Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 18 dec. 1943 - Anrikningen och den mineraliska råvaruförsörjningen, av Sture Mörtsell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
de tidigt utnyttjande av mineralens ytegenskaper
även på våra breddgrader, och från en bok,
författad av persern Mansur under senare hälften
av femtonde århundradet, vet man, att en av de
vaskningsmetoder, som användes vid denna tid,
verkligen motsvarar det, som vi nu kalla
flotationsanrikning.
Förfarandet kan emellertid i denna form
knappast ha varit allmänt utbrett och råkade tydligen
i glömska. Först år 1860 återupptäckte Haynes,
att sulfidmineral kunde skiljas från gångart med
hjälp av oljeadhesion. De första
flotationspaten-ten härstamma från bröderna Bessel i Tyskland
1877 och paret Everson i Amerika år 1885.
Metoden började dock först omkring sekelskiftet
komma till praktisk användning, varvid
huvudsakligen oljor användas som reagens. Flotation i
denna form infördes i Räfvåla i Sverige 1908.
Det stora framsteget gjordes så sent som omkring
år 1920, då de syntetiska, kemiska samlar-reagen-
S
sen, framför allt kaliumxanthat //
C2H5—O—C—SK
blevo upptäckta, varigenom långt driven selektiv
flotation möjliggjordes.
Flotationsanrikningen har i viss mån en
universell karaktär. Dess särställning bland
anrikningsmetoderna framgår därav, att medan ett
mineralkorn vid samtliga övriga av de egentliga
anrikningsmetoderna överföres till den ena eller
andra produkten huvudsakligen tack vare någon
viss egenskap hos huvuddelen eller en
betydelsefull del av kornet, är det vid flotationsanrikningen
enbart själva ytan hos kornet, som är avgörande.
Huvuddelen av kornet må innanför denna yta
vara beskaffad huru som helst. Genom påverkan
av modifierande reagens tillsammans med
sam-larreagensen kunna ytorna vidare förändras i
sådan riktning, att man kan åstadkomma en för ett
separationsförlopp lämplig olikhet mellan snart
sagt vilka mineral eller mineralgrupper som helst.
Själva särskiljandet, som sker med hjälp av i
vatten uppåtstigande luftblåsor, grundar sig på att
de för flotationen preparerade mineralen häfta vid
de finfördelade luftblåsorna, vilka ansamlas
så-<om ett mineralrikt skum. I huru hög grad flota
(ionsanrikning som en följd av dess vidsträckta
tillämpningsområde kommit till användning för
nästan all malm, som numera brytes — med
undantag av järnmalmer —-, framgår t.ex. av, att av
49 Mt malm, som i ett visst sammanhang
redovisades 1935 — varifrån järnmalmer voro
uteslutna —, flotationsanrikades 34,4 Mt eller ca 70 %*.
Anrikningens viktigaste tillämpningsområden
Vad är det nu för mineralråvaror, för vilka
anrikningsprocesserna äro av särskild betydelse?
* Chemiker-Z. 1940 s. 459.
Som svar skulle man kunna framhålla, att det i
själva verket torde vara svårt att leta rätt på en
typ av mineralråvara, för vilken anrikningen icke
har eller kan komma att få någon betydelse.
Bland de vanliga malmerna stå järnmalmerna
ur anrikningssynpunkt i en klass för sig. Många
av dessa malmer förekomma redan i naturen i
en sådan renhet och med så höga järnhalter, att
anrikning för järnmineralets skull är obehövlig.
Vi ha i våra lappländska malmer typiska
exempel härpå. Den höga fosforhalten, som utmärker
vissa kvaliteter, innebär t.o.m. en fördel. Å andra
sidan finns det såväl i vårt land som i andra delar
av världen betydande bearbetade
järnmalmstillgångar, som av olika anledningar måste anrikas
före den metallurgiska behandlingen. Den
svenska järnmetallurgin visar för övrigt för
närvarande en tydlig tendens att vilja använda sliger
i stället för styckemalm. Från järnhalter på
mellan 25 och 60 % järn i råmalmen erhållas
vanligen sliger med järnhalter mellan 60 och 70 %.
Om vi återigen gå till den speciella
krigsmetallen, koppar, finna vi, att anrikningen här har en
avsevärt mer dominerande betydelse. Större
delen av världens viktigaste koppardistrikt
innehålla nämligen relativt lågprocentiga malmer med
endast några få procent koppar, vilka malmer
utan anrikning normalt icke skulle kunna
tillgodogöras. Kopparkismalmer anrikas till 20—
25 % koppar i koncentratet. Innehåller malmen
kopparglans, bornit eller gedigen koppar, sker
anrikningen till betydligt högre halter.
En malmtyp, som helt och hållet måste
betraktas såsom anrikningsmalm och som först i
och med flotationsanrikningen kommit att bli en
verkligt betydelsefull råvarutillgång, är den
finkorniga, komplexa sulfidmalmen, innehållande
zinkblände och blyglans. Västerbottensmalmerna
tillhöra i huvudsak denna typ. Ur malmer av
denna typ, som ofta även innehålla kopparkis
och svavelkis, erhålles numera en mycket
betydande del av världens totalproduktion av zink,
bly och silver. Ibland är ett enda av dessa
malm-mineral så dominerande, att man praktiskt taget
har att göra med enbart zinkmalmer eller enbart
blymalmer. Även i dessa fall kan man säga, att
anrikningen är i det närmaste ofrånkomlig. En
bidragande orsak härtill är, att metallurgin
alltmer har ställt in sig på rika och oartsfria sliger.
När det gäller guldmalmer tävlar
amalgamering och cyanidering med flotationsanrikningen
om platsen såsom den betydelsefullaste
behandlings- och guldutvinningsmetoden. Kombinationer
av dessa metoder är kanske det allra vanligaste.
Tenn är en metall, som uteslutande
förekommer i naturen under sådana förhållanden, att dess
tillgodogörande måste ske med hjälp av
anrikning. Vanligen förekomma tillsammans med
tennet kopparmineral, arsenikkis, volfram- och
vis-mutmineral samt blyglans och zinkblände, vilka
588
13 nov. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
