Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvalitetsfordringarna på pennorna, som tvungo
fabrikanterna att ta itu med förbättring av
hylsan.
Av ett blyertspennträ fordras att det går lätt att
skära och att det icke eller endast obetydligt
ändrar form vid olika atmosfärisk fuktighet, dvs.
att pennorna icke krokna.
Dessa egenskaper uppvisa särskilt följande
träslag, vilka även funnit användning i
blyertspenn-tillverkningen: rödceder, kenyaceder,
incensece-der och bland europeiska träslag: lind, al, lönn,
poppel, furu.
Förr tillverkades nästan alla blyertspennor av
rödceder (Juniperus Virginiana), s.k.
blyertspenn-ceder. Detta klassiska pennträ växer i
Nordamerika. Nysågat är det knappast användbart för
blyertspennor på grund av sin stora
formförändring vid varierande fuktighet. Genom oxidering
av inkrusterna och genom kemisk-fysikaliska
förändringar av cellulosamolekylen inträder under
längre tids lagring och atmosfärisk inverkan en
minskad känslighet för fukt. Man använde
därför ett rödcederträ, som, i form av pålar, slipers,
byggnader eller fartyg m.m., under årtionden
utsatts för väder och vind, och som bildlikt talat
var "dött".
Genom den allt större bristen på råmaterial
kom så småningom sprucket, kvistigt och vresigt
trä mer och mer i marknaden. Sådant trä var
sprött och löst, så att vid förmering med
penn-formerare den yttersta spetsen av trähylsan vid
stiftet lätt gick sönder. Sprödheten hos träet hade
dessutom till följd, att stiftet ej hölls fast av den
omgivande trähylsan. Till följd därav bröts
stiftet av vid starkt skrivtryck, ej blott i spetsen utan
oftast inne i hylsan.
Dessa allt starkare framträdande brister
föranledde blyertspennindustrin att på vetenskaplig
grund utarbeta metoder, genom vilka träets inre
sammanhållning avsevärt ökas, ojämnheten i
hårdhet utjämnas och träet blir lätt skärbart. Det
så förädlade träet sluter fast om stiftet, så att
Fig. 1. Penna av (t.v.) opreparerat och (t.h.) preparerat trä.
Vid opreparerat trå går hylsan lätt sönder vid förmering
och ger dåligt stöd för stiftet, som lätt brytes inuti hylsan.
detta ej längre kan brytas av i träspetsen. I
normalt skrivläge med en vinkel av ca 40° är t.ex.
brotthållfastheten hos en kopiepenna ca 25 %
större än förut (fig. 1).
Såsom redan nämnts blevo förråden av lagrat
cederträ allt knappare, varför
blyertspennindustrin såg sig tvungen att använda nysågad
rödceder. Nackdelarna hos detta nysågade trä äro
blåröd färg, större och ojämn hårdhet men
framför allt benägenheten hos därav tillverkade
pennor att krokna. De större tyska
blyertspennfabri-kerna grepo sig därför an med att förädla även
detta slags trä. Med utnyttjande av de tidigare
vunna erfarenheterna stötte man ej på några
större svårigheter vid försöken att av nysågat
rödcederträ framställa ett förstklassigt
blyertspennträ, som ej blott är likvärdigt med, utan
överträffar det gamla "lagrade" träet.
En särskilt stor olägenhet är, att träet krymper
och sväller olika i olika riktningar. De flesta
använda träsorter krympa vid torkning från rått till
torrt tillstånd endast några få tiondels procent i
fibrernas längdriktning, under det att den radiella
krympningen, dvs. vinkelrätt mot årsringarna,
utgör 3—6 % och den tangentiella, dvs. i
års-ringarnas riktning, 6—12 %. Omvänt utvidgar sig
träet genom svällning vid upptagande av
fuktighet. Denna obehagliga egenskap resulterar i att
blyertspennan vid fuktighetsvariationer blir
krokig, ifall de båda halvorna, av vilka hylsan
består, ej äro av fullkomligt likvuxet trä. Problemet
att minska svällningen är därför ytterst viktigt
för blyertspenntillverkningen.
För några år sedan utbjöds för första gången
blyertspennträ av kenyaceder (Juniperus procera
Hochst). Detta trä är särskilt hårt och i
oförädlat skick knappast användbart för
blyertspennor. Genom kokning vid hög temperatur under
tillsats av oxidationsbefordrande medel blev det
möjligt att luckra upp träets intercellulära
bindning och genom efterföljande impregnering med
ett mjukningsmedel göra det lämpligt för
väss-ning. Gentemot obehandlat kenyaträ uppvisar
förädlat trä en ca 36 % bättre vässbarhet och
skiljer sig i detta avseende knappast från förädlad
rödceder. I likhet med färskt cedervirke
behandlas träet med fördel även i detta fall i syfte att
minska svällningen. Avfallet krokiga pennor, som
vid oförädlat kenyaträ utgör 40 %, nedbringas
genom behandlingen till 1—2 %. Det är att anta,
att afrikansk ceder i framtiden kommer att spela
en viktig roll vid blyertspenntillverkningen i
Europa.
För blyertspennor av medelgod kvalitet
användes sedan många år kalifornisk ceder
(Libo-cedrus decurrens), den s.k. incensecedern, vilken
för det mesta redan i Amerika färgas och
uppmjukas genom impregnering med paraffin.
Genom sin jämna struktur och det enkla
behandlingssättet är incensecedern ett idealiskt blyerts-
Il sept. 1943
K 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
