Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
10. w1eckeru3, Glastechn. Ber. 11 (1933) s. 314.
11. Dietzel, Glastechn. Ber. 19 (1941) s. 1.
12. Neumann—Dietzel, Glastechn. Ber. 16 (1938) s. 389 ;
11 (1939) s. 286; 18 (1940) s. 267.
13. Deetzel, Glastechn. Ber. 16 (1938) s. 294.
14. KrazE, Sprechsaal 1,5 (1912) s. 214, 227.
15. Diensem—Turner, J. Soc. Glass Technol. 22 (1938)
s. 372.
16. Dietzel, Glastechn. Ber. n (1939) s. 303.
17. Weyl—Turner, Sprechsaal, 68 (1935) s. 114.
18. Faraday, Ann. Chim. Phys. 25 (1825) s. 99.
19. WIeyl—Thümen, Sprechsaal 66 (1933) s. 197.
20. Weyl—Pincus—Badger, J. Am. Cer. Soc. 22 (1939)
s. 374.
21. Löffler, Fachausschussber. DGG ü (1937) s. 274.
22. Wetl—Thümen, Sprechsaal 67 (1934) s. 95.
23. Heinrichs—Jaeckel, Sprechsaal 60 (1927) s. 705,
730.
24. Weyl—Thümen, Glastechn. Ber. 11 (1933) s. 113.
25. FIedotieff, Z. anorg. allg. Chem. ISi (1924) s. 87.
26. Dietzel—Boncke, Glastechn. Ber. 19 (1941) s. 217.
27. Beyersdorfer, Glastechn. Ber. 19 (1941) s. 349.
28. Ctyroky, Glastechn. Ber. 11 (1939) s. 315 ; 18 (1940)
s. 1.
29. Rosenhauer—Weidert, Glastechn. Ber. 16 (1938)
s. 51.
30. StröbLE, Licht 9 (1939) s. 121, 147, 167, 202.
31. Murray, Industr. Engng Chem. 26 (1934) s. 903.
de atomer ett betydligt svagare inflytande än på
en atom av normal typ.
De här nämnda båda grundämnena färga glas
resp. violett och grönt, ehuru färgen varierar
märkbart både med glassammansättningen och
skikttjockleken. Ett neodymglas, som i tunnare
skikt verkar klart blått, förändrar med ökad
tjocklek sin färg till violett-rött. Särskilt
egendomlig blir denna effekt i närvaro av andra
färgämnen. Tillsammans med selen kan man t.ex.
erhålla rent röda glas ("neodymrubin") och ett
glas, som innehåller både neodym och praseodym,
kan vid lämplig slipning bringas att skifta i alla
nyanser från grönt till violett.
» Dessa förhållanden ha särskilt studerats av
Ctyroky28. Fig. 5 återger enligt Rosenhauer—
Weidert20 transmissionen för ett Nd-glas med
2,9 % Nd203.
År 1928 uttogs av samme Weidert ett patent
(tyska patentet 527 053) på ett glas, som under
namnet neofanglas användes för att öka ögats
förmåga att urskilja olika färger. Detta
möjliggöres genom en halt av omkring 20 % sällsynta
jordmetaller — huvudsakligen Nd -— varigenom
glaset absorberar ljus av den våglängd, vid vilken
kurvorna för ögats dag- och nattseende skära
varandra, dvs. vid 5 300 ÅE30.
Som kuriositet kan slutligen nämnas, att
indium enligt Murray31 redan i mycket små
kvantiteter (ca 0,05 % ln203) ger en vacker
gulfärgning.
Litteratur
1. HöFLER-DrETZEL, Glastechn. Ber. 1), (1936) s. 411.
2. Dietzel, Naturwiss. 29 (1941) s. 546.
3. Weyl, Angew. Chemie, Beiheft 18 (1935).
4. Fuss, Dinglers polytechn. J. 60 (1836) s. 284.
5. Siedentopf—Zsigmondy, Ann. Phys. 10 (1903) s. 1.
6. Pettenkofer, Wagners Jahresber. (1855) s. 146; (1856)
s. 176, 183.
7. Ekell, Dinglers polytechn. J. 21S (1874) s. 53, 131,
212, 321, 401, 497.
8. Dietzel, Glastechn. Ber. 19 (1941) e. 4.
9. Dietzel, Glastechn. Ber. 16 (1938) s. 324.
Fig. 5.
Transmissionen hos ett
glas med 2,9 %
Nd203 (efter
Rosenhauer—Weidert"<>).
Organiska jonutbytare
och deras användning
Diskussion’
(Forts, från s. 98.)
Civilingenjör Lennart Simonsson, Stockholm: Som
föredragshållaren nämnde brukar jonutbyteskapaciteten för
ell material bestämmas genom provfiltrering i
försöksfilter, varvid man mäter vattnets hårdhet före och efter
filtret samt den mängd vatten som kan filtreras utan att
det filtrerade vattnets hårdhet överstiger ett visst värde,
vanligen 0,l°dH. Det så erhållna värdet på
utbyteskapaciteten är emellertid ingen bestämd materialkonstant utan
är förutom på materialets konstitution beroende på
vattnets genomrinningshastighet, vattnets sammansättning,
förhållandena vid filtrets regenerering samt filtrets storlek.
Såvitt jag vet, finns ej någon allmän standardiserad metod
för bestämning av denna den "praktiska
jonutbyteskoeffi-cienten", varför man med samma rätt skulle kunna ånge
flera värden på den för samma material. Det vore därför av
intresse att även känna till den absoluta
jonutbyteskoeffi-cienten, som ju är ett mått på antalet restvalenser per
viktenhet i materialet, och vilket värde vid konstant
temperatur endast är beroende på materialets konstitution och
kornstorlek.
Ett material, som från början innehåller endast ett slag
adsorptivt bundna joner, kommer vid behandling med
en lösning innehållande ett annat slag av joner att utbyta
en del av de adsorberade jonerna mot de i lösningen
befintliga. Mängden utbytta joner är en funktion av
lösningens jonkoncentration. Då denna koncentration ökas,
kommer värdet på den utbytta mängden att asymptotiskt
närma sig ett maximivärde, vilket anger den totala
utbytbara jonmängden. För detta värde införde Hissink, då det
rörde sig om lätt utbytbara joner såsom en- och tvåvärda,
beteckningen S. Värdet på S uttryckes i mekv/100 g
material.
* Autoreferat av resp. talares anföranden.
11 dec. 1943
K 103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
