Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inblåstes med dysa i ett torkrum. Det kan även
vara av intresse att framhålla att
dammbildningen vid den för närvarande mycket aktuella
rivningen av fodercellulosa är högst betydande.
Någon dammexplosion torde lyckligtvis ej härvid ha
förekommit, men väl ha flera eldsvådor
uppkommit i samband med detta arbete.
En systematisk användning av aerosoler i
samband med krigföring härstammar från
världskriget 1914—1918, om ock en del lyckade
användningar av dimma finnas omtalade i den äldre
historiska litteraturen. Det gynnsamma resultat
man i många fall uppnådde vid användning av
detta stridsmedel har medfört, att ett intensivt
forskningsarbete på olika håll nedlagts på studiet
av de konstgjorda dimmornas bästa bildningssätt
och allmänna egenskaper. Under det nu pågående
kriget har det även ofta omtalats att en eller
annan krigshandling blivit utförd i skydd av
konstgjord dimma.
De egenskaper som främst intressera hos en
militär dimma äro stabiliteten och täckkraften.
För uppnående av en tillfredsställande stabilitet
är det mycket viktigt att partiklarna i en
konstgjord dimma äro jämna och möjligast små.
Täckkraften sammanhänger med aerosolens optiska
egenskaper och blir desto större ju flera partiklar
finnas per volymenhet och ju mindre
partiklarna äro. I övrigt synes täckkraften främst vara
beroende av sedimenteringshastigheten i aerosolen,
fukthalten i atmosfären och rådande temperatur.
Inverkan av dessa olika faktorer är dock något
olika för dimmor av olika härstamning.
Det framhölls redan, att de militära dimmorna
under de senaste 20 åren varit föremål för ett
intensivt studium. De resultat, som härvid uppnåtts,
betraktas på de flesta håll såsom militära hem
ligheter. Blott från Amerika omtalas en del
resultat, som påstås hänföra sig till tiden efter
världskriget.
Bland kända militära dimmor brukar man
skilja fem olika typer. Ett enkelt sätt att alstra
en mörk aerosol i stora mängder är att i
råolje-eldade pannor låta förbränningen ske under
otillräcklig lufttillförsel. Metoden har sin särskilda
betydelse vid marinen.
En mycket hög täckkraft utmärker den aerosol
av fosforsyra, som erhålles, då fosfor brinner.
Metoden har visserligen flera betydande
nackdelar men kom dock till stor användning under
förra världskriget, särskilt på ententens sida.
Vid en tredje typ består aerosolen av
svavelsyradimma, vilken kan alstras med tillhjälp av
olika ämnen, såsom svaveltrioxid, oleum,
klor-sulfonsyra och sulfurylklorid eller blandningar av
dessa. Det på tysk sida under förra världskriget
mest använda sättet att alstra konstgjord dimma
torde ha varit att i rätt enkla apparater låta
oleum droppa på bränd kalk. Redan inom några
minuter börjar kalken glöda och tillfört oleum
avdunstar snabbt, bildande en finfördelad dimma
av god täckkraft.
I många fall har man begagnat sig av klorider
såsom dimalstrare, främst av stanniklorid, som
dock är mycket dyr, silicium- och titanklorid. De
nämnda substanserna kunna hydrolyseras enbart
med vatten. Bättre är dock att neutralisera de
bildade klorväteångorna med samtidigt
utvecklade ammoniakångor, då en bildning av väl
täckande salmiakdimma kommer att äga rum. Den
stora likhet som en av siliciumklorid och
ammoniak alstrad aerosol har med naturlig dimma
säges ha förvillat tyskarna vid ett engelskt anfall
på Zeebrugge under förra världskriget och
medfört, att den verkliga dimorsaken alltför sent
upptäcktes.
Den femte och sista typen av konstgjorda
dimmor är den ur kemisk synpunkt intressantaste.
Den uppfanns av den franske kemisten Berger
och gick därför till en början under benämningen
"Berger-blandning". Dimbildningen baserar sig
därpå att zinkstoft genom en kraftig initialimpuls
kan fås att reagera med vissa organiska
klorför-eningar, varvid så mycket värme frigöres, att vid
reaktionen erhållen zinkklorid kommer att
förflyktigas, bildande en tät dimma. Enligt den
ursprungliga föreskriften användes en blandning av
zinkstoft, zinkoxid och tetraklormetan med en
mindre mängd kiselgur såsom adsorptionsmedel
för det flytande tetraklormetanet. Den av denna
blandning bildade dimman färgades grå av
frigjort kol. Genom tillsats av ett oxidationsmedel
kunde en ljusare färg erhållas. Man torde få
anta att särskilt inom denna grupp av dimalstrare
stora framsteg gjorts sedan världskriget.
Åtminstone synes detta ha varit fallet i Amerika.
Pren-tiss omtalar sålunda i sin bok "Chemicals in
War"20 att såsom standard-dimalstrare inom den
amerikanska armén användas vissa blandningar
av zinkstoft, hexakloretan, som gentemot
tetraklormetan har fördelen att vara en fast substans,
ammoniumperklorat och ammoniumklorid.
Till åtskillnad från de kemiska stridsgaserna
ha de militära dimmorna en mera defensiv
användning. De skola skydda den egna terrängen
och de egna trupperna för fiendens observationer
men kunna dock även användas för döljande av
anfallsoperationer av olika slag. Då de egna
trupperna komma i beröring med den alstrade
dimman ligger det i sakens natur att densamma
måste vara fullkomligt ofarlig. Flera av de
omtalade substanserna, såsom svavelsyra- och
klor-väteångor, utöva visserligen en retande inverkan
på andningsorgan och slemhinnor, dock ej i den
ringa koncentration av några tiotal mg/m3, som
här ifrågakommer.
Dimutveckling förekommer inom praktiskt
taget alla vapenslag. Det har redan varit tal om dess
betydelse för marinen. För infanteriet ha
konstruerats särskilda apparater för dimbildning, både
K 70
11 sept. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
