Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 18 dec. 1943 - Anrikningen och den mineraliska råvaruförsörjningen, av Sture Mörtsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rige utfördes såsom försök med Tabergsmalm vid
Eckersholms masugn på 1820-talet.
Det råder icke något tvivel om att den
våtmekaniska anrikningen och dess närstående
former, dvs. anrikningsmetoder, som grunda sig på
mineralens olika specifika vikt jämte de skilda
mineralpartiklarnas olika storlek och form,
utgjorde den anrikningsmetod, som var praktiskt
taget allenarådande från äldsta tider och ända till
senare hälften av förra århundradet.
Vid denna tid började en ny fysikalisk
egenskap hos mineralen att läggas till grund för
anrikningsförfarande, nämligen olikhet i
permeabilitet och susceptibilitet, dvs. olikhet i
magnetiserbarhet. Redan tidigare hade man funnit, att
vissa mineral och främst magnetiten kunde skiljas
från andra mineral med hjälp av permanenta
magneter, men omkring 1850 synes den första
elektromagnetiska separatorn, delvis utförd efter
de principer, som ännu följas, ha kommit i bruk
i Italien, egendomligt nog för skiljande av
magnetkis från kopparkis. Separatorer för järnmalm
omnämnas från Amerika på 1870-talet men synas
först ha kommit i allmännare bruk på 1890-talet,
då även starkmagnetiska separatorer började
konstrueras. Den magnetiska anrikningen
utvecklade sig därefter hastigt i synnerhet efter dåtida
förhållanden och hade redan före sekelskiftet
nått en mycket hög grad av fulländning.
I Sverige inriktades denna anrikningsmetod så
gott som uteslutande på järnmalmernas
anrikning och bildade snart ett värdefullt komplement
till den våtmekaniska anrikningen av järnmalm
i Sverige, som endast något tidigare på allvar
gjort sitt intåg i vårt land. Den första svenska
magnetiska separatorn var den bekanta
Wenn-strömska malmskiljaren, som kom i bruk vid
Slotterberg 1885.
Den omkring 1896 av dåvarande ingenjör
Gustav Gröndal för Pitkäranta i Finland
konstruerade magnetiska separatorn för finmalet
gods kom sedan jämte den ungefär samtidigt i
bruk tagna våtmalande Gröndalska kulkvarnen
att utgöra grunden till den, speciellt för de
svenska järnmalmerna utformade, magnetiska
anrikningsmetoden, som av alla anrikningsmetoder
hittills kanske varit den betydelsefullaste för den
svenska bergshanteringen.
Utvecklingen av fle
modernare anrikningsmetoderna
Under de allra senaste åren, dvs. under
1930-talet, har i Sverige, bl.a. av Bring, omfattande
försök utförts att med magnetiska separatorer
uppnå höganrikning av våra järnmalmer. Detta
problem, som framför allt är ett
renkrossnings-problem och som även i stort sett kan anses vara
löst, sammanhänger med de strävanden inom
järnets metallurgi, som gå ut på direkt
järnframställning i form av järnsvamp.
Så snart den magnetiska anrikningsmetoden
hade slagit igenom och visat sig begränsad till
att omfatta endast ett fåtal mer eller mindre
magnetiska mineral, av vilka några först efter
röstning visade sig bli tillräckligt magnetiska, började
man systematiskt genomgå alla övriga fysikaliska
egenskaper hos mineralen, vilka rimligtvis skulle
kunna läggas till grund för en anrikningsprocess
eller ett separeringsförfarande. Man kan säga, att
denna inventering fortfarande pågår, och att de
strävanden, som gå ut på att för
malmanrikningen nyttiggöra nya egenskaper hos mineralen,
fortfarande äro aktuella.
Bland nva anrikningsmetoder, som föreslagits,
och av vilka några tid efter annan ha vunnit en
viss utbredning, må nämnas den elektrostatiska
anrikningen, som grundar sig på mineralens olika
elektriska ledningsförmåga eller deras
elektrostatiska egenskaper över huvud taget och som just nu
efter vissa förbättringar upplever en viss renässans,
samt metoder, som grunda sig på olikhet i
dielektricitetskonstant, magnetisk hysteresis osv. Den
gamla, på specifika vikten baserade
anrikningsmetoden, som från början nästan
uteslutandeutforma-des med vatten såsom medium, modifierades, så att
luft, tunga vätskor eller slamblandningar kommo
till användning i stället för vatten, och skillnaden
i specifika vikten för mineralen ökades genom att
mineralkornen utsattes för centrifugalkraftens
inverkan. Mineralens sprödhet, hårdhet samt
friktionskoefficient började även metodiskt utnyttjas.
Försök ha t.o.m. gjorts att på mekanisk väg med
hjälp av ljuskänsliga celler skilja mineralen åt
på grund av olikheter i färg.
Av dessa yngre anrikningsmetoder är
flota-tionsanrikningen utan jämförelse den
betydelsefullaste. Flotationen har i själva verket under
vårt århundrade och alldeles särskilt under de
två sista decennierna vunnit en sådan hastig
utbredning och utövat ett sådant inflytande på
begreppet brytvärd malm och på gruvbrytning och
metallurgi samt på prisbildningen och
årsproduktionen för flera av våra vanligaste metaller, att
någon motsvarighet härtill knappast är känd
inom bergshanteringen.
Ehuru flotationsanrikningen vanligen betraktas
såsom en nymodig anrikningsmetod, är den till
sitt ursprung äldre än alla de nyss antydda
anrikningsmetoderna av mindre betydelse. I modern
tid började denna anrikningsmetod sålunda så
småningom göra sig gällande redan kort tid efter
sedan de magnetiska separatorerna blivit alltmer
kända. Flotationsanrikning i enkla former
till-lämpades emellertid redan i äldsta tider. Det är
sålunda känt, att fenicierna vid vaskning av
guldsand medvetet utnyttjade det förhållandet, att
fett gärna häftade vid metaller, vilket även anses
utgöra verklighetsunderlaget till sagan om
"gyllene skinnet". Carl Sahlin har påträffat uppgifter
om en fisk i Finland, som antyda ett motsvaran-
«11 dec. 1943
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
