitt relativa
maximum vid stillasittande. Balansen är då ca 100
kcal/h, motsvarande en lampa med en effekt av
115 watt. Vid ökad ansträngning minskas snabbt
strålningens relativa betydelse, varför man kan
lämna den ur räkningen som betydelsefull faktor
vid större prestationer. Vid rörlig sysselsättning
spelar en olikformighet i strålningen inte heller
så stor roll.
Behaglighet och balans vid stillasittande
Föreliggande undersökning avser närmast
förhållandena vid stillasittande. Eftersom kroppens
värmeproduktion då är begränsad till ca 100
kcal/h blir man helt beroende av de omgivande
konditionerna. Kroppens känsla av välbefinnande
beror på, i vad mån dess värmeregulator
an-stränges. Ju mindre regulatorn behöver arbeta
desto behagligare är förnimmelsen. Man talar
därför om indifferenszon eller vanligare om
be-haglighetszon. Kroppens värmeregulator har
stabil karakteristik. Därför råder i det närmaste
proportionalitet mellan regulatorns ansträngning
och en förändring i värmeavgivningen så länge
förändringarna äro små. Man kan därför utan
större fel gå ut ifrån att två tillstånd äro
likvärdiga i fråga om behaglighetsförnimmelse, om de
medföra samma värmeavgivning. På så sätt kan
man få en relation mellan de olika faktorerna.
Dr J Rydberg har i IVA T. 1943 h. 1 gjort en
intressant sammanställning, vilken kan
rekommenderas till alla som äro intresserade av dessa
frågor. Villkoret för oförändrat välbefinnande är
enligt denna utredning att summan
0,34 t, + 0,37 t„ + 0,29 tf— 2,2 w
är konstant. I uttrycket betyder
ti = lufttemperaturens avvikelse i °C från 19°C,
= väggtemperaturens avvikelse i °C från 19°C,
tf — den våta termometerns avvikelse i °C från
11,5°C (motsvarande en fuktighetshalt av
40 %),
w = lufthastighetens ökning från praktiskt taget
stillastående, m/s.
Utgångstillståndet är alltså en temperatur av
19° på luft och omgivande ytor, en fuktighetsgrad
av 40 % samt frånvaron av mätbar luftrörelse i
bestämd riktning.
Granska vi uttrycket finna vi, att en förändring
av luft- och yttemperaturen med 1°C uppåt kan
kompenseras med en ökning av lufthastigheten
med 0,3 m/s. Denna jämförelse är intressant, ty
den motsvarar den praktiska reaktionsgränsen i
båda fallen. Om endast luftens men inte
ytornas temperatur höjes, måste denna förhöjning
vara ca 2°C för att ge samma effekt som i
förra fallet.
Uttrycket säger vidare, att en ökning av
lufthastigheten till 1 m/s skulle kunna kompenseras
med en temperaturförhöjning hos luft och ytor
av 3°. Alltså skulle man kunna välja mellan att
sitta i ett rum med 18° temperatur utan
luftrörelser och ett rum med 21° temperatur vid en
lufthastighet av 1 m/s. Här börjar emellertid
erfarenheten och det sunda förnuftet att opponera
sig, inte mot undersökningen eller uttrycket
såsom sådant utan mot sättet att tolka det. Det är
högst troligt, att behagligheten skulle vara i det
närmaste oförändrad, om luftrörelsen vore något
så när allsidig. Om luftriktningen däremot är
konstant, kommer den person som väljer den högre
temperaturen vid en lufthastighet av 1 m/s att
känna sig märkbart besvärad. Det är lätt att göra
försöket med en vanlig liten bordsfläkt! Om
kroppen behandlas som enhet, utan hänsyn till
partiella olikheter i värmeavgivningen, kommer man
fram till slutsatser som strida mot erfarenheten,
åtminstone på våra breddgrader.
Kroppsytans partiella värmebalans
För att behandla frågan om olikformig
avkylning av kroppsytan torde det vara enklast att gå
till de fysikaliska relationerna för
värmeavgivning genom strålning och konvektion av plana
ytelement. Då värmeavgivningen i och för sig
kanske inte säger så mycket, kan det vara
åskådligare att fastställa ekvivalensen mellan den
svåråtkomliga strålningen och det påtagliga
luftdraget. Vid de tillstånd av konstant avkylning, där
olägenheter börja inställa sig, är avdunstningen
genom hudytan så pass obetydlig att den kan
lämnas utan avseende. Enligt uppgifter i litteraturen
uppgår den då till högst ca 8 %, varav en del
kommer på de obeklädda kroppspartierna, vilka
vi tills vidare bortse ifrån. Undersökningen
gäller alltså närmast det värme, som går bort genom
kläderna och är den ojämförligt största delen.
Uppgiften har härigenom reducerats till att
finna ekvivalensen mellan strålning och
konvektion.
Värmeutbytet genom strålning
Värmestrålningen följer Stefan-Bolzmanns lag
enligt vilken det utstrålade värmet från en
absolut svart kropp är
Qr = 4,96 kcal/h/m2/0K4
Den höga potensen gör formeln mindre
överskådlig. Man behöver emellertid inte räkna så
komplicerat. I diagrammet, fig. 3, är den verkliga
kurvan för strålningen inritad för temperaturom-
30 okt. 1943
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
